Etikettarkiv: familj

Hur jag hittade min farmor till sist

Jag saknade väldigt mycket att inte ha någon farmor och farfar när jag var liten. Alla andra hade en farmor och farfar. Det var bara jag som inte hade nån.

Min farfar spelade egentligen inte så stor roll. Men jag tänkte ofta på min farmor Greta. Hur var hon? Visste hon om mig? Tänkte hon på mig? Jag hade sett bilder av henne och tyckte att vi var mycket lika, särskilt som barn.

När jag var sexton frågade jag Lucke, när vi satt i hans bil i Sergels Torgs-rondellen, om jag inte kunde få träffa hans mamma.
– Min riktiga mamma dog för inte så länge sen, svarade han.
– Men varför fick jag aldrig träffa henne då, frågade jag nedslagen.
– Det blev inte så bara, svarade han, lika otydlig som vanligt.

greta carlm 02
I en roddbåt på Genevesjön. Bilden tagen av min farfar.

Jag var ledsen, och fortsatte i hela mitt liv att sakna min farmor och känna sorg för att jag aldrig hade fått träffa henne. Men det skulle visa sig, mer än trettio år senare, att vi visst hade träffats.

För några år sen blev min mamma mycket sjuk. En av hennes äldsta vänner, Margareta Strömstedt, ringde mig för att höra hur hon mådde. Vi började prata om familjer och släkt. Margareta nämnde min farmor och jag sa att jag önskade att jag hade fått träffa henne.
– Men det har du ju Anna, sa Margareta. – Du träffade henne många gånger när du var liten.

Sommaren 1966, när jag och Margaretas dotter Lotten skulle fylla fem, bestämde sig Lull och Margareta för att gå ihop om en barnflicka som skulle vara med oss på Strömstedtarnas landställe på Dalarö, när Lull och Margareta jobbade. Det var ett sommarhus som de hyrde av familjen Bonnier, Margaretas man Bo var chefredaktör på Expressen men de hade faktiskt hittat huset i en uthyres-annons.

Luckes moster Signe bodde i ett litet hus på tomten, och en dag tog Margareta mig och Lotten i varsin hand och gick ner till den lilla stugan för att hälsa på. Signe beundrade de båda små flickorna och frågade vem jag var.
– Det är ju Luckes dotter, med Lull Toss, svarade Margareta, men då blev mostern djupt chockerad.
– Det får fru Strömstedt inte tala om, och särskilt inte i närvaro av herrskapet Bonnier! utbrast hon.
Margareta blev ställd och visste inte vad hon skulle säga. Hon tog hastigt adjö och tog med mig och Lotten därifrån.

Men dagen därpå, när hon kom hem från jobbet, kom Lotten och jag glädjestrålande och berättade att vi hade varit hos en annan jättesnäll tant, grannen på andra sidan huset. Hon hade gett oss saft och kakor, och vi ville absolut gå dit nästa dag igen.
Den här gången blev Margareta ännu mer perplex. Hon visste vem det var: Greta Bonnier, Luckes mamma. Min farmor.

Skulle hon säga det till mig? Visste Greta ens om vad det var för litet barn hon haft på besök? Med gårdagens utskällning i färskt minne bestämde hon sig för att inte säga något mer än ”Vad roligt då”, och hålla tummarna.

– Jag hämtade er där många gånger den sommaren, sa Margareta till mig i telefon den kvällen hon ringde för att höra hur det var med min mamma. – Ibland var ni i hallen, och att se dig där under porträttet av Greta som liten flicka, det var som att se två upplagor av samma barn. Ni kom så väldigt bra överens, ni två. Men jag vågade aldrig fråga Greta om hon visste vem du var.

När jag hade lagt på luren satt jag som hypnotiserad i säkert en timme. Försökte komma ihåg – men jag hade inga som helst minnen av det. Om man inte kan säga att min saknad är ett slags minne. Jag har ju suttit i hennes knä, blivit kramad av henne, många gånger.

Min äldsta dotter kom in i köket och frågade hur det var fatt, och jag berättade.
– Men mamma, sa hon. – Det är klart att hon visste att du var hennes barnbarn. Hon tyckte väl bara inte att Margareta hade med det att göra.
– Hur kan du vara så säker på det, frågade jag.
– Hon hade väl ögon att se med! Du var ju superlik både henne och Lucke. Och hon visste ju att Margareta och Lucke och alla dom var i samma kretsar, och kände säkert till att han hade fler barn än sina egna. Du har ju sagt att de stod jättenära varandra, skulle han inte ha berättat för sin mamma att han hade fått dig? Och dessutom, har du någonsin träffat en gammal tant som inte frågar ‘Vad heter din mamma och pappa då’?

Hon är så klok, min dotter. Jag väljer att tro på henne, både för att hon har starka argument och för att det känns bra.

Min farmor och jag. Hon visste. Hon kanske till och med viskade i mitt öra: Mitt kära lilla barnbarn.

 

Gerhards äkta ättlingar

Det blev många dödsrunor i tidningarna när Lucke dog. Det stod om Fantomen, mentholcigaretterna, rosorna, glittret i blicken, lillebrorsigheten. Flera av dem slutade med ”sörjs närmast av hustru och fem barn”.
Fem: inte sex.

Vår 13-åring blev väldigt ledsen när hon såg en sån runa i Expressen. Hon skrev ett argt mail till Expressens familjesida. Nästa morgon var det en ny nekrolog införd, signerad Cecilia Hagen, där det stod att Lucke lämnade sex barn efter sig.

Samma dag ringde Cecilia till mig. Vi hade aldrig träffats eller pratat men jag visste att hon var min syssling, dotterdotter till en av Tors systrar.
– Har du fått ett ex av boken Gerhard Bonniers Ättlingar, frågade hon. – Alla är med, utom du och de andra utomäktenskapliga barnen.

Det verkade konstigt. Nej, jag hade inte boken. Cecilia tipsade om att min kusin Carl-Johan kunde vara rätt person att fråga efter den. Jag skickade en fråga till Carl-Johan som svarade:

Anna,
Beklagar djupt Lukas bortgång.
Det finns flera böcker om Bonniers förutom ”Gerhard Bonniers Ättlingar”, som du kanske har intresse av, t.ex Den förste Bonnier av Svante Hansson, och Litteraturens Örtagårdsmästare av Per I. Gedin.
Om du är snäll och meddelar adress så låter jag buda över böckerna.
Vänligaste hälsningar
Calle

GBÄ_504x788Dagen därpå kom böckerna. Gerhard Bonniers Ättlingar, fint inbunden i någon slags grått linneband. Cecilia hade rätt – varenda en av de nästan 900 ättlingarna fanns med i boken, noggrannt redovisade med personuppgifter och släktband i olika tabeller.

Men inte jag. Inte min utom äktenskapet födda kusin, inte min utom äktenskapet födda farbror.

Jag ringde släktforskaren på Uppsala Universitet som stod som ansvarig för sammanställningen och frågade varför.
– Det var så uppdraget var formulerat när jag fick beställningen av Bonniers familjestiftelse, svarade hon. – De utomäktenskapliga skulle inte vara med.

Det lät helt obegripligt. Jag tog reda på att min kusin Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier var chef för stiftelsen och ringde honom.
Han verkade bli störd av frågan.
”Det var ett beslut vi tog”, var allt han ville svara.
Jag gav upp att försöka förstå.

 

Allt vi här drömma om

Det finns många böcker om familjen Bonnier, Björn läste säkert en hyllmeter medan han skrev ”Lucke & Lull”. Jag har läst kanske fyra–fem, och idag lånade jag två till på bibblan: Jan Guillous Det stora avslöjandet och Mord på 31:a våningen av Per Wahlöö. som tydligen ska handla om Bonniers (”Kommissarie Jensen försöker gå till botten med ett underligt bombhot mot ett förlagshus, ägt av en familj med stor publicistisk makt. När Jensen går vidare med fallet uppdagas obehagliga hemligheter”).

allt-vi-har-dromma-omMen den viktigaste boken jag har läst om min familj handlar om en helt annan familj. Det är romanen ”Allt vi här drömma om” av Erik Wijk, och det var när jag läste den på våren 2010 som jag bestämde mig för att min lilla personliga historia, som jag satt och skrev på sedan flera år tillbaka, måste få en lika stark journalistisk bakgrund.

”Allt vi här drömma om” handlar om vad som händer när relationerna i en familj handlar om pengar.  Två stora, förmögna släkter gifter ihop sig 1930 i Göteborg: familjerna Broström och Wijk slår samman sina rikedomar. När sonen Olof föds fyra år senare är förväntningarna på honom digra: han ska inte bara förvalta utan också förmera familjernas gemensamma guld och makt. Erik är Olofs son. Han berättar ömsint om pappans tafatta försök att leva upp till släktens krav på värdeökning som till slut misslyckas fullkomligt. Han var aldrig menad för köpmannalivet, han var en sökare och idealist som inte pallade det enorma trycket. Olof isolerar sig och blir en eremit, han förlorar kontakten med alla i sin familj och Erik träffar honom inte igen förrän många år senare när han som 21-åring oanmäld tar sig ut till pappans stuga i skogen. Jag rekommenderar varmt att läsa den.

Det är förstås inget som säger att medlemmarna i en familj älskar varandra reservationslöst, bara för att de inte har pengar. Och det är förstås inget ovanligt med familjer som är företag, med att barnen förväntas fortsätta föräldrarnas värv. Så har det varit i många familjer, kanske de flesta, sen vi började vara familj i stället för flock. Men när det handlar om väldigt mycket pengar, eller väldigt mycket makt; när varje familjemedlems värde räknas åtminstone delvis i hur mycket pengar hen drar in till företaget, då gäller det att man håller måttet så att man inte plötsligt står ensam, utköpt, avpoletterad. Blod är tjockare än vatten. Men guld är tjockare än blod.