Etikettarkiv: tvisten

Konsten att förhala

Rättegången tog sex år. Från den 16 augusti 2007, då jag lämnade in stämningen mot mina syskon till tingsrätten, till den 12 september 2013, då jag blev uppringd av en reporter från Resumé som meddelade mig att Högsta domstolen inte tänkte ta upp min sak till prövning. Allt som allt tog tvisten faktiskt sju år, om jag räknar med hela året innan stämningen, då jag försökte få till stånd ett samtal med syskonen, utan någon som helst framgång.

Sju år är lång tid. Varför tog det så länge? Ja, dels för att den juridiska byråkratin är trög och långsam som sirap. Men också för att det tog tre år tills alla mina syskon hade tagit emot sina stämningsansökningar. Inte förrän då, 2010, kunde rättegången börja på riktigt. För att mina syskon vägrade att ta emot brevet där det stod att jag lämnat in en stämning mot dem. I tre år undvek de nogsamt att ta emot den gula lappen genom att smyga ut bakvägen från sina hus, gömma sig för sheriffen i buskage och så vidare.

Självklart var det deras mening att förhala. De visste vad det måste kosta mig att anlita juridisk hjälp.

Rättens anteckningar om alla turer under de där tre åren fyller en hel tjock pärm. När Björn skulle skriva Lucke & Lull funderade han på att ta med dem, men det var redan så mycket material som måste strykas för att boken inte skulle bli för lång, det fanns inte plats för delgivningshistoriken.

Jag satt och bläddrade i pärmen nyligen, försökte fatta hur man kan få tre år att gå genom att förhala, medan ens syskon väntar på ett domslut. Björn har rätt i att det är svårt att göra lättläst litteratur av anteckningarna. Men som dokumentation av girighet och arrogans, och av hur trögfotat och ibland slarvigt det svenska rättssystemet är, är de ganska oslagbara. Jag vill dela med mig av ett litet koncentrat: några få nedslag i två av mina syskons liv mellan 2007 och 2010, berättade på tingsrättens snustorra, byråkratiska språk. Jag har bytt ut deras namn mot Syster B och Bror B (den ena bor i Frankrike, den andra på Bahamas). Dokumentet som kallas ”Aktbilaga 20” är delgivningen. ”Advokat O. Torén” är min advokat.

2007

September
Tingsrätten antecknar: ”Stämning, Syster B, och ”Stämning, Bror B”.

Oktober
Tingsrätten antecknar angående Syster B: ”Aktbilaga 20 i retur, ej utlöst”.

November
Tingsrätten antecknar angående Syster B: ”Aktbilaga 20 ut på nytt på ny adress i Frankrike”. Två veckor senare: ”Stämningsansökan i retur på den nya adressen”.

2008

Februari
En begäran om delgivning av Syster B på en tredje adress skickas till Frankrikes justitiedepartement.

April
Frankrikes justitieministerium, Direktionen för civilrättsliga ärenden, Byrån för internationell ömsesidig hjälp i ärenden av civil eller kommersiell natur, avslår med utmärkt högaktning tingsrättens begäran om delgivning av Syster B. Ministeriet förklarar att under EU-regler ska man inte vända sig till justitiedepartementet i såna ärenden; detta har man lagt ut på Frankrikes delgivningsmän eller huissiers de justice som man får vända sig till istället och som ska betalas 50 euro.
Tingsrätten antecknar angående Syster B: ”Efter långa turer angående betalning till den franska centralmyndigheten har en framställning om delgivning genom stämningsman i Frankrike betalts och skickats till Frankrikes centralmyndighet.” Och angående Bror B: ”Efter långa turer angående betalning till centralmyndigheten i Bahamas har en framställning om delgivning genom stämningsman på Bahamas betalts och skickats till centralmyndigheten i Bahamas.”

Maj
Tingsrättens skrift inkommer till Attorney General på Bahamas.

Juni
Director of Legal Affairs för Attorney General på Bahamas skriver till tingsrätten:

"Unfortunately, we are unable to serve the subject documents as they are not written in English. (...) "If the document is to be served … the Central Authority may require the document to be written in, or translated into, the official language or one of the official languages of the State addressed. (...) The official language of the Commonwealth of The Bahamas is English, therefore, a translation of the subject documents to be served, must be translated into English so that we may expedite your request. Therefore, we return the documents to you and once they have been transalted [sic] into English, kindly resubmit documents to our Chambers for execution. We are obliged to be of assistance."

2009

April
Advokat O. Torén har (för att underlätta för tingsrätten) låtit översätta stämningsansökan och precisering av yrkandet till engelska så att det inte ska vara några problem att delge Bror B. Han skriver till tingsrätten att

"delgivningen av Syster B bör fortgå enligt EU:s regler om delgivning över landsgränser inom unionen. Ett elektroniskt formulär finns att fylla i under kommissionens hemsida, [URL]. Just för Frankrike ska man även kryssa i vilket delgivningsföretag (från en lång lista) man vill anlita. Den lilla orten M ligger i region Z och department P. Observera att det ska finnas en alternativ adress till arbetsplatsen i akten. (...) Anna Toss kan genom undertecknad svara för avgiften om en betalningsanvisning lämnas".

Maj
Rätten har inväntat advokat Börje Samuelssons ansträngningar att få kontakt med Syster B, men nu skriver tingsrättens rådman Tomas Norström till O. Torén:

"Advokat Börje Samuelsson meddelade just att hans 'kontakter' inte kan möjliggöra delgivning med Syster B, Frankrike. Tingsrätten avser därför att nu expediera färdigställda framställningar till franska delgivningsmän avseende de två adresser Du har angett. Som bekant skall det betalas 50 euro till de franska 'huissierna'."

Norström skickar en begäran till Attorney General på Bahamas att i person delge stämning till Bror B på Bahamas. Han undertecknar två översatta delgivningsbegäran för Syster B: en skickas till Société Civile Professionnelle Baroni Hardy Bressand, Huissiers de Justice Associés, som ska söka Syster B adress nummer tre; den andra begäran skickas till SELARL Abrami-Tricou-Imard, Huissiers de Justice Associés som ska söka Syster B på en fjärde adress.

Juni
Ett registerutdrag från Tribunal de commerce de Nanterre visar att ett företag med ”Bonnier” i namnet ska ha sitt säte på adress nummer tre i Frankrike. Men Société Civile Professionnelle Baroni Hardy Bressand meddelar att deras delgivningsförsök av Syster B på den adressen har misslyckats: rutan ”Adressaten kunde inte hittas” är ikryssad. Företagets misslyckade delgivningsintyg för Syster B inkommer till tingsrätten.
SELARL Abrami-Tricou-Imard intygar att delgivning av Syster B har genomförts. Max Abrami skriver att det inte gick att få tag på Syster B personligen. Adressen bekräftades av att Syster B:s namn fanns på brevlådan: ”le nom est inscrit sur la boite aux lettres”; men dessvärre, ”Circonstances rendant impossible la signification à personne: personne n’est présent ou ne répond à mes appels.” Delgivningsintyget anger att delgivningen istället gjordes ”DEPOT ETUDE” – alltså att ett förseglat brev registrerades med notarius och sen skickades eller lämnades på plats.

Augusti
Rådman Tomas Norström på tingsrätten faxar ett brev på engelska till Office of the Attorney General på Bahamas, och påminner om att man har, i maj månad, ombett dem att delge Bror B. Han skriver: ”The Court has so far not recieved an answer on the request. I would be most obliged – for planning reasons – if you could inform on the status of the request.” Nästa dag får han till svar från Mrs. Chrystal J. Newman för Director of Legal Affairs, Office of the Attorney General på Bahamas: ”Your Excellency: We advise that the address given is that of Bror B ‘s vacation home and Bror B is currently not on The Bahamas. We are unaware of Bror B ‘s return date. We are obliged to be of assistance in this matter.”

September
Börje Samuelssons anmälan som ombud för Syster B inkommer till tingsrätten, tillsammans med en fullmakt som är undertecknad i ”Schweiz”.

December
Tingsrätten beslutar att Bror B ska delges genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och på rättens anslagstavla. Ett utkast till annonskungörelsen skrivs. Post- och Inrikes Tidningar publicerar tingsrättens kungörelsedelgivning för Bror B. Samma kungörelse sätts även upp på anslagstavlan i Rådhuset.

2010

Februari
Bror B delges personligen på Bahamas av Tony Taylor, Police Inspector of the Royal Bahamas Police Force. (Trots att han redan är delgiven i Sverige – när sheriffen på Bahamas väl har fått upp spåret ger den tydligen inte upp så lätt.) Bror B skriver på delgivningen.

April
Mrs. Crystal J. Newman för Director of Legal Affairs, Office of the Attorney General på Bahamas, skriver till Tomas Norström på tingsrätten för att meddela att Bror B har blivit delgiven i februari. Intyg av polisen som delgav Bror B, samt officiellt godkännande från domstolen att det gått till på lagligt och rätt sätt, bifogas brevet. Man tillägger:

"Kindly note that the cost for service amounts to Eighty Dollars (USD$80.00) payable by check or international money order and should be made out to: TONY TAYLOR."

Maj
Bror B tecknar fullmakt för Börje Samuelsson att företräda Bror B i stämningen.

Sedan hände ingenting mer på hela 2010.

I september 2011 blev jag och mina syskon kallade att komma till tingsrätten i Rådhuset den 23 januari och den 24 januari 2012. Mina syskon kom inte dit personligen utan skickade sina advokater. Jag förlorade i tingsrätten, och överklagade till hovrätten. Hovrätten kallades oss till rättegång den 21 november 2012. Även den gången deltog mina syskon bara genom sina advokater. Två veckor innan meddelade en av deras advokater att målet måste skjutas upp, eftersom han hade svåra knäproblem. Datumet flyttades till den 29 april. Advokaten kom dit i taxi och stödde sig tungt på en käpp. Under förhandlingen blev han på något magiskt sätt frisk och kunde gå helt obehindrat nerför trapporna från Svea Hovrätt, med käppen under armen.

”Familjen överlät frågan till sina advokater”

Journalisten Daniel Atterbom har intervjuat Björn af Kleen för tidningen Affärsstaden Linköping, och låter oss publicera intervjun här på bloggen.

Björn af Kleen har skrivit »Lucke & Lull – Arvet efter en Bonnier«. I februari 2006 avled Lukas Bonnier. Han efterlämnade sex barn. Fem av dem ärvde hans ägande i familjeföretaget. Anna Toss, det sjätte barnet, erbjöds två tavlor och halvannan miljon.

Det här är historien om Anna Toss föräldrars, Lukas »Lucke« Bonnier och Margareta »Lull« Toss, kärlekssaga och Annas kamp för att få en lika stor del av arvet som sina halvsyskon.

Historien slutar med att Anna Toss förlorar i tingsrätten och i hovrätten. Högsta domstolen vägrar sedan ge prövningstillstånd, så hennes halvsyskon vinner arvstvisten.

Var det utslaget väntat för dig?

– Med tanke på att två instanser dömt till familjen Bonniers fördel och HD tar upp så extremt få fall, var det inte helt oväntat. Jag beklagar dock detta och tycker att det finns ett slags allmänintresse i tvisten som gott kunde prövats i ännu en instans.

Varför, tror du, vägrade Bonniers att göra upp i godo med Anna Toss?

– Jag har egentligen inget bra svar. Men om jag ska spekulera tror jag det beror på att familjemedlemmarna överlät frågan till sina advokater och att advokaterna handlade efter en princip som sade att Anna inte skulle ha något alls.

Hur uppkom idén till att skriva boken?

– Ämnet ligger nära min förra bok »Jorden de ärvde«, som ju handlar om hur aristokratiska familjer gör för att bevara makt och pengar över generationer. Jag såg en chans att återvända till det ämnet men i en mer urban, medial miljö. Det lockade mig. När jag fick kontakt med Anna Toss och insåg att hon hade ett unikt material med brev och dokument ur Bonniers arkiv, bestämde jag mig för att försöka skriva. Jag var på rättegången och blev väldigt fängslad av tvisten, inte minst av utomäktenskapliga barns rättsliga historia.

Du arbetade nära med Anna Toss. Hur gestaltade sig det samarbetet?

– Jag hade väldigt fria händer att hantera hennes material och historia – mot löftet att Anna skulle få läsa och ha synpunkter längs vägen. Samarbetet fungerade väldigt fint. Jag är tacksam för familjen Toss samarbetsvilja.

Vad överraskade dig mest med arbetet?

– Livsstilen hos vissa medlemmar av familjen Bonnier. Medan medieindustrin är i djup kris lever vissa av delägarna mycket exotiska och rätt excentriska liv i Florida och i Karibien tack vare familjeföretaget.

Var den här boken enklare eller svårare att skriva än din tidigare bok, den hyllade »Jorden de ärvde«?

– En del av materialet var visserligen mer tillgängligt och själva historien hade en tydlig ram. Men det var fruktansvärt svårt att skriva om Bonniers, som ju alla tänkande människor i Sverige har en åsikt om, och som dessutom äger en tidning – Expressen – som jag till nyligen var anställd på. Adeln var ganska mycket ett vitt ark – få visste något om deras liv i dag.

Har du några funderingar om framtiden för Bonniers?

– De befinner sig – som många andra traditionella medieföretag – i en svår sits. Affärsmodellen har kantrat. Många läsare har vant sig av vid att betala för nyheter och vänder sig till andra källor, vilket gör att annonsörerna slutar annonsera. Riktigt hur man ska lösa detta vet ju inte Bonniers, eller någon annan heller. Men de har genomlidit strukturella kriser förr, dock ej på en lika globaliserad mediemarknad som i dag. Konkurrenterna är så mycket större – och de är svåra att köpa, vilket Bonniers kunnat göra förr. Som i fallet med TV4. Att köpa Facebook är en annan sak.

Du fick bra recensioner. Till exempel skrev Jan Guillou i Aftonbladet: »Det blir lika upplysande som förvånande läsning.« Vad tycker du om recensionerna så här efteråt?

– De var betydligt mer försiktiga än i fallet »Jorden de ärvde«, och många var ganska allmänt hållna och saknade egna slutsatser. Få tog ställning eller resonerade kring själva arvsstriden. Men jag är glad för Jan Guillous text, han hade läst boken på det sätt som jag hoppades att fler skulle göra.

Boken har blivit en stor succé och är nu inne på sin tredje upplaga. Det beror på att den är ytterst välskriven, men har du några fler funderingar kring intresset?

– Oj, jag visste faktiskt inte att den gick så bra. Kanske har en del läsare från »Jorden de ärvde« – som sålde i över 70 000 – hittat även till denna. Otroligt kul i så fall.

Du har tidigare arbetat på Expressen och är nu värvad till Dagens Nyheter, som båda ägs av Bonniers. Det verkar inte som om familjen skulle hysa agg till dig.

– Familjen rekryterar inte enskilda reportrar på sina tidningar. som tur är. Jag tror familjen hellre hade sett en annan sorts bok än denna, men de är nog tillräckligt professionella för att inte vidta några åtgärder mot en granskare. Jag är glad att de anställer chefredaktörer som har tillräcklig integritet för att rekrytera någon som kan uppfattas som obekväm. som Peter Wolodarski gjort i detta fall.

Hovrättsdomen: en fiffelanvisning

När jag läste hovrättsdomen första gången förstod jag knappt ett ord. Det juridiska språket är krångligt, och texten var motsägelsefull. Det kändes konstigt att en text som drabbar en så hårt ska vara så svår att förstå. Därför gjorde jag ett försök att dekonstruera domen. Det tog lång tid: från juni (efter att jag fått domen) till september, när vi fått avslag på överprövan av Högsta Domstolen. Resultatet var chockerande! Det enda som var riktigt tydligt var instruktionerna: hur man gör om man vill kringgå laglottslagen.

Idag skulle jag helst lägga hela saken bakom mig. Men det här med hur domarna är skrivna, och hur rättssystemet fungerar, det kan jag inte riktigt släppa, så häromdagen läste jag den igen. Det är en ganska arg text, eftersom jag fortfarande var rätt så arg då. Det är också en ganska lång text, eftersom den innehåller hovrättsdomen i sin helhet. Det här är ett försök till en sammanfattning.

Jag hävdade alltså att jag hade rätt till en tolftedel av andelarna (min laglott) enligt det förstärkta laglottsskyddet i Ärvdabalken (ÄB 7:4)*, eftersom min pappa ”under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente”.

Hovrättens dom går ut på att villkoren för laglottsskyddet inte är uppfyllda i mitt fall, eftersom syskonens advokater (enligt hovrätten) lyckats bevisa att min pappa:

•  aldrig tänkte på döden
•  aktivt försökte få mina syskon att bli engagerade i företaget
•  inte var intresserad av att själv behålla pengar och inflytande
•  uteslöt mig för att jag inte tillhörde den snäva familjekretsen och inte var uppfostrad i den judiska och liberala tradition som alla äkta Bonniers blir uppfostrade i
•  inte räknade mig som ett av sina barn.

Vad hade de för bevis? undrar du kanske nu. Svaret är: bara sitt ord. Hovrätten sa att eftersom det kan vara svårt att bevisa vad någon har tänkt när man inte kan fråga personen själv längre, skulle de sänka ribban vad gäller bevisens kvalitet. Det var jättebra för mina syskon, vars advokater kunde ljuga och överdriva ganska fritt. De äger dessutom nästan alla dokument, och vägrade att lämna ut olika handlingar som kunde vara bevis till min fördel. Ändå la hovrätten bevisbördan till största del på mig.

Hovrätten tar också hänsyn till advokaternas påståenden att

•  det är viktigt att maktbalansen inom Bonniers inte rubbas
•  det inte har med successionen att göra när en Bonnier systematiskt och millimeterrättvist ger bort andelar till barn och barnbarn (Hovrätten skriver visserligen att det ”många gånger kan vara ett sätt att ordna successionen”, men de håller med advokaterna om att det också kan vara av andra skäl).

I mina öron är det där resonemanget helt galet. Självklart är familjeföretag oerhört måna om att bara vissa personer ska få äga andelar, framförallt såna som styrs av lojalitet mot familjen och ser till att familjeföretaget överlever och drar in maximalt med pengar till familjen. Det är absolut inget konstigt med det. Men hur ser man till att det blir så? Adeln i Sverige har i alla tider använt en princip som kallas fideikommiss, som innebär att bara söner i rakt nedstigande led får ärva godsen. På så sätt ser man till att inga främmande män kan komma in i ägandet genom att gifta sig med godsägarens döttrar. Det skulle ju kunna innebära att männen gav bort delar av godset till sina mammor, systrar, bröder eller vem som helst. Bonniers hade tidigare samma regel, att varken döttrar eller oäkta barn fick ärva. Ett enkelt och stenhårt sätt att hålla kvar företaget inom familjen.

Ändå väljer Hovrätten att se det som att min pappa bara råkat ge bort exakt lika mycket till alla de inomäktenskapliga barnen i present. Av ingen särskild anledning, egentligen.

Och de godtar argumentet att just familjen Bonnier måste få utesluta ”oäkta” barn, trots att svensk lag sedan 1970 godkänner oss som bröstarvingar, för att annars kan det bli problem med maktbalansen inom familjen.

Jag är förstås besviken på rättssystemet. På att det är så här lagen ska tolkas, så att man kan hindra oäkta barn från att få ärva. På att man kan få bete sig som min familjs advokater och komma undan med det: säga att ett syskon är mindre värt än de andra, ljuga om att de andra syskonen är bättre lämpade för att de fått en viss sorts uppfostran, fast de inte ens har det.

Hovrättens dom var svår att läsa, men när jag väl hade trängt igenom den insåg jag att den inte alls förklarade hur laglottskyddet är tänkt att fungera. Däremot var den en bra manual för hur man kringgår den lagen. ”Gör så här och så här, uppfyll de här villkoren och vips har er familj ett bergsäkert sätt att se till att oäkta barn hålls utanför.”

Till sist vill jag tillägga en sak som egentligen inte har med domen att göra. Jag tror inte att det var så här min pappa hade önskat att det skulle bli. Jag tror att han fogade sig snällt i en familjeregel och upplevde att det var nödvändigt. Jag tror att han lät andra bestämma, som han gjorde för det mesta, och att de som verkligen bestämde inte brydde sig ett skit om mig eller mina barn eller osämja mellan syskon. Utan bara om pengar och makt.

PS Om du vill läsa hela den långa ”dekonstruktionen” av domen så finns den här (som pdf). (Den börjar förresten med en liten saga!)

* "Enligt 7 kap 1§ utgörs laglotten av hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge. Resterande del av kvarlåtenskapen kan arvlåtaren fritt förfoga över genom testamente. Laglotten utgörs alltså av hälften av den avlidnas kvarlåtenskap och ska fördelas mellan bröstarvingarna. Även om det finns ett testamente, går barnets rätt att utfå sin laglott före detta.I ärvdabalken (ÄB) finns ett förstärkt skydd för bröstarvinges laglott. 7 kap 4 § ÄB stadgar att om den avlidne under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, kan bröstarvinge enligt 7 kap 3 § påkalla jämkning. Vid nedsättning av gåvan ska denna återgivas eller och om detta ej kan ske, ersättning utges för dess värde." (http://lawline.se/answers/10792)

Oenighet som skaver

En sex år lång rättsprocess är slut. Tingsrätten, Hovrätten och Högsta domstolen har sagt sitt. Det är dags att gå vidare. Men det finns något som fortfarande skaver.

Det kanske hade känts helt annorlunda om domarna hade varit tydliga. Om alla jurister vi hade träffat under de här åren hade varit eniga: ”Det här kommer aldrig att gå. Man får utesluta oäkta barn. Glöm att du och dina barn ska få rättvisa.” Men det var det faktiskt ingen som sa! Tvärtom.

När min pappa dog 2006 fick jag veta att jag var det enda av oss sex syskon som inte hade ärvt några andelar i familjeföretaget. Alla hans andelar hade fördelats flera år tidigare, millimeterrättvist mellan mina syskon och deras barn. Deras familjer hade fått precis 2040 andelar. Vi hade fått 0.

Jag och min pappa stod varandra ganska nära. Han gillade det jag gjorde. Det finns ingen uppenbar orsak att jag skulle bli så totalt förbigången. Men – det finns en viktig skillnad mellan mig och mina syskon. Jag är det enda barnet som är fött utanför äktenskapet. Och trots att svensk lag sedan 1970 räknar utomäktenskapliga barn som bröstarvingar håller min familj fast vid texten i ett avtal som är skrivet på 1830-talet, så att det bara är inomäktenskapliga barn som får äga och ärva andelar. Fram till 1960-talet var det till och med bara söner som fick ha andelar.

När jag fick veta det här bad jag mina syskon att vi skulle prata om saken. Jag tänkte inte kräva en sjättedel av andelarna (vilket skulle ha motsvarat ungefär 880 miljoner kronor); det hade verkat helt orimligt. Jag ville bara ha min laglott och ge mina barn möjlighet att bli likställda sina kusiner. Men jag fick inget svar av mina storasyskon. Inte ett ord. Kompakt tystnad.

Till slut, i augusti 2007, lämnade jag in en stämning, eftersom det var enda chansen enligt boutredningsmannen. Det tog TRE år innan alla motparterna hade tagit emot stämningen och tingsrätten kunde ta upp målet.

• I januari 2012 satt jag med under tingsrättsförhandlingen och hörde mina syskons advokater säga att jag inte kunde få några andelar för att jag är ”ett oäkta barn”. Tingsrätten dömde till mina syskons fördel.
• Vi överklagade. Arton månader senare, i maj 2012, tog Svea Hovrätt upp fallet. Även hovrätten dömde till syskonens fördel.
• Vi bad Högsta domstolen att få överklaga domen, men fick nej av justitieråden Göran Lambertz och Stefan Lindskog den 11 september 2013.

Men jag vill slå fast en sak. Vi har rådfrågat många jurister under den här resan, men bara en enda person har sagt, i efterhand, att han kunde ha sagt redan från början att vi skulle förlora. Han är en expert i frågan, med stor erfarenhet, bland annat har han själv som jurist hjälpt klienter att kringgå laglottslagen. Men de andra experter som vi har frågat, även de med lång erfarenhet, har sagt att jag sannolikt hade en ”mycket god chans” att vinna det här målet.

Vi har haft kontakt med människor som arbetar eller har arbetat i hovrätterna och i HD. En pensionerad chefsrådman som hade följt vårt fall noga blev chockad när vi förlorade i hovrätten. En hovrättslagman har läst igenom hovrättsdomen och tyckt att den var ”ytterst märklig”. En annan uttryckte åsikten att ”familjen Bonnier verkar ha gräddfil i den här frågan”. Och så vidare. Så det är inte som att jag bara är ute och cyklar. Jag borde ha haft en chans. Men som ytterligare en hovrättsanställd sa till mig: att HA rätt är en sak, att FÅ rätt är något helt annat.

Idag har jag väldigt lite förtroende för den svenska rättvisan. Jag har lärt mig att lagen i grund och botten är ett maktspel, där starkast segrar. Lagtexterna är skrivna så att de ska gå att tolka på olika sätt, vilket förmodligen är resultatet av en dragkamp sedan medeltiden om vem som ska vinna – och då som nu är det oftast den med de dyraste, mest slipade advokaterna. Det handlar helt enkelt ofta om pengar, inte om rättvisa och moral.

En dröm om Kamratposten

Min kompis Linda Västrik är en supercool dokumentärfilmare som har levt och filmat med pygméer i Kongo. Häromdagen berättade hon att hon drömt om mig på natten.

I drömmen hade jag tagit över Kamratposten efter min mamma. Vi var på väg till Kongo med Linda eftersom jag hade gjort flera nummer om samerna, och nu ville jag göra ett temanummer om djuren och regnskogen och Aka-folket, och dra paralleller mellan olika urfolk. Jag hade eget flygplan som jag flög själv, efter att ha avskedat piloten.

”Du borde få KP som kompensation av din familj!” tyckte Linda. En väldigt uppiggande dröm tyckte jag.

kp_67utflykt-04
KP-redaktionen på utflykt 1967. Jag är hangaround.

Min mamma var chefredaktör på Kamratposten mellan 1957 och 1979, så KP var en viktig del av mitt liv. Jag älskade att följa med till tryckeriet på Torsgatan när min mamma läste korrektur bland de dånande tryckpressarna och hängde ofta på KP-redaktionen efter skolan, senare tillsammans med redaktionshunden Trixie.

kp_79omslagtrixie
Omslagshunden Trixie!

Min morsa var en väldigt politisk och stridbar redaktör på KP. Björn skriver om henne i boken att hon ”vill skaka om läsekretsen, väcka den ur femtiotalets långa slummer. Reportage slutar allt oftare i en uppmaning till handling. (…) Kamratposten vill göra barnen medvetna om lönenivåer i föräldrarnas företag och sjuåringarna serveras en lektion i Saltsjöbadsanda, lock-out och 1909 års storstrejk. ”Akta dig! DU BLIR LURAD!” är rubriken på ett reklamkritiskt reportage. Kamratposten är en lögndetektor i barnens vardag.

KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd
KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd

I dag är KP mera som tidningarnas motsvarighet till svenska Barnkanalen, oförarglig men ambitiös public service med betoning på underhållning. Sex och sånt blandas med idolaffischer, inslag om barn i olika situationer – nu senast fosterbarn. Men politik, fattigdom och klass? Nej, inte i någon större utsträckningskriver Philip Teir i finlandssvenska Hufvudstadsbladet.

Jag gillar KP fortfarande men ja, den har blivit väldigt utslätad de sista åren. Om jag vore chefredaktör skulle jag ställa den på barrikaderna igen! Skaka om läsekretsen och väcka den ur 00-talets slummer! Och min mamma skulle le från sin himmel.

PS Jag har faktiskt gjort ett jobb för KP en gång, i slutet av 90-talet när vi jobbade med föräldraNätet och Barnens Internet. Då ringde de från Bonniers och frågade om vi kunde göra en webbplats till Kamratposten, och det gjorde vi gärna.

kpwebb_99_wayback
KP-webben som den såg ut 1999, enligt Internet Archive. Mycket modernt, för den tiden!

 

Familjen Ekdahls oäkta barn

Björn skrev i en text för tidningen ”Vi Läser” om likheterna mellan Bonnierfamiljen och familjen Ekdahl i Ingmar Bergmans barndomsskildring ”Fanny och Alexander”.  Synen på ”oäkta” barn, barn födda utom äktenskapet, skiljer sig förstås från familj till familj och från kultur till kultur.

Under våren har jag ofta tänkt på Fanny och Alexander. Det faller sig naturligt när man skriver om Bonnier, det litterära Sveriges egen furstefamilj och den helt dominerande ägaren på bok- och mediemarknaden. (…) Flera av de grundläggande konflikter som Ingmar Bergman projicerar på huset Ekdahl återfinns i Bonniers släkthistoria: spänningen mellan det judiska och det »svenska«, mellan det affärsmässiga och det konstnärliga, mellan det lärda och det lättsinniga, mellan släktkänslan som överordnad princip och troheten i dynastins enskilda familjer.

Tanken på att jag kunde ha fötts in i en familj som Ekdahls berörde mig starkt. Nu finns ju inte familjen  på riktigt, och kanske skulle det som händer i ”Fanny och Alexander” aldrig kunna hända i verkligheten. Det finns så många olika skäl att vilja hålla ett utomäktenskapligt barn ifrån sig. I familjen Bonnier är skälet inte moraliskt utan rent praktiskt: om man delar med sig av ägandet till ett barn fött utanför äktenskapet kan både pengarna och inflytandet spridas ut till alla möjliga. Den risken vill man inte ta. Precis som i ett fideikomiss måste man se till att försvara blodslinjen.

Oäkta barn finns inte längre i svensk lagstiftning. Sedan 1970 räknas även vi som bröstarvingar, men det har man inte velat ändra i Bonniers ägaravtal. ”Det kan låta lite gammaldags att tala om oäkta barn, men så är det” sa Bonniers advokater till mig i rättssalen. Antagligen kände de själva att det var ett fult argument, för sen försökte de ställa upp ytterligare hinder för varför jag inte skulle räknas som ett äkta Bonnier-barn:

ViLaser5_bild2_MalinRosenqvistFamiljens försvar mot Toss ekonomiska anspråk målade upp en ny bild av Bonniersläkten som ett förborgat socialt sammanhang. Som inplanterad utböling skulle Anna utgöra ett potentiellt hot mot ägargemenskapen. Anna, sade advokaterna, »ingick inte i hans [pappans] nära familjekrets. Hon hade inte tillgång till Bonniers sociala nätverk«.

Plötsligt tycktes klanen stå i konflikt med den kulturvärld som Anna Toss representerade.

Det kändes såklart inte roligt att bli kallad för oäkting av familjens advokater. Men det var inte det värsta – det som gjorde mig mest beklämd var insikten att det inte alltid handlar om rättvisa när rätten dömer. Ibland handlar det istället om hur man kan tolka olika lagtexter, och att det ofta finns en tolkning som gynnar den starkaste. Som jag har skrivit om tidigare så är det inte främst mitt öde som borde oroa, utan det faktum att man kan komma undan lagen om det förstärkta laglottsskyddet, bara man spelar sina kort rätt.

Bild från artikeln i ”Vi Läser”. Illustration: Malin Rosenqvist. (Om du missade artikeln finns den för betald nedladdning här, nr 5-2013 för 55 kronor, texten finns på sid 66.)