Etikettarkiv: lucke

Hovrättsdomen: en fiffelanvisning

När jag läste hovrättsdomen första gången förstod jag knappt ett ord. Det juridiska språket är krångligt, och texten var motsägelsefull. Det kändes konstigt att en text som drabbar en så hårt ska vara så svår att förstå. Därför gjorde jag ett försök att dekonstruera domen. Det tog lång tid: från juni (efter att jag fått domen) till september, när vi fått avslag på överprövan av Högsta Domstolen. Resultatet var chockerande! Det enda som var riktigt tydligt var instruktionerna: hur man gör om man vill kringgå laglottslagen.

Idag skulle jag helst lägga hela saken bakom mig. Men det här med hur domarna är skrivna, och hur rättssystemet fungerar, det kan jag inte riktigt släppa, så häromdagen läste jag den igen. Det är en ganska arg text, eftersom jag fortfarande var rätt så arg då. Det är också en ganska lång text, eftersom den innehåller hovrättsdomen i sin helhet. Det här är ett försök till en sammanfattning.

Jag hävdade alltså att jag hade rätt till en tolftedel av andelarna (min laglott) enligt det förstärkta laglottsskyddet i Ärvdabalken (ÄB 7:4)*, eftersom min pappa ”under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente”.

Hovrättens dom går ut på att villkoren för laglottsskyddet inte är uppfyllda i mitt fall, eftersom syskonens advokater (enligt hovrätten) lyckats bevisa att min pappa:

•  aldrig tänkte på döden
•  aktivt försökte få mina syskon att bli engagerade i företaget
•  inte var intresserad av att själv behålla pengar och inflytande
•  uteslöt mig för att jag inte tillhörde den snäva familjekretsen och inte var uppfostrad i den judiska och liberala tradition som alla äkta Bonniers blir uppfostrade i
•  inte räknade mig som ett av sina barn.

Vad hade de för bevis? undrar du kanske nu. Svaret är: bara sitt ord. Hovrätten sa att eftersom det kan vara svårt att bevisa vad någon har tänkt när man inte kan fråga personen själv längre, skulle de sänka ribban vad gäller bevisens kvalitet. Det var jättebra för mina syskon, vars advokater kunde ljuga och överdriva ganska fritt. De äger dessutom nästan alla dokument, och vägrade att lämna ut olika handlingar som kunde vara bevis till min fördel. Ändå la hovrätten bevisbördan till största del på mig.

Hovrätten tar också hänsyn till advokaternas påståenden att

•  det är viktigt att maktbalansen inom Bonniers inte rubbas
•  det inte har med successionen att göra när en Bonnier systematiskt och millimeterrättvist ger bort andelar till barn och barnbarn (Hovrätten skriver visserligen att det ”många gånger kan vara ett sätt att ordna successionen”, men de håller med advokaterna om att det också kan vara av andra skäl).

I mina öron är det där resonemanget helt galet. Självklart är familjeföretag oerhört måna om att bara vissa personer ska få äga andelar, framförallt såna som styrs av lojalitet mot familjen och ser till att familjeföretaget överlever och drar in maximalt med pengar till familjen. Det är absolut inget konstigt med det. Men hur ser man till att det blir så? Adeln i Sverige har i alla tider använt en princip som kallas fideikommiss, som innebär att bara söner i rakt nedstigande led får ärva godsen. På så sätt ser man till att inga främmande män kan komma in i ägandet genom att gifta sig med godsägarens döttrar. Det skulle ju kunna innebära att männen gav bort delar av godset till sina mammor, systrar, bröder eller vem som helst. Bonniers hade tidigare samma regel, att varken döttrar eller oäkta barn fick ärva. Ett enkelt och stenhårt sätt att hålla kvar företaget inom familjen.

Ändå väljer Hovrätten att se det som att min pappa bara råkat ge bort exakt lika mycket till alla de inomäktenskapliga barnen i present. Av ingen särskild anledning, egentligen.

Och de godtar argumentet att just familjen Bonnier måste få utesluta ”oäkta” barn, trots att svensk lag sedan 1970 godkänner oss som bröstarvingar, för att annars kan det bli problem med maktbalansen inom familjen.

Jag är förstås besviken på rättssystemet. På att det är så här lagen ska tolkas, så att man kan hindra oäkta barn från att få ärva. På att man kan få bete sig som min familjs advokater och komma undan med det: säga att ett syskon är mindre värt än de andra, ljuga om att de andra syskonen är bättre lämpade för att de fått en viss sorts uppfostran, fast de inte ens har det.

Hovrättens dom var svår att läsa, men när jag väl hade trängt igenom den insåg jag att den inte alls förklarade hur laglottskyddet är tänkt att fungera. Däremot var den en bra manual för hur man kringgår den lagen. ”Gör så här och så här, uppfyll de här villkoren och vips har er familj ett bergsäkert sätt att se till att oäkta barn hålls utanför.”

Till sist vill jag tillägga en sak som egentligen inte har med domen att göra. Jag tror inte att det var så här min pappa hade önskat att det skulle bli. Jag tror att han fogade sig snällt i en familjeregel och upplevde att det var nödvändigt. Jag tror att han lät andra bestämma, som han gjorde för det mesta, och att de som verkligen bestämde inte brydde sig ett skit om mig eller mina barn eller osämja mellan syskon. Utan bara om pengar och makt.

PS Om du vill läsa hela den långa ”dekonstruktionen” av domen så finns den här (som pdf). (Den börjar förresten med en liten saga!)

* "Enligt 7 kap 1§ utgörs laglotten av hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge. Resterande del av kvarlåtenskapen kan arvlåtaren fritt förfoga över genom testamente. Laglotten utgörs alltså av hälften av den avlidnas kvarlåtenskap och ska fördelas mellan bröstarvingarna. Även om det finns ett testamente, går barnets rätt att utfå sin laglott före detta.I ärvdabalken (ÄB) finns ett förstärkt skydd för bröstarvinges laglott. 7 kap 4 § ÄB stadgar att om den avlidne under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, kan bröstarvinge enligt 7 kap 3 § påkalla jämkning. Vid nedsättning av gåvan ska denna återgivas eller och om detta ej kan ske, ersättning utges för dess värde." (http://lawline.se/answers/10792)

Oenighet som skaver

En sex år lång rättsprocess är slut. Tingsrätten, Hovrätten och Högsta domstolen har sagt sitt. Det är dags att gå vidare. Men det finns något som fortfarande skaver.

Det kanske hade känts helt annorlunda om domarna hade varit tydliga. Om alla jurister vi hade träffat under de här åren hade varit eniga: ”Det här kommer aldrig att gå. Man får utesluta oäkta barn. Glöm att du och dina barn ska få rättvisa.” Men det var det faktiskt ingen som sa! Tvärtom.

När min pappa dog 2006 fick jag veta att jag var det enda av oss sex syskon som inte hade ärvt några andelar i familjeföretaget. Alla hans andelar hade fördelats flera år tidigare, millimeterrättvist mellan mina syskon och deras barn. Deras familjer hade fått precis 2040 andelar. Vi hade fått 0.

Jag och min pappa stod varandra ganska nära. Han gillade det jag gjorde. Det finns ingen uppenbar orsak att jag skulle bli så totalt förbigången. Men – det finns en viktig skillnad mellan mig och mina syskon. Jag är det enda barnet som är fött utanför äktenskapet. Och trots att svensk lag sedan 1970 räknar utomäktenskapliga barn som bröstarvingar håller min familj fast vid texten i ett avtal som är skrivet på 1830-talet, så att det bara är inomäktenskapliga barn som får äga och ärva andelar. Fram till 1960-talet var det till och med bara söner som fick ha andelar.

När jag fick veta det här bad jag mina syskon att vi skulle prata om saken. Jag tänkte inte kräva en sjättedel av andelarna (vilket skulle ha motsvarat ungefär 880 miljoner kronor); det hade verkat helt orimligt. Jag ville bara ha min laglott och ge mina barn möjlighet att bli likställda sina kusiner. Men jag fick inget svar av mina storasyskon. Inte ett ord. Kompakt tystnad.

Till slut, i augusti 2007, lämnade jag in en stämning, eftersom det var enda chansen enligt boutredningsmannen. Det tog TRE år innan alla motparterna hade tagit emot stämningen och tingsrätten kunde ta upp målet.

• I januari 2012 satt jag med under tingsrättsförhandlingen och hörde mina syskons advokater säga att jag inte kunde få några andelar för att jag är ”ett oäkta barn”. Tingsrätten dömde till mina syskons fördel.
• Vi överklagade. Arton månader senare, i maj 2012, tog Svea Hovrätt upp fallet. Även hovrätten dömde till syskonens fördel.
• Vi bad Högsta domstolen att få överklaga domen, men fick nej av justitieråden Göran Lambertz och Stefan Lindskog den 11 september 2013.

Men jag vill slå fast en sak. Vi har rådfrågat många jurister under den här resan, men bara en enda person har sagt, i efterhand, att han kunde ha sagt redan från början att vi skulle förlora. Han är en expert i frågan, med stor erfarenhet, bland annat har han själv som jurist hjälpt klienter att kringgå laglottslagen. Men de andra experter som vi har frågat, även de med lång erfarenhet, har sagt att jag sannolikt hade en ”mycket god chans” att vinna det här målet.

Vi har haft kontakt med människor som arbetar eller har arbetat i hovrätterna och i HD. En pensionerad chefsrådman som hade följt vårt fall noga blev chockad när vi förlorade i hovrätten. En hovrättslagman har läst igenom hovrättsdomen och tyckt att den var ”ytterst märklig”. En annan uttryckte åsikten att ”familjen Bonnier verkar ha gräddfil i den här frågan”. Och så vidare. Så det är inte som att jag bara är ute och cyklar. Jag borde ha haft en chans. Men som ytterligare en hovrättsanställd sa till mig: att HA rätt är en sak, att FÅ rätt är något helt annat.

Idag har jag väldigt lite förtroende för den svenska rättvisan. Jag har lärt mig att lagen i grund och botten är ett maktspel, där starkast segrar. Lagtexterna är skrivna så att de ska gå att tolka på olika sätt, vilket förmodligen är resultatet av en dragkamp sedan medeltiden om vem som ska vinna – och då som nu är det oftast den med de dyraste, mest slipade advokaterna. Det handlar helt enkelt ofta om pengar, inte om rättvisa och moral.

Begravningen

Begravningen bestämdes till den 10 mars. Jag och min familj stod med i begravningsannonsen, till min glädje. Jag blev också glad och överraskad när min syssling Åke ringde mig. Han är präst och skulle förrätta Luckes begravning.
– Är det något särskilt du vill berätta om din pappa, frågade han.
Vi pratade länge, det ena minnet framkallade det andra.

Fredagen den 10 mars var en kall och blåsig dag. Vi hade hyrt en bil, köpt begravningskläder och ett vackert hjärta av rosa och vita rosor, jag kunde inte med att köpa en krans, det var för sorgligt. Begravningen skulle vara i Dalarö kyrka. Den är ganska liten och man hade låtit sätta upp en tv-skärm i församlingshuset brevid, så att alla som inte hade en plats reserverad i kyrkan skulle kunna sitta där och se hela begravningen via länk. Min mamma hade åkt ut med Peders mamma i hennes bil. De skulle sitta i församlingshuset, jag hade förklarat det för min mamma innan. Hon blev ganska sur men verkade acceptera faktum.

När vi kom fram till kyrkan var den redan knökfull. Vi blev visade till vår bänk, den fjärde framifrån, Gun och Jonas och hans familj satt längst fram, vi andra syskon och våra familjer därefter, i ingen särskild ordning. Jag, Peder och våra fyra barn satte oss i den smala träbänken. Jag kände mig nedstämd och bortkommen, de få ansikten jag kände igen var också ledsna, blickarna i marken. Men Åke log välkomnande när han såg mig.

Plötsligt hörde jag min mammas röst och såg förvirrat upp. Hon stod bredvid mig.
– Där är du ju! sa hon och gestikulerade att vi skulle maka ihop oss så att hon fick plats. Hennes hår stod på ända som om hon hade sprungit, hon hade sin tjocka, väldigt slitna gamla opossumpäls och såg ganska sjövild ut.

Jag kände hur mitt redan tunga hjärta sjönk som en sten till botten. Varför var hon i kyrkan i stället för att sitta i församlingshuset? Kunde hon inte förstå hur stressad jag blev av att ha henne där, hur rädd jag var för vad Gun och syskonen skulle tänka? Så typiskt henne, att bara tänka på sig själv i en sån situation. Hon satte sig bredvid mig, det blev fruktansvärt trångt i raden som bara hade plats för sex personer. Jag ville mest sjunka genom jorden. Tänk om hon skulle ställa till med en scen, ännu mer än hon redan gjort. Man kunde aldrig veta exakt vad hon skulle få för sig att göra. Särskilt inte de där sista åren.

Men hon gjorde inte mer väsen av sig. Efteråt har jag tänkt att jag inte borde ha skämts: jag borde ha stått upp för henne istället. Men jag var osäker och skärrad.

Hur som helst blev det en väldigt fin begravning. Åke höll ett långt tal och flera av mina minnen var med, säkert hade han med något från var och en av oss han pratat med. I slutet påminde han församlingen om att man inte kan ta med sig sina pengar till himlen, och citerade min mammas älsklingspoet, Leonard Cohen:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering /
There is a crack in everything / That’s how the light gets in 

Gerhards äkta ättlingar

Det blev många dödsrunor i tidningarna när Lucke dog. Det stod om Fantomen, mentholcigaretterna, rosorna, glittret i blicken, lillebrorsigheten. Flera av dem slutade med ”sörjs närmast av hustru och fem barn”.
Fem: inte sex.

Vår 13-åring blev väldigt ledsen när hon såg en sån runa i Expressen. Hon skrev ett argt mail till Expressens familjesida. Nästa morgon var det en ny nekrolog införd, signerad Cecilia Hagen, där det stod att Lucke lämnade sex barn efter sig.

Samma dag ringde Cecilia till mig. Vi hade aldrig träffats eller pratat men jag visste att hon var min syssling, dotterdotter till en av Tors systrar.
– Har du fått ett ex av boken Gerhard Bonniers Ättlingar, frågade hon. – Alla är med, utom du och de andra utomäktenskapliga barnen.

Det verkade konstigt. Nej, jag hade inte boken. Cecilia tipsade om att min kusin Carl-Johan kunde vara rätt person att fråga efter den. Jag skickade en fråga till Carl-Johan som svarade:

Anna,
Beklagar djupt Lukas bortgång.
Det finns flera böcker om Bonniers förutom ”Gerhard Bonniers Ättlingar”, som du kanske har intresse av, t.ex Den förste Bonnier av Svante Hansson, och Litteraturens Örtagårdsmästare av Per I. Gedin.
Om du är snäll och meddelar adress så låter jag buda över böckerna.
Vänligaste hälsningar
Calle

GBÄ_504x788Dagen därpå kom böckerna. Gerhard Bonniers Ättlingar, fint inbunden i någon slags grått linneband. Cecilia hade rätt – varenda en av de nästan 900 ättlingarna fanns med i boken, noggrannt redovisade med personuppgifter och släktband i olika tabeller.

Men inte jag. Inte min utom äktenskapet födda kusin, inte min utom äktenskapet födda farbror.

Jag ringde släktforskaren på Uppsala Universitet som stod som ansvarig för sammanställningen och frågade varför.
– Det var så uppdraget var formulerat när jag fick beställningen av Bonniers familjestiftelse, svarade hon. – De utomäktenskapliga skulle inte vara med.

Det lät helt obegripligt. Jag tog reda på att min kusin Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier var chef för stiftelsen och ringde honom.
Han verkade bli störd av frågan.
”Det var ett beslut vi tog”, var allt han ville svara.
Jag gav upp att försöka förstå.

 

Samtalet

En tidig onsdagmorgon i februari 2006 ringde telefonen i hallen hemma hos oss. Jag och Peder satt och åt frukost, barnen hade just gått till skolan. Det var min lillebror, jag blev glad när jag hörde hans röst. Men han sa:
– Anna, Lucke dog i natt. Jag tänkte att du kanske ville komma ut och ta farväl, innan de kommer och hämtar honom.

Det snurrade till, kändes som jag föll handlöst.
– Vad hände, frågade jag.
– Han dog fridfullt i sömnen vid ett-tiden i natt, sa min bror.
– Jag har väntat tills nu med att ringa för jag ville inte väcka dig. Men det är bra om ni kan komma så snart som möjligt.

Jag började gick tillbaka till köket men kom bara till soffan i vardagsrummet där jag la mig och grät. Peder ringde alla barnen och berättade och bad dem skynda sig hem. Vi åkte ut till Dalarö. Det var en lång halvtimmes färd dit, alla satt tysta och försökte fatta vad som hänt. Vi visste ju att han var mycket sjuk i en svår lungsjukdom, men det kändes ändå overkligt. Sista gången jag pratade med honom, någon månad tidigare, verkade han pigg och glad. Men det var typiskt honom att aldrig prata om tråkiga saker.

När vi kom fram gick vi in i sovrummet där min pappa låg kvar i sin säng. Jag satte mig på golvet och la min hand över hans. Den var kall som marmor. Döden är bra på det sättet, självförklarande. Det man inte kan förstå med tanken blir väldigt tydligt för ens sinnen.

Lucke med den sista rosen. Foto Per-Åke Uddman, 12 nov 2005 på Dalarö

Vi satt tysta. Efter kanske en kvart gick barnen och Peder ut därifrån. Jag pratade med min pappa, det kändes som om han fortfarande var närvarande, som att vi fortfarande hade en liten stund på oss att säga det sista.
– Jag är inte alls arg på dig längre, sa jag till honom, men det vet du nog redan. Det var så klart fel det du gjorde. Man ska inte överge sina barn. Men du gjorde ditt bästa för att ställa det till rätta sen, och det är okej.

Det kändes som om han blev nöjd med det. Sen var det över. Jag reste mig, strök honom en sista gång över den vita, kalla pannan och gick ut därifrån.
När vi åkte hem var allt förändrat, för alltid. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle kännas så.

Lull & Lucke, del 3: Tillblivelsen

(fortsättning från: Lull & Lucke, del 2: Sveket)

Jag har alltid undrat om det där med löftet till Uvve var riktigt sant. Min pappa var bra på att hitta på intressanta förklaringar och historier. Det kanske är en av de saker jag har ärvt av honom, förutom min romantiska läggning, min ovilja mot skor och min fallenhet för att sitta på fönsterbrädan när alla andra sitter runt konferensbordet.

Egentligen tror jag att det fanns två helt andra orsaker till att han inte ville gifta sig med Lull. Dels var hon för stark för honom. När jag tänker efter var hon inte alls hans typ. Hon var övertygad socialist, maoist och kvinnosakskvinna. Som chefredaktör för Kamratposten vägrade hon att ta in annonser i tidningen och tog gärna strid med både Abbe, Lucke och alla andra chefer på Å&Å.

Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion
Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion

Min mamma brann för alla små, fattiga och utsatta. Hon kunde gladeligen plocka upp luffare, fängelsekunder och desertörer för att ge dem mat och husrum. (En dag när jag var tio år kom jag hem från skolan och sprang in i badrummet för att jag var kissnödig. Det satt en främmande naken man i vårt badkar, och jag for lika snabbt ut igen och smällde igen dörren. ”Vem är det som badar i vårt badkar” sa jag upprört till min mamma när jag kom ut i köket. ”Åh, det är en kille som bor i huset på andra sidan gatan”, svarade min mamma. ”Jag träffade honom på posten nyss, och vi började prata och kom på att vi bor mittemot varandra. De har varken badkar eller dusch i hans hus berättade han, så jag sa att han kunde bada här”. Efter det kom han och badade hos oss varje lördag i två års tid, till min stora förtret.)

Den andra anledningen var att han hade träffat en ny kvinna, och blivit kär igen. Kärare än någonsin. Hon var också gift och hade barn, så hon kom inte heller på fråga. Men min mamma hade liksom ramlat ner ett pinnhål. De hade nästan slutat att träffas utanför jobbet, fast de pratade fortfarande i telefon och skickade brev till varandra. Alldeles för komplicerat.

Det fanns en annan person som passade bättre. Gun var också anställd på företaget, de hade känt varandra i flera år. Hon var gift, men de hade kommit varandra väldigt nära under tiden efter Uvves död då hon hade hjälpt honom att ta hand om huset och barnen. Kanske hade de till och med blivit kära i varandra. Hon erbjöd sig i alla fall att skilja sig från sin man och gifta sig med Lucke, bli hans hustru och styvmor till hans barn.
Deras bröllop bestämdes till den 19 februari 1962.

Jag vet inte om Gun var med på företagets julfest i december 1961, eller hur många av Luckes andra kärlekar som var där. Men han var där, och min mamma var där, och det var en ganska vild fest. Det hettade till – igen – mellan Lucke och Lull. Jag blev till den natten, inne på min pappas kontor på 20:e våningen i Bonnierskrapan på Torsgatan.

Lull & Lucke, del 2: Sveket

(fortsättning från Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen)

Men Lucke var fortfarande gift, så förhållandet måste hållas hemligt. Luckes sekreterare blev min mammas förtrogna och vän och hjälpte dem att träffas i smyg. Så där höll de på, i nästan tio år. Egentligen tror jag inte att de lyckades vara så hemliga. Jag tror att de flesta visste, men höll god min. Uvve visste det säkert också.

1960 fick Uvve cancer. Hon dog alldeles för tidigt, 41 år gammal, när hennes och Luckes barn bara var sexton, tretton och elva. Det måste ha varit helt förödande för dem: deras älskade mamma dog, deras pappa var förtvivlad och arg. När han var hemma var han sträng. Kanske lika bra att han inte var hemma så mycket.

Men Lucke hade en plan. Hans barn saknade en mamma, därför måste han gifta om sig snarast och få en ny kvinna i sitt liv, en som kunde ta hand om barnen.

Min mamma kunde inte komma på fråga. Lucke förklarade varför den där sommarkvällen när jag var 14. ”Jag hade lovat min första hustru att aldrig gifta mig med Lull. Det var hennes sista önskan, hennes sista ord på sin dödsbädd. Jag var tvungen att lova henne det.”

”Det hade varit bättre om du hade tagit hand om min mamma”, sa jag. ”Hon skulle ju fortsätta att leva”.

Min pappa svarade inte på det.

(fortsättning följer)

Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen

När min mamma och pappa träffades var de 26 och 28 år. Båda var gifta. Min mamma Lull var journalist på Åhlén & Åkerlund och gift med en engelsman som jobbade på Sveriges Radio. Min pappa Lucke var arvtagare till ett imperium och fyrabarnsfar. Han blev omedelbart kär i min mamma. Den där kvällen på Djurgårdsbrunn sa han till mig att han aldrig hade varit så kär i någon annan före henne.

Ändå blev han ganska kär ganska ofta. Lucke var en mycket romantisk man.

Men Lull var enastående, tyckte han. Vacker, grönögd och gift. Småstadstjej som flyttat från Motala till Stockholm som nittonåring och fått jobb på radion. Full av idéer och envis nog att genomföra dem.

20lullradio
Min mamma längst till höger

På Sjöfartsradion träffade hon Anthony, blev förälskad och gifte sig med honom. Det var ett stormigt äktenskap från första stund, och kanske var det därför hon sökte jobb på Åhlén & Åkerlund efter några år, det kanske blev för intensivt att både jobba och leva ihop. Hur som helst fick hon anställning på avdelningen för jultidningar. Det var min pappa som skrev under hennes anställningsavtal. Han sa till mig att det var kärlek vid första ögonkastet.

Lucke hade träffat sin första fru, Uvve, när han var 21 år gammal och hon var 24. Lucke och Uvve fick fyra barn på fem år. Första barnet var en dotter, tre år senare fick de en son och det femte året tvillingsöner. Lucke var ingen särskilt bra pappa. Han hade kort stubin, blev ofta arg och röt åt barnen, särskilt pojkarna.

Hans egen pappa var ingen förebild heller – min farfar Tor skilde sig tidigt från min farmor Greta och var sällan hemma. När Tor var hemma var han sträng. ”Nästan alla våra middagar hemma slutade med att någon grät och sprang från bordet”, berättade min pappa för mig.

Lucke jobbade mycket och gillade att festa, så jag vet inte hur mycket Uvve fick se av honom hemma.
Och så var han ju så förtjust i tjejer. Eller i att flirta kanske. Han kunde vara så oerhört charmig. När han kisade lite med sina varma glada ögon blev tjejerna alldeles till sig. Han hade inga stora krav – det räckte med att en kvinna var kvinna, så blev han intresserad. Ålder och utseende var inte det viktigaste, han var mer intresserad av livsglädje, värme, humor. Utstrålning. Och sexighet förstås.

Min mamma hade allt det där. Dessutom var hon anställd i hans företag. Och så var hon gift. Hon måste ha varit helt oemotståndlig för min pappa. Jag tror inte alls att hon var den första han var otrogen med. Men hon kanske var den svåraste att få, och därför den mest åtråvärda. För i början var hon inte så intresserad. Hon älskade sin man Anthony, fast de ofta bråkade. Och hon kände till Luckes rykte. Men hon gillade nog att bli uppvaktad – och Lucke uppvaktade henne intensivt. Blommor, kort, presenter, långa telefonsamtal. Ändå tog det ett år innan hon föll i förälskelsefällan, men från den stunden älskade hon min pappa.

Anthony var fruktansvärt svartsjuk. Jag vet inte om det var hon som berättade om sitt förhållande med Lucke, eller om han fick höra det av någon annan. Hur som helst blev han rasande, och tog ut skilsmässa.

20lulltony
Lull och Anthony på sitt famösa bröllop

(fortsättning följer)

Pappalängtan

Hur kan man inte ha en pappa?
Alla har väl en pappa.
Utom vi som inte har det. Vars pappor inte är där.
Vi vet att det är fel.
Deras frånvaro blir till en negativ närvaro, ett svart, lysande hål i hjärtat.

Men hur kan pappor inte ha sina barn?
Hur är det möjligt?

Mitt första, suddiga minne av min pappa är när han räcker fram handen och vill att jag ska följa med. Vi står i dörren, han utanför och jag med min mamma innanför. Jag är fyra år och han ska ta med mig hemifrån.
Var vi skulle vet jag inte. Jag vet inte ens om jag ville gå med honom. Det var första gången vi träffades. För en fyraåring är det inte självklart att följa med en främling, även om det är ens pappa.

Varför dröjde det fyra, nästan fem år tills vi träffades? Han visste ju att jag fanns. Jag frågade, en kväll på Djurgårdsbrunn när jag var fjorton.

”Jag fick inte lov att träffa dig de första åren”, svarade han.
”Fick inte? För vem?”
”För min hustru”.

Så vi sågs inte. Istället skickade han Tommy med presenter. Tommy var min pappas chaufför. Han var stor och snäll, och hade grått skägg och stor rund mage. Eftersom han kom med julklappar varje jul trodde jag länge att han var tomten. Tomten Tommy.

I fyra och ett halvt år skickade min pappa kort och presenter till mig från alla sina resor, och brevväxlade med min mamma. Han skickade Tommy till mig varje födelsedag och varje jul, men han kom aldrig och hälsade på. Han hade sett bilder på mig, men vi hade aldrig träffats, eftersom hans senaste fru inte ville att han skulle umgås med sin yngsta dotter. Sa han.

Jag rynkade pannan när jag hörde hans förklaring, obönhörlig som bara fjortonåringar kan vara. ”Du kunde ha bestämt det själv”, sa jag. ”Man kan inte låta någon annan bestämma något så viktigt om ens liv. Förstod du inte att jag längtade efter dig?”

 

Lucke

Är jag lik min pappa? Somliga tycker det, jag kan inte se det själv. Men en del egenskaper har jag ärvt. Motviljan mot strumpor och skor. Motviljan mot att sitta runt ett konferensbord (särskilt om det finns en fönsterbräda att sitta på istället). Det romantiska draget.

”Lucke gör sensationsbetonad entré strax efter andra världskrigets slut. I alla bemärkelser är han Albert Bonniers lillebror: 1,74 lång, rund om kinderna, demonstrativt nedklädd. Enligt Åhlén & Åkerlund-mytologin låter Abbe ett PM cirkulera efter Luckes första dagar som ung chefredaktör för Levande Livet. Som representant för ägarfamiljen ombeds han i fortsättningen uppträda i skor, med långbyxor och helst hålla fingrarna utanför näsborrarna under sammanträden” skriver Björn om min pappa, och citerar Gustav von Platens Resa till det förflutna: ”Han är tjommen i uppkavlade ärmar och uppfläkt skjorta”.

Min pappa ville bli skådespelare när han var ung, inte direktör. Familjen hade ingen förståelse för det. Hans pappa och farbröderna knuffade in honom i företaget, som han uttryckte det. Så han blev direktör – men bara på sina egna villkor. Direktören var bara en roll som han spelade. Den privata rollen, som sig själv, var han väldigt rädd om. Han var hemlighetsfull, jag tror att det bara var ett fåtal personer som verkligen kände honom väl.

Även på jobbet var han en typisk lillebror, en slarver och romantisk charmör som inte brydde sig om pengar egentligen. Barfota om möjligt.

09_lucke

Fast när jag har tänkt på det senare har jag undrat om det verkligen var familjen som tvingade in honom i företaget. Varför skulle de ha gjort det egentligen? Lucke var ju yngst, han kunde väl ha fått göra vad han ville. De två äldre bröderna Abbe och Jojja var redan inne i verksamheten. Han kanske valde att förklara det så för mig, det kanske var ännu en historieomskrivning? Ett sätt att förklara bort ett tveksamt val?

Jag kan mycket väl tänka mig att han i grund och botten var intresserad av livet som företagsledare. Där fanns många lockelser. Makt, kvinnor, pengar. Sånt som hans morfar August från Hedemora bara kunnat drömma om. Han kanske inte i själva verket behövde en så väldigt hård knuff för att gå i pappas fotspår. Men om det passade hans romantiska självbild bättre kanske han förstärkte knuffen när han berättade om det.

Med tiden kanske det blev en sanning även för honom själv: Lucke, den känslige killen som ville bli skådis, men som tvingades in i företaget ganska motvilligt.