Etikettarkiv: döden

En kär vän i Uppsala

Vi satte oss i Björns lilla bil, jag, Björn och min dotter Isabel. Det var i början av augusti 2012, solen sken när vi körde mot Uppsala. Vi skulle hälsa på min gudmor Sigrid ”Sicce” Kahle och hennes vän Carl-Göran Ekerwald. Björn skulle intervjua Sicce för boken. Isabel och jag åkte bara med för det fantastiska sällskapet. För Sicce var en fantastisk person! Hon var lärd, begåvad och berest, långt mer än de flesta. Men framförallt var hon vänskapligheten själv. Hon fick alla att känna sig välkomna, uppskattade och intressanta.

Sicce och Carl-Göran bjöd oss på te, kaffe och kakor med hallon och vispgrädde. Sen satt vi på balkongen medan Sicce berättade för Björn om sina minnen av Lull och deras liv tillsammans. En del finns redan beskrivet i hennes memoarböcker ”Jag valde mitt liv” och ”Att vilja sitt öde – trots allt”. Om hur Lull hälsade på i deras hem i Cambridge, USA, på påsken 1968 och skällde ut både värdparet och gästerna för deras, som hon tyckte, bigotta och förtryckande livsstil. Om studenttiden i Uppsala, som Björn citerade så här i boken:

”Även om Margareta Toss levt under borgerliga omständigheter i Uppsala hade hon tagit för sig på ett sätt som var ovanligt för fyrtiotalets studentskor. Som pryd professorsdotter fann Sigrid Kahle sin nya väninna avancerad.
– Lull var en helt annan flicka än de jag vanligtvis umgicks med (…) I allmänhet gick man på sina kurser och på nationen om kvällen och allt var väldigt städat. Men Lull och Suzanne, de låg med sina killar! Hon hade litet dåligt rykte på grund av detta, men å andra sidan var det förbundet med en viss tjusighet. Kanske var hon lite oversexed, som det heter. Lull var vacker och kunde charma vilken karl som helst. Och så var hon rebell. Det hette alltid att Lull och Suzanne var de mest eftertraktade flickorna på Stockholms nation även om Lull förstås tillhörde Östgöta.”

(Jag höll faktiskt på att sätta vispgrädden i halsen när Sicce beskrev min mamma som oversexed. Det ska nog ses mot bakgrund av den tidens pryda ideal, när man var oversexed om man hade legat med nån utan att först ha varit förlovad i minst sjutton veckor.)

Brev och te i Uppsala

Medan Björn fortsatte sin intervju lyssnade jag med ett halvt öra och tänkte på mina egna minnen av Sicce. Hur hon alltid skickade födelsedagskort när jag var liten. Festerna på Utmyrby med alla tråkiga vuxna och intressanta gömställen. Hur vi begravde vår hund Trixie när hon dog,  i en liten glänta i utkanten av den stora tomten: sån var Sicces vänskap att hon till och med erbjöd en sista viloplats för en älskad hund. Min mammas tårar av ilska och förnedring när första delen av Sicces memoarer kom ut, och Lull var beskriven som en hopplös gnällspik – fast en som fick rätt till slut. Det fina och långa talet som Sicce höll på min mammas begravning, som fick alla att gråta vänskapens tårar. Brickan med smörgåsar, te och kakor som hon ställde in i det lilla arbetsrummet där jag fick sitta och läsa de hundratals brev min mamma hade skickat genom åren. Telefonsamtalet tre år tidigare, när Sicce berättade om sina nya kärlek, hur hon var fnissig och förälskad som en fjortonåring och skickade mig en bild på sin älskade Carl-Göran.

När Björn var nöjd tackade vi för oss och åkte hem. Dagen därpå kom ett mejl från Sicce:

Hoppas ni tyckte vår lilla stund på balkongen var lika lyckad som jag tyckte. Hälsa Björn att CarlGöran läste ”Jorden de ärvde” genast och tyckte den var mycket intressant och välskriven.
Jag hade ju läst den men visste inte att din Björn var den Björn.
Ska titta i Suzannes brev från 60-talet
Krama Isabel. Vi är borta några dagar
Din
Sicce
PS Ledsen att jag inte orkade med en måltid. Jag hade just lämnat in manus.

När jag träffade henne senast, på bokmässan i september 2013, var hon trött och verkade ganska medtagen. Hon sa att vår planerade fika fick vänta tills hon kände sig bättre igen. Vi fick ett fint julkort, så jag tänkte att det måste väl vara ett bra tecken, och skickade henne en nyårshälsning. Men svaret som kom i morse började med: ”Kära Anna, tack så mycket för ditt mail till Sigrid …”

Sicce lämnade jordelivet på nyårsafton. Jag läser Carl-Görans kärleksdikt till henne och gråter:

Två tomtebloss

Sigrid under himlabaldakinen
med den obetalbara minen
av triumf och övervunna nederlag,
hon är natt och dag
denna morska, vilda, vackra kvinna
min slavinna
och jag hennes sturske slav.

Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter
Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter

Vi betjänar varandra,
förintar varandra,
återuppväcker varandra,
förskräcker varandra.Vi är mycket tillfälliga och små
men elektriska båda två.
Vi gnistrar och glimmar
dygnets alla timmar.

Har ni sett oss?
Vi tillvarons kortlivade tomtebloss.

Sicce. Ditt kloka tomtebloss. Hoppas att du träffar din älskade pappa igen nu. Och att du och Lull kan flyga omkring och ha långa, änglalikt fridfulla samtal om människornas dårskap.

Begravningen

Begravningen bestämdes till den 10 mars. Jag och min familj stod med i begravningsannonsen, till min glädje. Jag blev också glad och överraskad när min syssling Åke ringde mig. Han är präst och skulle förrätta Luckes begravning.
– Är det något särskilt du vill berätta om din pappa, frågade han.
Vi pratade länge, det ena minnet framkallade det andra.

Fredagen den 10 mars var en kall och blåsig dag. Vi hade hyrt en bil, köpt begravningskläder och ett vackert hjärta av rosa och vita rosor, jag kunde inte med att köpa en krans, det var för sorgligt. Begravningen skulle vara i Dalarö kyrka. Den är ganska liten och man hade låtit sätta upp en tv-skärm i församlingshuset brevid, så att alla som inte hade en plats reserverad i kyrkan skulle kunna sitta där och se hela begravningen via länk. Min mamma hade åkt ut med Peders mamma i hennes bil. De skulle sitta i församlingshuset, jag hade förklarat det för min mamma innan. Hon blev ganska sur men verkade acceptera faktum.

När vi kom fram till kyrkan var den redan knökfull. Vi blev visade till vår bänk, den fjärde framifrån, Gun och Jonas och hans familj satt längst fram, vi andra syskon och våra familjer därefter, i ingen särskild ordning. Jag, Peder och våra fyra barn satte oss i den smala träbänken. Jag kände mig nedstämd och bortkommen, de få ansikten jag kände igen var också ledsna, blickarna i marken. Men Åke log välkomnande när han såg mig.

Plötsligt hörde jag min mammas röst och såg förvirrat upp. Hon stod bredvid mig.
– Där är du ju! sa hon och gestikulerade att vi skulle maka ihop oss så att hon fick plats. Hennes hår stod på ända som om hon hade sprungit, hon hade sin tjocka, väldigt slitna gamla opossumpäls och såg ganska sjövild ut.

Jag kände hur mitt redan tunga hjärta sjönk som en sten till botten. Varför var hon i kyrkan i stället för att sitta i församlingshuset? Kunde hon inte förstå hur stressad jag blev av att ha henne där, hur rädd jag var för vad Gun och syskonen skulle tänka? Så typiskt henne, att bara tänka på sig själv i en sån situation. Hon satte sig bredvid mig, det blev fruktansvärt trångt i raden som bara hade plats för sex personer. Jag ville mest sjunka genom jorden. Tänk om hon skulle ställa till med en scen, ännu mer än hon redan gjort. Man kunde aldrig veta exakt vad hon skulle få för sig att göra. Särskilt inte de där sista åren.

Men hon gjorde inte mer väsen av sig. Efteråt har jag tänkt att jag inte borde ha skämts: jag borde ha stått upp för henne istället. Men jag var osäker och skärrad.

Hur som helst blev det en väldigt fin begravning. Åke höll ett långt tal och flera av mina minnen var med, säkert hade han med något från var och en av oss han pratat med. I slutet påminde han församlingen om att man inte kan ta med sig sina pengar till himlen, och citerade min mammas älsklingspoet, Leonard Cohen:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering /
There is a crack in everything / That’s how the light gets in 

Samtalet

En tidig onsdagmorgon i februari 2006 ringde telefonen i hallen hemma hos oss. Jag och Peder satt och åt frukost, barnen hade just gått till skolan. Det var min lillebror, jag blev glad när jag hörde hans röst. Men han sa:
– Anna, Lucke dog i natt. Jag tänkte att du kanske ville komma ut och ta farväl, innan de kommer och hämtar honom.

Det snurrade till, kändes som jag föll handlöst.
– Vad hände, frågade jag.
– Han dog fridfullt i sömnen vid ett-tiden i natt, sa min bror.
– Jag har väntat tills nu med att ringa för jag ville inte väcka dig. Men det är bra om ni kan komma så snart som möjligt.

Jag började gick tillbaka till köket men kom bara till soffan i vardagsrummet där jag la mig och grät. Peder ringde alla barnen och berättade och bad dem skynda sig hem. Vi åkte ut till Dalarö. Det var en lång halvtimmes färd dit, alla satt tysta och försökte fatta vad som hänt. Vi visste ju att han var mycket sjuk i en svår lungsjukdom, men det kändes ändå overkligt. Sista gången jag pratade med honom, någon månad tidigare, verkade han pigg och glad. Men det var typiskt honom att aldrig prata om tråkiga saker.

När vi kom fram gick vi in i sovrummet där min pappa låg kvar i sin säng. Jag satte mig på golvet och la min hand över hans. Den var kall som marmor. Döden är bra på det sättet, självförklarande. Det man inte kan förstå med tanken blir väldigt tydligt för ens sinnen.

Lucke med den sista rosen. Foto Per-Åke Uddman, 12 nov 2005 på Dalarö

Vi satt tysta. Efter kanske en kvart gick barnen och Peder ut därifrån. Jag pratade med min pappa, det kändes som om han fortfarande var närvarande, som att vi fortfarande hade en liten stund på oss att säga det sista.
– Jag är inte alls arg på dig längre, sa jag till honom, men det vet du nog redan. Det var så klart fel det du gjorde. Man ska inte överge sina barn. Men du gjorde ditt bästa för att ställa det till rätta sen, och det är okej.

Det kändes som om han blev nöjd med det. Sen var det över. Jag reste mig, strök honom en sista gång över den vita, kalla pannan och gick ut därifrån.
När vi åkte hem var allt förändrat, för alltid. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle kännas så.