Etikettarkiv: lull

Begravningen

Begravningen bestämdes till den 10 mars. Jag och min familj stod med i begravningsannonsen, till min glädje. Jag blev också glad och överraskad när min syssling Åke ringde mig. Han är präst och skulle förrätta Luckes begravning.
– Är det något särskilt du vill berätta om din pappa, frågade han.
Vi pratade länge, det ena minnet framkallade det andra.

Fredagen den 10 mars var en kall och blåsig dag. Vi hade hyrt en bil, köpt begravningskläder och ett vackert hjärta av rosa och vita rosor, jag kunde inte med att köpa en krans, det var för sorgligt. Begravningen skulle vara i Dalarö kyrka. Den är ganska liten och man hade låtit sätta upp en tv-skärm i församlingshuset brevid, så att alla som inte hade en plats reserverad i kyrkan skulle kunna sitta där och se hela begravningen via länk. Min mamma hade åkt ut med Peders mamma i hennes bil. De skulle sitta i församlingshuset, jag hade förklarat det för min mamma innan. Hon blev ganska sur men verkade acceptera faktum.

När vi kom fram till kyrkan var den redan knökfull. Vi blev visade till vår bänk, den fjärde framifrån, Gun och Jonas och hans familj satt längst fram, vi andra syskon och våra familjer därefter, i ingen särskild ordning. Jag, Peder och våra fyra barn satte oss i den smala träbänken. Jag kände mig nedstämd och bortkommen, de få ansikten jag kände igen var också ledsna, blickarna i marken. Men Åke log välkomnande när han såg mig.

Plötsligt hörde jag min mammas röst och såg förvirrat upp. Hon stod bredvid mig.
– Där är du ju! sa hon och gestikulerade att vi skulle maka ihop oss så att hon fick plats. Hennes hår stod på ända som om hon hade sprungit, hon hade sin tjocka, väldigt slitna gamla opossumpäls och såg ganska sjövild ut.

Jag kände hur mitt redan tunga hjärta sjönk som en sten till botten. Varför var hon i kyrkan i stället för att sitta i församlingshuset? Kunde hon inte förstå hur stressad jag blev av att ha henne där, hur rädd jag var för vad Gun och syskonen skulle tänka? Så typiskt henne, att bara tänka på sig själv i en sån situation. Hon satte sig bredvid mig, det blev fruktansvärt trångt i raden som bara hade plats för sex personer. Jag ville mest sjunka genom jorden. Tänk om hon skulle ställa till med en scen, ännu mer än hon redan gjort. Man kunde aldrig veta exakt vad hon skulle få för sig att göra. Särskilt inte de där sista åren.

Men hon gjorde inte mer väsen av sig. Efteråt har jag tänkt att jag inte borde ha skämts: jag borde ha stått upp för henne istället. Men jag var osäker och skärrad.

Hur som helst blev det en väldigt fin begravning. Åke höll ett långt tal och flera av mina minnen var med, säkert hade han med något från var och en av oss han pratat med. I slutet påminde han församlingen om att man inte kan ta med sig sina pengar till himlen, och citerade min mammas älsklingspoet, Leonard Cohen:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering /
There is a crack in everything / That’s how the light gets in 

Lull & Lucke, del 3: Tillblivelsen

(fortsättning från: Lull & Lucke, del 2: Sveket)

Jag har alltid undrat om det där med löftet till Uvve var riktigt sant. Min pappa var bra på att hitta på intressanta förklaringar och historier. Det kanske är en av de saker jag har ärvt av honom, förutom min romantiska läggning, min ovilja mot skor och min fallenhet för att sitta på fönsterbrädan när alla andra sitter runt konferensbordet.

Egentligen tror jag att det fanns två helt andra orsaker till att han inte ville gifta sig med Lull. Dels var hon för stark för honom. När jag tänker efter var hon inte alls hans typ. Hon var övertygad socialist, maoist och kvinnosakskvinna. Som chefredaktör för Kamratposten vägrade hon att ta in annonser i tidningen och tog gärna strid med både Abbe, Lucke och alla andra chefer på Å&Å.

Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion
Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion

Min mamma brann för alla små, fattiga och utsatta. Hon kunde gladeligen plocka upp luffare, fängelsekunder och desertörer för att ge dem mat och husrum. (En dag när jag var tio år kom jag hem från skolan och sprang in i badrummet för att jag var kissnödig. Det satt en främmande naken man i vårt badkar, och jag for lika snabbt ut igen och smällde igen dörren. ”Vem är det som badar i vårt badkar” sa jag upprört till min mamma när jag kom ut i köket. ”Åh, det är en kille som bor i huset på andra sidan gatan”, svarade min mamma. ”Jag träffade honom på posten nyss, och vi började prata och kom på att vi bor mittemot varandra. De har varken badkar eller dusch i hans hus berättade han, så jag sa att han kunde bada här”. Efter det kom han och badade hos oss varje lördag i två års tid, till min stora förtret.)

Den andra anledningen var att han hade träffat en ny kvinna, och blivit kär igen. Kärare än någonsin. Hon var också gift och hade barn, så hon kom inte heller på fråga. Men min mamma hade liksom ramlat ner ett pinnhål. De hade nästan slutat att träffas utanför jobbet, fast de pratade fortfarande i telefon och skickade brev till varandra. Alldeles för komplicerat.

Det fanns en annan person som passade bättre. Gun var också anställd på företaget, de hade känt varandra i flera år. Hon var gift, men de hade kommit varandra väldigt nära under tiden efter Uvves död då hon hade hjälpt honom att ta hand om huset och barnen. Kanske hade de till och med blivit kära i varandra. Hon erbjöd sig i alla fall att skilja sig från sin man och gifta sig med Lucke, bli hans hustru och styvmor till hans barn.
Deras bröllop bestämdes till den 19 februari 1962.

Jag vet inte om Gun var med på företagets julfest i december 1961, eller hur många av Luckes andra kärlekar som var där. Men han var där, och min mamma var där, och det var en ganska vild fest. Det hettade till – igen – mellan Lucke och Lull. Jag blev till den natten, inne på min pappas kontor på 20:e våningen i Bonnierskrapan på Torsgatan.

Lull & Lucke, del 2: Sveket

(fortsättning från Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen)

Men Lucke var fortfarande gift, så förhållandet måste hållas hemligt. Luckes sekreterare blev min mammas förtrogna och vän och hjälpte dem att träffas i smyg. Så där höll de på, i nästan tio år. Egentligen tror jag inte att de lyckades vara så hemliga. Jag tror att de flesta visste, men höll god min. Uvve visste det säkert också.

1960 fick Uvve cancer. Hon dog alldeles för tidigt, 41 år gammal, när hennes och Luckes barn bara var sexton, tretton och elva. Det måste ha varit helt förödande för dem: deras älskade mamma dog, deras pappa var förtvivlad och arg. När han var hemma var han sträng. Kanske lika bra att han inte var hemma så mycket.

Men Lucke hade en plan. Hans barn saknade en mamma, därför måste han gifta om sig snarast och få en ny kvinna i sitt liv, en som kunde ta hand om barnen.

Min mamma kunde inte komma på fråga. Lucke förklarade varför den där sommarkvällen när jag var 14. ”Jag hade lovat min första hustru att aldrig gifta mig med Lull. Det var hennes sista önskan, hennes sista ord på sin dödsbädd. Jag var tvungen att lova henne det.”

”Det hade varit bättre om du hade tagit hand om min mamma”, sa jag. ”Hon skulle ju fortsätta att leva”.

Min pappa svarade inte på det.

(fortsättning följer)

Ingen enkel sak

Jag kan inte säga att jag kände Margareta Toss, jag visste inte ens om att hon kallades Lull, och då kände man henne inte. Men jag mötte henne många gånger, mest på Sveriges Radio där vi några år var kollegor, hon erfaren chef på barnradion, jag junior på Kulturredaktionen. Man kan nog ändå säga att vi gillade varandra, på avstånd liksom.

Sen möttes vi på Birger Jarls torg, hon som nämndeman på väg till förhandling i hovrätten, jag på väg till jobbet på Norstedts. Två-tre meningar och så ett varmt leende. Hon utstrålade alltid ett slags munter självkänsla. Att det inte var vad hon alltid upplevde inom sig har jag förstått senare.

Mitt under förberedelserna till en bok om borgarna, den bok som skulle ta vid där boken om adeln slutade, fick Björn af Kleen kontakt med Anna Toss. Hennes berättelse om modern och Lucke Bonnier och om att bli utestängd från familj, arv och ägande passade in i projektet om borgerskapet, ja, så bra att historien fick bli det nav kring vilket Björns skildring snurrade.

Det var ingen enkel sak, egentligen, utan förutsatte att Björn och Anna kände absolut förtroende för varandra. Anna lämnade ifrån sig materialet i vetskap om att det var Björns sak att skriva. Björn tog emot det i vetskap om att det var ett material som stod så nära Anna som något kan stå. Jag är som förläggare enormt imponerad av det sätt som de förvaltade det ömsesidiga förtroendet på. Vem som helst som kan läsa ser att porträttet av Lull inte är okomplicerat, vem som helst ser att porträttet av Lucke har lika många nyanser.

Och resultatet är en berättelse om en borgerlig familj, om ett arv som inte blev, men samtidigt en berättelse om borgerliga familjer och deras sätt att föra ägandet vidare. En kedja som har sitt alldeles speciella pris. För Anna, precis som för de döttrar som skildes från slotten i Björns bok om adeln.

Svante W, förläggare

Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen

När min mamma och pappa träffades var de 26 och 28 år. Båda var gifta. Min mamma Lull var journalist på Åhlén & Åkerlund och gift med en engelsman som jobbade på Sveriges Radio. Min pappa Lucke var arvtagare till ett imperium och fyrabarnsfar. Han blev omedelbart kär i min mamma. Den där kvällen på Djurgårdsbrunn sa han till mig att han aldrig hade varit så kär i någon annan före henne.

Ändå blev han ganska kär ganska ofta. Lucke var en mycket romantisk man.

Men Lull var enastående, tyckte han. Vacker, grönögd och gift. Småstadstjej som flyttat från Motala till Stockholm som nittonåring och fått jobb på radion. Full av idéer och envis nog att genomföra dem.

20lullradio
Min mamma längst till höger

På Sjöfartsradion träffade hon Anthony, blev förälskad och gifte sig med honom. Det var ett stormigt äktenskap från första stund, och kanske var det därför hon sökte jobb på Åhlén & Åkerlund efter några år, det kanske blev för intensivt att både jobba och leva ihop. Hur som helst fick hon anställning på avdelningen för jultidningar. Det var min pappa som skrev under hennes anställningsavtal. Han sa till mig att det var kärlek vid första ögonkastet.

Lucke hade träffat sin första fru, Uvve, när han var 21 år gammal och hon var 24. Lucke och Uvve fick fyra barn på fem år. Första barnet var en dotter, tre år senare fick de en son och det femte året tvillingsöner. Lucke var ingen särskilt bra pappa. Han hade kort stubin, blev ofta arg och röt åt barnen, särskilt pojkarna.

Hans egen pappa var ingen förebild heller – min farfar Tor skilde sig tidigt från min farmor Greta och var sällan hemma. När Tor var hemma var han sträng. ”Nästan alla våra middagar hemma slutade med att någon grät och sprang från bordet”, berättade min pappa för mig.

Lucke jobbade mycket och gillade att festa, så jag vet inte hur mycket Uvve fick se av honom hemma.
Och så var han ju så förtjust i tjejer. Eller i att flirta kanske. Han kunde vara så oerhört charmig. När han kisade lite med sina varma glada ögon blev tjejerna alldeles till sig. Han hade inga stora krav – det räckte med att en kvinna var kvinna, så blev han intresserad. Ålder och utseende var inte det viktigaste, han var mer intresserad av livsglädje, värme, humor. Utstrålning. Och sexighet förstås.

Min mamma hade allt det där. Dessutom var hon anställd i hans företag. Och så var hon gift. Hon måste ha varit helt oemotståndlig för min pappa. Jag tror inte alls att hon var den första han var otrogen med. Men hon kanske var den svåraste att få, och därför den mest åtråvärda. För i början var hon inte så intresserad. Hon älskade sin man Anthony, fast de ofta bråkade. Och hon kände till Luckes rykte. Men hon gillade nog att bli uppvaktad – och Lucke uppvaktade henne intensivt. Blommor, kort, presenter, långa telefonsamtal. Ändå tog det ett år innan hon föll i förälskelsefällan, men från den stunden älskade hon min pappa.

Anthony var fruktansvärt svartsjuk. Jag vet inte om det var hon som berättade om sitt förhållande med Lucke, eller om han fick höra det av någon annan. Hur som helst blev han rasande, och tog ut skilsmässa.

20lulltony
Lull och Anthony på sitt famösa bröllop

(fortsättning följer)

Kartongerna

Min mamma kunde inte slänga någon form av dokument. Därför ärvde jag tio kartonger när hon dog, fyllda med böcker, tidningar, anteckningsböcker, tidningsurklipp, en miljon gamla brev, lappar, mögliga gamla kartor, fotoalbum, utrivna annonser för billiga tandläkare, gamla julkort och så vidare.

Om allt hade varit skräp hade jag kunnat slänga det, det hade varit väldigt skönt. Eller om jag hade vetat att allt var av historiskt intresse, då hade jag kunnat skänka kartongerna med varm hand till ett museum.

Men jag varken slängde eller skänkte bort dem, jag blev helt paralyserad vid tanken på att ens öppna dem så istället knödde jag in dem i vårt redan överfyllda källarförråd. Och där stod de, dammiga och ruskiga, tills Björn övertalade mig att ta fram dem och börja gå igenom dem eftersom han behövde material till boken.

Så jag öppnade den första. Drog en djup suck. Nös, av allt damm jag drog in med sucken. Björn och jag tog varsin kartong till att börja med. Jag slängde det mesta i min, eftersom det var skräp. Björn rynkade pannan och plockade upp det jag slängt igen. Så där höll vi på. Det tog hela sommaren.

bjornisoff2
Björn, överhopad med arbete

Vi la allting som verkade intressant vid första anblicken i olika högar, sen läste vi mer noggrant. Ibland hittade vi nånting särskilt bra eller sorgligt eller spännande, då läste vi upp det högt.  Det var ganska speciellt att ge alla min mammas papper till Björn, som jag ändå inte kände så väldigt nära. En gång hittade han en dagboksanteckning om en romans som inte jag hade känt till, han låg i soffan och läste och sa plötsligt: Vem var M? Nån fransman som hon träffade 94? och jag hade ingen aning om det.

Överhuvudtaget hittade vi väldigt många kärleksbrev, mest till Lull från många olika män. Samt brev till vänner, anteckningar från jobbmöten, reseskildringar, olyckliga tonårsdagböcker, texter om tiden på Kamratposten och tusen andra saker.

Björn släpade hem kasse efter kasse med Lull- och Lucke-material. Men trots det, och trots att vi hade slängt flera sopsäckar med papper, fanns det tre kartonger kvar med blandat jox när vi var klara. Jag ville helst slänga det, men blev tillsagd av familj och vänner att jag måste låta någon expert titta på det först, någon som kunde uppskatta det kulturhistoriska värdet av joxet, om det nu fanns något sånt. (Somliga vänner och familjemedlemmar verkade misstro mig: de påstod att jag hade fått någon slags slängsjuka och inte borde få ha ansvar för kartongernas väl och ve. Det hade de antagligen rätt i.)

sonja_ulla 2012-09-21 14.27.53
Ulla och Sonja begrundar joxet

Som tur var kunde jag be Lulls vänner Sonja Svensson (tidgare chef för Svenska Barnboksinstitutet) och Ulla Rhedin, litteraturforskare och medlem i ALMA-juryn om hjälp. De kom och dök på huvudet i kartongerna en dag och sorterade ut det sista – tyvärr var de ganska påstridiga om att det mesta borde sparas, så det står fortfarande två kartonger kvar i min källare med blandat jox. (Förutom de tre kartongerna med släkthistoria, fotoalbum, inramade bilder, alla min mormor och morfars brev och så vidare.)

En dröm om Kamratposten

Min kompis Linda Västrik är en supercool dokumentärfilmare som har levt och filmat med pygméer i Kongo. Häromdagen berättade hon att hon drömt om mig på natten.

I drömmen hade jag tagit över Kamratposten efter min mamma. Vi var på väg till Kongo med Linda eftersom jag hade gjort flera nummer om samerna, och nu ville jag göra ett temanummer om djuren och regnskogen och Aka-folket, och dra paralleller mellan olika urfolk. Jag hade eget flygplan som jag flög själv, efter att ha avskedat piloten.

”Du borde få KP som kompensation av din familj!” tyckte Linda. En väldigt uppiggande dröm tyckte jag.

kp_67utflykt-04
KP-redaktionen på utflykt 1967. Jag är hangaround.

Min mamma var chefredaktör på Kamratposten mellan 1957 och 1979, så KP var en viktig del av mitt liv. Jag älskade att följa med till tryckeriet på Torsgatan när min mamma läste korrektur bland de dånande tryckpressarna och hängde ofta på KP-redaktionen efter skolan, senare tillsammans med redaktionshunden Trixie.

kp_79omslagtrixie
Omslagshunden Trixie!

Min morsa var en väldigt politisk och stridbar redaktör på KP. Björn skriver om henne i boken att hon ”vill skaka om läsekretsen, väcka den ur femtiotalets långa slummer. Reportage slutar allt oftare i en uppmaning till handling. (…) Kamratposten vill göra barnen medvetna om lönenivåer i föräldrarnas företag och sjuåringarna serveras en lektion i Saltsjöbadsanda, lock-out och 1909 års storstrejk. ”Akta dig! DU BLIR LURAD!” är rubriken på ett reklamkritiskt reportage. Kamratposten är en lögndetektor i barnens vardag.

KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd
KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd

I dag är KP mera som tidningarnas motsvarighet till svenska Barnkanalen, oförarglig men ambitiös public service med betoning på underhållning. Sex och sånt blandas med idolaffischer, inslag om barn i olika situationer – nu senast fosterbarn. Men politik, fattigdom och klass? Nej, inte i någon större utsträckningskriver Philip Teir i finlandssvenska Hufvudstadsbladet.

Jag gillar KP fortfarande men ja, den har blivit väldigt utslätad de sista åren. Om jag vore chefredaktör skulle jag ställa den på barrikaderna igen! Skaka om läsekretsen och väcka den ur 00-talets slummer! Och min mamma skulle le från sin himmel.

PS Jag har faktiskt gjort ett jobb för KP en gång, i slutet av 90-talet när vi jobbade med föräldraNätet och Barnens Internet. Då ringde de från Bonniers och frågade om vi kunde göra en webbplats till Kamratposten, och det gjorde vi gärna.

kpwebb_99_wayback
KP-webben som den såg ut 1999, enligt Internet Archive. Mycket modernt, för den tiden!