Etikettarkiv: farmor greta

Hur jag hittade min farmor till sist

Jag saknade väldigt mycket att inte ha någon farmor och farfar när jag var liten. Alla andra hade en farmor och farfar. Det var bara jag som inte hade nån.

Min farfar spelade egentligen inte så stor roll. Men jag tänkte ofta på min farmor Greta. Hur var hon? Visste hon om mig? Tänkte hon på mig? Jag hade sett bilder av henne och tyckte att vi var mycket lika, särskilt som barn.

När jag var sexton frågade jag Lucke, när vi satt i hans bil i Sergels Torgs-rondellen, om jag inte kunde få träffa hans mamma.
– Min riktiga mamma dog för inte så länge sen, svarade han.
– Men varför fick jag aldrig träffa henne då, frågade jag nedslagen.
– Det blev inte så bara, svarade han, lika otydlig som vanligt.

greta carlm 02
I en roddbåt på Genevesjön. Bilden tagen av min farfar.

Jag var ledsen, och fortsatte i hela mitt liv att sakna min farmor och känna sorg för att jag aldrig hade fått träffa henne. Men det skulle visa sig, mer än trettio år senare, att vi visst hade träffats.

För några år sen blev min mamma mycket sjuk. En av hennes äldsta vänner, Margareta Strömstedt, ringde mig för att höra hur hon mådde. Vi började prata om familjer och släkt. Margareta nämnde min farmor och jag sa att jag önskade att jag hade fått träffa henne.
– Men det har du ju Anna, sa Margareta. – Du träffade henne många gånger när du var liten.

Sommaren 1966, när jag och Margaretas dotter Lotten skulle fylla fem, bestämde sig Lull och Margareta för att gå ihop om en barnflicka som skulle vara med oss på Strömstedtarnas landställe på Dalarö, när Lull och Margareta jobbade. Det var ett sommarhus som de hyrde av familjen Bonnier, Margaretas man Bo var chefredaktör på Expressen men de hade faktiskt hittat huset i en uthyres-annons.

Luckes moster Signe bodde i ett litet hus på tomten, och en dag tog Margareta mig och Lotten i varsin hand och gick ner till den lilla stugan för att hälsa på. Signe beundrade de båda små flickorna och frågade vem jag var.
– Det är ju Luckes dotter, med Lull Toss, svarade Margareta, men då blev mostern djupt chockerad.
– Det får fru Strömstedt inte tala om, och särskilt inte i närvaro av herrskapet Bonnier! utbrast hon.
Margareta blev ställd och visste inte vad hon skulle säga. Hon tog hastigt adjö och tog med mig och Lotten därifrån.

Men dagen därpå, när hon kom hem från jobbet, kom Lotten och jag glädjestrålande och berättade att vi hade varit hos en annan jättesnäll tant, grannen på andra sidan huset. Hon hade gett oss saft och kakor, och vi ville absolut gå dit nästa dag igen.
Den här gången blev Margareta ännu mer perplex. Hon visste vem det var: Greta Bonnier, Luckes mamma. Min farmor.

Skulle hon säga det till mig? Visste Greta ens om vad det var för litet barn hon haft på besök? Med gårdagens utskällning i färskt minne bestämde hon sig för att inte säga något mer än ”Vad roligt då”, och hålla tummarna.

– Jag hämtade er där många gånger den sommaren, sa Margareta till mig i telefon den kvällen hon ringde för att höra hur det var med min mamma. – Ibland var ni i hallen, och att se dig där under porträttet av Greta som liten flicka, det var som att se två upplagor av samma barn. Ni kom så väldigt bra överens, ni två. Men jag vågade aldrig fråga Greta om hon visste vem du var.

När jag hade lagt på luren satt jag som hypnotiserad i säkert en timme. Försökte komma ihåg – men jag hade inga som helst minnen av det. Om man inte kan säga att min saknad är ett slags minne. Jag har ju suttit i hennes knä, blivit kramad av henne, många gånger.

Min äldsta dotter kom in i köket och frågade hur det var fatt, och jag berättade.
– Men mamma, sa hon. – Det är klart att hon visste att du var hennes barnbarn. Hon tyckte väl bara inte att Margareta hade med det att göra.
– Hur kan du vara så säker på det, frågade jag.
– Hon hade väl ögon att se med! Du var ju superlik både henne och Lucke. Och hon visste ju att Margareta och Lucke och alla dom var i samma kretsar, och kände säkert till att han hade fler barn än sina egna. Du har ju sagt att de stod jättenära varandra, skulle han inte ha berättat för sin mamma att han hade fått dig? Och dessutom, har du någonsin träffat en gammal tant som inte frågar ‘Vad heter din mamma och pappa då’?

Hon är så klok, min dotter. Jag väljer att tro på henne, både för att hon har starka argument och för att det känns bra.

Min farmor och jag. Hon visste. Hon kanske till och med viskade i mitt öra: Mitt kära lilla barnbarn.