Etikettarkiv: skrivandet

”Familjen överlät frågan till sina advokater”

Journalisten Daniel Atterbom har intervjuat Björn af Kleen för tidningen Affärsstaden Linköping, och låter oss publicera intervjun här på bloggen.

Björn af Kleen har skrivit »Lucke & Lull – Arvet efter en Bonnier«. I februari 2006 avled Lukas Bonnier. Han efterlämnade sex barn. Fem av dem ärvde hans ägande i familjeföretaget. Anna Toss, det sjätte barnet, erbjöds två tavlor och halvannan miljon.

Det här är historien om Anna Toss föräldrars, Lukas »Lucke« Bonnier och Margareta »Lull« Toss, kärlekssaga och Annas kamp för att få en lika stor del av arvet som sina halvsyskon.

Historien slutar med att Anna Toss förlorar i tingsrätten och i hovrätten. Högsta domstolen vägrar sedan ge prövningstillstånd, så hennes halvsyskon vinner arvstvisten.

Var det utslaget väntat för dig?

– Med tanke på att två instanser dömt till familjen Bonniers fördel och HD tar upp så extremt få fall, var det inte helt oväntat. Jag beklagar dock detta och tycker att det finns ett slags allmänintresse i tvisten som gott kunde prövats i ännu en instans.

Varför, tror du, vägrade Bonniers att göra upp i godo med Anna Toss?

– Jag har egentligen inget bra svar. Men om jag ska spekulera tror jag det beror på att familjemedlemmarna överlät frågan till sina advokater och att advokaterna handlade efter en princip som sade att Anna inte skulle ha något alls.

Hur uppkom idén till att skriva boken?

– Ämnet ligger nära min förra bok »Jorden de ärvde«, som ju handlar om hur aristokratiska familjer gör för att bevara makt och pengar över generationer. Jag såg en chans att återvända till det ämnet men i en mer urban, medial miljö. Det lockade mig. När jag fick kontakt med Anna Toss och insåg att hon hade ett unikt material med brev och dokument ur Bonniers arkiv, bestämde jag mig för att försöka skriva. Jag var på rättegången och blev väldigt fängslad av tvisten, inte minst av utomäktenskapliga barns rättsliga historia.

Du arbetade nära med Anna Toss. Hur gestaltade sig det samarbetet?

– Jag hade väldigt fria händer att hantera hennes material och historia – mot löftet att Anna skulle få läsa och ha synpunkter längs vägen. Samarbetet fungerade väldigt fint. Jag är tacksam för familjen Toss samarbetsvilja.

Vad överraskade dig mest med arbetet?

– Livsstilen hos vissa medlemmar av familjen Bonnier. Medan medieindustrin är i djup kris lever vissa av delägarna mycket exotiska och rätt excentriska liv i Florida och i Karibien tack vare familjeföretaget.

Var den här boken enklare eller svårare att skriva än din tidigare bok, den hyllade »Jorden de ärvde«?

– En del av materialet var visserligen mer tillgängligt och själva historien hade en tydlig ram. Men det var fruktansvärt svårt att skriva om Bonniers, som ju alla tänkande människor i Sverige har en åsikt om, och som dessutom äger en tidning – Expressen – som jag till nyligen var anställd på. Adeln var ganska mycket ett vitt ark – få visste något om deras liv i dag.

Har du några funderingar om framtiden för Bonniers?

– De befinner sig – som många andra traditionella medieföretag – i en svår sits. Affärsmodellen har kantrat. Många läsare har vant sig av vid att betala för nyheter och vänder sig till andra källor, vilket gör att annonsörerna slutar annonsera. Riktigt hur man ska lösa detta vet ju inte Bonniers, eller någon annan heller. Men de har genomlidit strukturella kriser förr, dock ej på en lika globaliserad mediemarknad som i dag. Konkurrenterna är så mycket större – och de är svåra att köpa, vilket Bonniers kunnat göra förr. Som i fallet med TV4. Att köpa Facebook är en annan sak.

Du fick bra recensioner. Till exempel skrev Jan Guillou i Aftonbladet: »Det blir lika upplysande som förvånande läsning.« Vad tycker du om recensionerna så här efteråt?

– De var betydligt mer försiktiga än i fallet »Jorden de ärvde«, och många var ganska allmänt hållna och saknade egna slutsatser. Få tog ställning eller resonerade kring själva arvsstriden. Men jag är glad för Jan Guillous text, han hade läst boken på det sätt som jag hoppades att fler skulle göra.

Boken har blivit en stor succé och är nu inne på sin tredje upplaga. Det beror på att den är ytterst välskriven, men har du några fler funderingar kring intresset?

– Oj, jag visste faktiskt inte att den gick så bra. Kanske har en del läsare från »Jorden de ärvde« – som sålde i över 70 000 – hittat även till denna. Otroligt kul i så fall.

Du har tidigare arbetat på Expressen och är nu värvad till Dagens Nyheter, som båda ägs av Bonniers. Det verkar inte som om familjen skulle hysa agg till dig.

– Familjen rekryterar inte enskilda reportrar på sina tidningar. som tur är. Jag tror familjen hellre hade sett en annan sorts bok än denna, men de är nog tillräckligt professionella för att inte vidta några åtgärder mot en granskare. Jag är glad att de anställer chefredaktörer som har tillräcklig integritet för att rekrytera någon som kan uppfattas som obekväm. som Peter Wolodarski gjort i detta fall.

En kär vän i Uppsala

Vi satte oss i Björns lilla bil, jag, Björn och min dotter Isabel. Det var i början av augusti 2012, solen sken när vi körde mot Uppsala. Vi skulle hälsa på min gudmor Sigrid ”Sicce” Kahle och hennes vän Carl-Göran Ekerwald. Björn skulle intervjua Sicce för boken. Isabel och jag åkte bara med för det fantastiska sällskapet. För Sicce var en fantastisk person! Hon var lärd, begåvad och berest, långt mer än de flesta. Men framförallt var hon vänskapligheten själv. Hon fick alla att känna sig välkomna, uppskattade och intressanta.

Sicce och Carl-Göran bjöd oss på te, kaffe och kakor med hallon och vispgrädde. Sen satt vi på balkongen medan Sicce berättade för Björn om sina minnen av Lull och deras liv tillsammans. En del finns redan beskrivet i hennes memoarböcker ”Jag valde mitt liv” och ”Att vilja sitt öde – trots allt”. Om hur Lull hälsade på i deras hem i Cambridge, USA, på påsken 1968 och skällde ut både värdparet och gästerna för deras, som hon tyckte, bigotta och förtryckande livsstil. Om studenttiden i Uppsala, som Björn citerade så här i boken:

”Även om Margareta Toss levt under borgerliga omständigheter i Uppsala hade hon tagit för sig på ett sätt som var ovanligt för fyrtiotalets studentskor. Som pryd professorsdotter fann Sigrid Kahle sin nya väninna avancerad.
– Lull var en helt annan flicka än de jag vanligtvis umgicks med (…) I allmänhet gick man på sina kurser och på nationen om kvällen och allt var väldigt städat. Men Lull och Suzanne, de låg med sina killar! Hon hade litet dåligt rykte på grund av detta, men å andra sidan var det förbundet med en viss tjusighet. Kanske var hon lite oversexed, som det heter. Lull var vacker och kunde charma vilken karl som helst. Och så var hon rebell. Det hette alltid att Lull och Suzanne var de mest eftertraktade flickorna på Stockholms nation även om Lull förstås tillhörde Östgöta.”

(Jag höll faktiskt på att sätta vispgrädden i halsen när Sicce beskrev min mamma som oversexed. Det ska nog ses mot bakgrund av den tidens pryda ideal, när man var oversexed om man hade legat med nån utan att först ha varit förlovad i minst sjutton veckor.)

Brev och te i Uppsala

Medan Björn fortsatte sin intervju lyssnade jag med ett halvt öra och tänkte på mina egna minnen av Sicce. Hur hon alltid skickade födelsedagskort när jag var liten. Festerna på Utmyrby med alla tråkiga vuxna och intressanta gömställen. Hur vi begravde vår hund Trixie när hon dog,  i en liten glänta i utkanten av den stora tomten: sån var Sicces vänskap att hon till och med erbjöd en sista viloplats för en älskad hund. Min mammas tårar av ilska och förnedring när första delen av Sicces memoarer kom ut, och Lull var beskriven som en hopplös gnällspik – fast en som fick rätt till slut. Det fina och långa talet som Sicce höll på min mammas begravning, som fick alla att gråta vänskapens tårar. Brickan med smörgåsar, te och kakor som hon ställde in i det lilla arbetsrummet där jag fick sitta och läsa de hundratals brev min mamma hade skickat genom åren. Telefonsamtalet tre år tidigare, när Sicce berättade om sina nya kärlek, hur hon var fnissig och förälskad som en fjortonåring och skickade mig en bild på sin älskade Carl-Göran.

När Björn var nöjd tackade vi för oss och åkte hem. Dagen därpå kom ett mejl från Sicce:

Hoppas ni tyckte vår lilla stund på balkongen var lika lyckad som jag tyckte. Hälsa Björn att CarlGöran läste ”Jorden de ärvde” genast och tyckte den var mycket intressant och välskriven.
Jag hade ju läst den men visste inte att din Björn var den Björn.
Ska titta i Suzannes brev från 60-talet
Krama Isabel. Vi är borta några dagar
Din
Sicce
PS Ledsen att jag inte orkade med en måltid. Jag hade just lämnat in manus.

När jag träffade henne senast, på bokmässan i september 2013, var hon trött och verkade ganska medtagen. Hon sa att vår planerade fika fick vänta tills hon kände sig bättre igen. Vi fick ett fint julkort, så jag tänkte att det måste väl vara ett bra tecken, och skickade henne en nyårshälsning. Men svaret som kom i morse började med: ”Kära Anna, tack så mycket för ditt mail till Sigrid …”

Sicce lämnade jordelivet på nyårsafton. Jag läser Carl-Görans kärleksdikt till henne och gråter:

Två tomtebloss

Sigrid under himlabaldakinen
med den obetalbara minen
av triumf och övervunna nederlag,
hon är natt och dag
denna morska, vilda, vackra kvinna
min slavinna
och jag hennes sturske slav.

Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter
Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter

Vi betjänar varandra,
förintar varandra,
återuppväcker varandra,
förskräcker varandra.Vi är mycket tillfälliga och små
men elektriska båda två.
Vi gnistrar och glimmar
dygnets alla timmar.

Har ni sett oss?
Vi tillvarons kortlivade tomtebloss.

Sicce. Ditt kloka tomtebloss. Hoppas att du träffar din älskade pappa igen nu. Och att du och Lull kan flyga omkring och ha långa, änglalikt fridfulla samtal om människornas dårskap.

Om limousiner

weyler

Ett sms från redigeringens slutskede. Skickat av mig till förlaget. Jag sparade det eftersom jag tyckte det fångade något bisarrt och lite underbart med reportageböcker om mycket förmögna. Det är alltså inte limousinerna – på Lukas Bonniers begravning på Dalarö 2006 – som ska strykas, utan min uppgift om att dessa var vita.
De var säkerligen inte vita. Det var min fantasi som skenade. Limousiner bland Dalarös inbodda kulturkåkar är bestickande i sig. Av någon anledning nöjde jag mig inte, utan skulle ha dem vita.
Replikväxlingen säger något om journalistikens faror. Hur många detaljer som omedvetet kan ha förbättrats under resans gång. Hur man försöker stoppa dem i sista sekund.

Kartongerna

Min mamma kunde inte slänga någon form av dokument. Därför ärvde jag tio kartonger när hon dog, fyllda med böcker, tidningar, anteckningsböcker, tidningsurklipp, en miljon gamla brev, lappar, mögliga gamla kartor, fotoalbum, utrivna annonser för billiga tandläkare, gamla julkort och så vidare.

Om allt hade varit skräp hade jag kunnat slänga det, det hade varit väldigt skönt. Eller om jag hade vetat att allt var av historiskt intresse, då hade jag kunnat skänka kartongerna med varm hand till ett museum.

Men jag varken slängde eller skänkte bort dem, jag blev helt paralyserad vid tanken på att ens öppna dem så istället knödde jag in dem i vårt redan överfyllda källarförråd. Och där stod de, dammiga och ruskiga, tills Björn övertalade mig att ta fram dem och börja gå igenom dem eftersom han behövde material till boken.

Så jag öppnade den första. Drog en djup suck. Nös, av allt damm jag drog in med sucken. Björn och jag tog varsin kartong till att börja med. Jag slängde det mesta i min, eftersom det var skräp. Björn rynkade pannan och plockade upp det jag slängt igen. Så där höll vi på. Det tog hela sommaren.

bjornisoff2
Björn, överhopad med arbete

Vi la allting som verkade intressant vid första anblicken i olika högar, sen läste vi mer noggrant. Ibland hittade vi nånting särskilt bra eller sorgligt eller spännande, då läste vi upp det högt.  Det var ganska speciellt att ge alla min mammas papper till Björn, som jag ändå inte kände så väldigt nära. En gång hittade han en dagboksanteckning om en romans som inte jag hade känt till, han låg i soffan och läste och sa plötsligt: Vem var M? Nån fransman som hon träffade 94? och jag hade ingen aning om det.

Överhuvudtaget hittade vi väldigt många kärleksbrev, mest till Lull från många olika män. Samt brev till vänner, anteckningar från jobbmöten, reseskildringar, olyckliga tonårsdagböcker, texter om tiden på Kamratposten och tusen andra saker.

Björn släpade hem kasse efter kasse med Lull- och Lucke-material. Men trots det, och trots att vi hade slängt flera sopsäckar med papper, fanns det tre kartonger kvar med blandat jox när vi var klara. Jag ville helst slänga det, men blev tillsagd av familj och vänner att jag måste låta någon expert titta på det först, någon som kunde uppskatta det kulturhistoriska värdet av joxet, om det nu fanns något sånt. (Somliga vänner och familjemedlemmar verkade misstro mig: de påstod att jag hade fått någon slags slängsjuka och inte borde få ha ansvar för kartongernas väl och ve. Det hade de antagligen rätt i.)

sonja_ulla 2012-09-21 14.27.53
Ulla och Sonja begrundar joxet

Som tur var kunde jag be Lulls vänner Sonja Svensson (tidgare chef för Svenska Barnboksinstitutet) och Ulla Rhedin, litteraturforskare och medlem i ALMA-juryn om hjälp. De kom och dök på huvudet i kartongerna en dag och sorterade ut det sista – tyvärr var de ganska påstridiga om att det mesta borde sparas, så det står fortfarande två kartonger kvar i min källare med blandat jox. (Förutom de tre kartongerna med släkthistoria, fotoalbum, inramade bilder, alla min mormor och morfars brev och så vidare.)

Tillit

När vi hade bestämt oss för att börja arbeta med boken tillsammans ville Björn intervjua mig. Vi bestämde en första tid, en söndag, vi skulle sitta hemma hos mig ett par timmar. Björn kom hem till oss, vi drack te, han slog på sin bandspelare och ställde frågor, jag svarade. Det fanns massor att berätta, det ena minnet väckte det andra. Vi gjorde mer te, timmarna gick, plötsligt hade vi pratat i fyra och en halv timme och jag var nästan hes.

Nästa morgon vaknade jag och kände mig konstig. Inte direkt illa till mods men rastlös, i obalans. När jag kom på vad det var som var fel ringde jag Björn.

”Jag är en utåtriktad person och har lätt för att prata, men jag insåg just att jag kanske aldrig har berättat så mycket om mig själv för någon som jag har känt så kort tid” sa jag till honom. ”Det känns som om jag har lagt mitt liv i dina händer, samtidigt som jag vet ganska lite om dig och vem du är.”

”Okej”, svarade Björn, ”då får du intervjua mig nästa söndag och fråga mig vad du vill.”

Så följande söndag gick vi omkring på Djurgården hela eftermiddagen och pratade om Björn: hans barndom, jobb, drömmar, farhågor och allt annat jag kunde komma på att fråga om.  Till slut kände jag att vi hade ungefär lika många hållhakar på varandra. Balansen återställd, vi kunde fortsätta med bokarbetet.

En början

Min pappa och jag skrev brev till varandra hela livet. Ett halvår efter hans död drog jag fram lådan med alla breven och läste igenom dem. Det slog mig att det kunde bli en bok av vår brevväxling: om två människor som kände sig lite utanför, som försökte förstå och respektera varandra.

brev_pa_940223_1_1

Jag började skriva på våren 2008, men det gick frustrerande långsamt.  Det fanns liksom aldrig tid, med heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat. Månaderna gick, jag skrev en sida då och då. Två år senare dog min mamma. Min gudmor frågade mig på begravningen om jag ville ta del av deras brevväxling som pågått under mer än sextio år. När jag läste deras brev kände jag att min mamma också måste vara med i boken. Men jag hade fortfarande ingen tid att skriva.

I mars 2011 hände nånting märkligt. Jag satt och letade på nätet efter en stuga att hyra billigt någonstans: jag ville ta några veckor av min sommarsemester för att sitta ensam och skriva. En av träffarna var en stiftelse med ett hus på Gotland. Det visade sig vara mina släktingars stiftelse: Elins barn och barnbarn, en av de grenar som inte fick bli delägare eftersom döttrar på den tiden inte fick äga andelar i Bonniers.  Det kändes som ödet blinkade åt mig. Jag ansökte om att få hyra den minsta stugan två veckor i slutet av sommaren, början av hösten.

SAMSUNG

ljugarn2

Det var väldigt skönt att sitta i stugan och skriva, och ganska kusligt när mörkret la sig becksvart på kvällarna. Jag skrev från morgon till kväll, bara med avbrott för att doppa mig i det kalla havet, sitta på stranden och läsa eller cykla till Konsum. Historien gick framåt och var ganska bra, men alldeles för tunn.  Den handlade bara om mig, min mamma och min pappa – vad den behövde var en beskrivning av tiden, kulturen, politiken som den såg ut då, och nu, den behövde analys och bredd och ett djup som jag inte kände att jag kunde ge den själv.

Och den var bara tjugo sidor lång. Det skulle ta ungefär hundra år att skriva färdigt boken, i den takt jag kunde åstadkomma.

Det var då jag skickade iväg ett sms till Björn. Vi kände inte varandra egentligen men hade växlat några mail och träffats en gång. Jag visste att han hade börjat på ett nytt skrivprojekt. Efter ”Jorden de ärvde” och granskningen av adelns metoder att få behålla sina gods och gårdar ville han undersöka hur svenska borgare höll i sin makt och sina rikedomar. ”Kan våra historier passa ihop på något sätt?” skrev jag. ”Min personliga och din politiska?”

Några veckor senare träffades vi på ett fik i Stockholm. Björn var intresserad. Vi bestämde oss för att åtminstone göra ett försök och se hur det kändes. Om det blev verklighet skulle Björn vara den som skrev, jag skulle bidra med minnen, brev, dokument, kontakter. Det kändes oerhört hoppfullt. Det kanske inte skulle behöva ta hundra år!

 

Rapport från Sällskapet

Direktören för Sällskapet, en herrklubb på Arsenalsgatan grundad år 1800, ringde minst två gånger och betonade vikten av proper klädsel. Slips? Naturligtvis! Du ska klä dig som på en bättre klubbmiddag!

sällskapets_uppEn bok kommer sällan ensam. Efterspelet kan vara mer dramatiskt än själva arbetsprocessen. Aftonen på Sällskapet – förläggaren Svante Weyler och jag skulle underhålla efter kaffet med berättelser om baroner och familjen Bonnier – är det märkligaste och mest laddade ögonblicket sedan vi träffade Eva Bonnier på Akademibokhandeln samma lördag eftermiddag som ”Lucke och Lull” kom ut.

Ett hav av mattsvarta kostymer och skrynkliga ansikten. Anders Björck till bordet. Skål till konungen. Men de lyssnade mycket uppmärksamt och köpte alla medhavda böcker utom en.

Familjen Ekdahls oäkta barn

Björn skrev i en text för tidningen ”Vi Läser” om likheterna mellan Bonnierfamiljen och familjen Ekdahl i Ingmar Bergmans barndomsskildring ”Fanny och Alexander”.  Synen på ”oäkta” barn, barn födda utom äktenskapet, skiljer sig förstås från familj till familj och från kultur till kultur.

Under våren har jag ofta tänkt på Fanny och Alexander. Det faller sig naturligt när man skriver om Bonnier, det litterära Sveriges egen furstefamilj och den helt dominerande ägaren på bok- och mediemarknaden. (…) Flera av de grundläggande konflikter som Ingmar Bergman projicerar på huset Ekdahl återfinns i Bonniers släkthistoria: spänningen mellan det judiska och det »svenska«, mellan det affärsmässiga och det konstnärliga, mellan det lärda och det lättsinniga, mellan släktkänslan som överordnad princip och troheten i dynastins enskilda familjer.

Tanken på att jag kunde ha fötts in i en familj som Ekdahls berörde mig starkt. Nu finns ju inte familjen  på riktigt, och kanske skulle det som händer i ”Fanny och Alexander” aldrig kunna hända i verkligheten. Det finns så många olika skäl att vilja hålla ett utomäktenskapligt barn ifrån sig. I familjen Bonnier är skälet inte moraliskt utan rent praktiskt: om man delar med sig av ägandet till ett barn fött utanför äktenskapet kan både pengarna och inflytandet spridas ut till alla möjliga. Den risken vill man inte ta. Precis som i ett fideikomiss måste man se till att försvara blodslinjen.

Oäkta barn finns inte längre i svensk lagstiftning. Sedan 1970 räknas även vi som bröstarvingar, men det har man inte velat ändra i Bonniers ägaravtal. ”Det kan låta lite gammaldags att tala om oäkta barn, men så är det” sa Bonniers advokater till mig i rättssalen. Antagligen kände de själva att det var ett fult argument, för sen försökte de ställa upp ytterligare hinder för varför jag inte skulle räknas som ett äkta Bonnier-barn:

ViLaser5_bild2_MalinRosenqvistFamiljens försvar mot Toss ekonomiska anspråk målade upp en ny bild av Bonniersläkten som ett förborgat socialt sammanhang. Som inplanterad utböling skulle Anna utgöra ett potentiellt hot mot ägargemenskapen. Anna, sade advokaterna, »ingick inte i hans [pappans] nära familjekrets. Hon hade inte tillgång till Bonniers sociala nätverk«.

Plötsligt tycktes klanen stå i konflikt med den kulturvärld som Anna Toss representerade.

Det kändes såklart inte roligt att bli kallad för oäkting av familjens advokater. Men det var inte det värsta – det som gjorde mig mest beklämd var insikten att det inte alltid handlar om rättvisa när rätten dömer. Ibland handlar det istället om hur man kan tolka olika lagtexter, och att det ofta finns en tolkning som gynnar den starkaste. Som jag har skrivit om tidigare så är det inte främst mitt öde som borde oroa, utan det faktum att man kan komma undan lagen om det förstärkta laglottsskyddet, bara man spelar sina kort rätt.

Bild från artikeln i ”Vi Läser”. Illustration: Malin Rosenqvist. (Om du missade artikeln finns den för betald nedladdning här, nr 5-2013 för 55 kronor, texten finns på sid 66.)