Etikettarkiv: bonniers

”Berättelsen avslöjar Bonniers interna kultur”

“Deras inflytande är än i dag enormt, ättlingarna finns runt omkring oss (…) Därför blir det osannolikt nog intressant att läsa om en arvstvist i familjen Bonnier. Inte så mycket på grund av begången orättvisa, utan därför att berättelsen i sidohandlingen i ‘Lucke och Lull’ avslöjar Bonniers interna kultur, traditioner och självbild.”

Clemens Poellinger, SvD Kultur

”Familjen överlät frågan till sina advokater”

Journalisten Daniel Atterbom har intervjuat Björn af Kleen för tidningen Affärsstaden Linköping, och låter oss publicera intervjun här på bloggen.

Björn af Kleen har skrivit »Lucke & Lull – Arvet efter en Bonnier«. I februari 2006 avled Lukas Bonnier. Han efterlämnade sex barn. Fem av dem ärvde hans ägande i familjeföretaget. Anna Toss, det sjätte barnet, erbjöds två tavlor och halvannan miljon.

Det här är historien om Anna Toss föräldrars, Lukas »Lucke« Bonnier och Margareta »Lull« Toss, kärlekssaga och Annas kamp för att få en lika stor del av arvet som sina halvsyskon.

Historien slutar med att Anna Toss förlorar i tingsrätten och i hovrätten. Högsta domstolen vägrar sedan ge prövningstillstånd, så hennes halvsyskon vinner arvstvisten.

Var det utslaget väntat för dig?

– Med tanke på att två instanser dömt till familjen Bonniers fördel och HD tar upp så extremt få fall, var det inte helt oväntat. Jag beklagar dock detta och tycker att det finns ett slags allmänintresse i tvisten som gott kunde prövats i ännu en instans.

Varför, tror du, vägrade Bonniers att göra upp i godo med Anna Toss?

– Jag har egentligen inget bra svar. Men om jag ska spekulera tror jag det beror på att familjemedlemmarna överlät frågan till sina advokater och att advokaterna handlade efter en princip som sade att Anna inte skulle ha något alls.

Hur uppkom idén till att skriva boken?

– Ämnet ligger nära min förra bok »Jorden de ärvde«, som ju handlar om hur aristokratiska familjer gör för att bevara makt och pengar över generationer. Jag såg en chans att återvända till det ämnet men i en mer urban, medial miljö. Det lockade mig. När jag fick kontakt med Anna Toss och insåg att hon hade ett unikt material med brev och dokument ur Bonniers arkiv, bestämde jag mig för att försöka skriva. Jag var på rättegången och blev väldigt fängslad av tvisten, inte minst av utomäktenskapliga barns rättsliga historia.

Du arbetade nära med Anna Toss. Hur gestaltade sig det samarbetet?

– Jag hade väldigt fria händer att hantera hennes material och historia – mot löftet att Anna skulle få läsa och ha synpunkter längs vägen. Samarbetet fungerade väldigt fint. Jag är tacksam för familjen Toss samarbetsvilja.

Vad överraskade dig mest med arbetet?

– Livsstilen hos vissa medlemmar av familjen Bonnier. Medan medieindustrin är i djup kris lever vissa av delägarna mycket exotiska och rätt excentriska liv i Florida och i Karibien tack vare familjeföretaget.

Var den här boken enklare eller svårare att skriva än din tidigare bok, den hyllade »Jorden de ärvde«?

– En del av materialet var visserligen mer tillgängligt och själva historien hade en tydlig ram. Men det var fruktansvärt svårt att skriva om Bonniers, som ju alla tänkande människor i Sverige har en åsikt om, och som dessutom äger en tidning – Expressen – som jag till nyligen var anställd på. Adeln var ganska mycket ett vitt ark – få visste något om deras liv i dag.

Har du några funderingar om framtiden för Bonniers?

– De befinner sig – som många andra traditionella medieföretag – i en svår sits. Affärsmodellen har kantrat. Många läsare har vant sig av vid att betala för nyheter och vänder sig till andra källor, vilket gör att annonsörerna slutar annonsera. Riktigt hur man ska lösa detta vet ju inte Bonniers, eller någon annan heller. Men de har genomlidit strukturella kriser förr, dock ej på en lika globaliserad mediemarknad som i dag. Konkurrenterna är så mycket större – och de är svåra att köpa, vilket Bonniers kunnat göra förr. Som i fallet med TV4. Att köpa Facebook är en annan sak.

Du fick bra recensioner. Till exempel skrev Jan Guillou i Aftonbladet: »Det blir lika upplysande som förvånande läsning.« Vad tycker du om recensionerna så här efteråt?

– De var betydligt mer försiktiga än i fallet »Jorden de ärvde«, och många var ganska allmänt hållna och saknade egna slutsatser. Få tog ställning eller resonerade kring själva arvsstriden. Men jag är glad för Jan Guillous text, han hade läst boken på det sätt som jag hoppades att fler skulle göra.

Boken har blivit en stor succé och är nu inne på sin tredje upplaga. Det beror på att den är ytterst välskriven, men har du några fler funderingar kring intresset?

– Oj, jag visste faktiskt inte att den gick så bra. Kanske har en del läsare från »Jorden de ärvde« – som sålde i över 70 000 – hittat även till denna. Otroligt kul i så fall.

Du har tidigare arbetat på Expressen och är nu värvad till Dagens Nyheter, som båda ägs av Bonniers. Det verkar inte som om familjen skulle hysa agg till dig.

– Familjen rekryterar inte enskilda reportrar på sina tidningar. som tur är. Jag tror familjen hellre hade sett en annan sorts bok än denna, men de är nog tillräckligt professionella för att inte vidta några åtgärder mot en granskare. Jag är glad att de anställer chefredaktörer som har tillräcklig integritet för att rekrytera någon som kan uppfattas som obekväm. som Peter Wolodarski gjort i detta fall.

En reflektion kring Tomas Franzéns mediekonsumtion

Vad handlar egentligen ”Lucke & Lull” om?
Om ett arvskifte. Om hur Bonnierfamiljen håller ihop aktierna, sin förmögenhet, sin makt.
Men boken försöker också fånga en rörelse inom familjen, ge en bild av en delägarkrets som successivt fjärmar sig från sitt publicistiska arv.
En gång i tiden kallade sig delägarna ”bokförläggare”. Även om vissa av dessa ”bokförläggare” aldrig förlade några böcker i praktiken.
Titeln var en påminnelse om att delägarskap från början hade förutsatt praktiskt arbete i firman. Skulle man vara ägare skulle man också kunna läsa, redigera och publicera manus.
Det är inte längre ett krav.
Å ena sidan kan vi vara glada för det. Om alla 76 delägare i Bonnierkoncernen skulle kräva kontor på Albert Bonniers förlag – skulle det inte nödvändigtvis gagna litteraturen. En del av professionaliseringen av ägandet och styrningen av koncernen var oundviklig. De som äger och leder ett internationellt mediekonglomerat kan inte ha fingrarna i allt som produceras. Det säger sig självt.
Samtidigt tror jag att Bonnierfamiljens rent handgripliga kännedom om böcker och tidningar var en framgångsformel för sin tid. Abbe och Lucke Bonnier – två av huvudpersonerna i min bok – var överklassbarn uppvuxna på Djurgården, men lyckades förvalta och starta några av sin tids mest populära veckotidningstitlar. De växte upp med förläggare, författare, journalister. De var kapitalister som älskade media. De var media.
Är det möjligt i dag att göra både och? Att förena en direktörsroll på Bonnier med äkta kännedom om och kärlek till böcker och tidningar?
När jag läser de första intervjuerna med Bonniers nya vd Tomas Franzén funderar jag över detta. I Expressen i helgen sade han till reportern Karin Sörbring att han inte har tid eller tyckte det var ekonomiskt tillräckligt prioriterat att hålla sig med Dagens Nyheter i veckorna. Bara under helgen. Hans tv-tittande tycks reducerat till morgon-tv och enskilda nyhetsinslag. Han läser romaner på semestern.
Franzéns medieintag – mest nyheter i affärspress och kvällstidning i mobilen – är förmodligen en ganska bra spegel av vad direktörer i hans miljö konsumerar. Och det är väl delvis därför som det går så dåligt för branschen: det är inte längre obligatoriskt för en man med Franzéns ställning i samhället att hålla sig med bred dagstidning i veckorna eller regelbundet köpa skön- och facklitteratur.
Lönlöst att moralisera över de prioriteringarna.
Man inser dock allvaret för affärsmodellen. När inte ens Bonniers tillträdande vd känner sig tvungen att läsa Dagens Nyheter eller Augustprisvinnare, vem behöver då göra det?

Familjen Ekdahls oäkta barn

Björn skrev i en text för tidningen ”Vi Läser” om likheterna mellan Bonnierfamiljen och familjen Ekdahl i Ingmar Bergmans barndomsskildring ”Fanny och Alexander”.  Synen på ”oäkta” barn, barn födda utom äktenskapet, skiljer sig förstås från familj till familj och från kultur till kultur.

Under våren har jag ofta tänkt på Fanny och Alexander. Det faller sig naturligt när man skriver om Bonnier, det litterära Sveriges egen furstefamilj och den helt dominerande ägaren på bok- och mediemarknaden. (…) Flera av de grundläggande konflikter som Ingmar Bergman projicerar på huset Ekdahl återfinns i Bonniers släkthistoria: spänningen mellan det judiska och det »svenska«, mellan det affärsmässiga och det konstnärliga, mellan det lärda och det lättsinniga, mellan släktkänslan som överordnad princip och troheten i dynastins enskilda familjer.

Tanken på att jag kunde ha fötts in i en familj som Ekdahls berörde mig starkt. Nu finns ju inte familjen  på riktigt, och kanske skulle det som händer i ”Fanny och Alexander” aldrig kunna hända i verkligheten. Det finns så många olika skäl att vilja hålla ett utomäktenskapligt barn ifrån sig. I familjen Bonnier är skälet inte moraliskt utan rent praktiskt: om man delar med sig av ägandet till ett barn fött utanför äktenskapet kan både pengarna och inflytandet spridas ut till alla möjliga. Den risken vill man inte ta. Precis som i ett fideikomiss måste man se till att försvara blodslinjen.

Oäkta barn finns inte längre i svensk lagstiftning. Sedan 1970 räknas även vi som bröstarvingar, men det har man inte velat ändra i Bonniers ägaravtal. ”Det kan låta lite gammaldags att tala om oäkta barn, men så är det” sa Bonniers advokater till mig i rättssalen. Antagligen kände de själva att det var ett fult argument, för sen försökte de ställa upp ytterligare hinder för varför jag inte skulle räknas som ett äkta Bonnier-barn:

ViLaser5_bild2_MalinRosenqvistFamiljens försvar mot Toss ekonomiska anspråk målade upp en ny bild av Bonniersläkten som ett förborgat socialt sammanhang. Som inplanterad utböling skulle Anna utgöra ett potentiellt hot mot ägargemenskapen. Anna, sade advokaterna, »ingick inte i hans [pappans] nära familjekrets. Hon hade inte tillgång till Bonniers sociala nätverk«.

Plötsligt tycktes klanen stå i konflikt med den kulturvärld som Anna Toss representerade.

Det kändes såklart inte roligt att bli kallad för oäkting av familjens advokater. Men det var inte det värsta – det som gjorde mig mest beklämd var insikten att det inte alltid handlar om rättvisa när rätten dömer. Ibland handlar det istället om hur man kan tolka olika lagtexter, och att det ofta finns en tolkning som gynnar den starkaste. Som jag har skrivit om tidigare så är det inte främst mitt öde som borde oroa, utan det faktum att man kan komma undan lagen om det förstärkta laglottsskyddet, bara man spelar sina kort rätt.

Bild från artikeln i ”Vi Läser”. Illustration: Malin Rosenqvist. (Om du missade artikeln finns den för betald nedladdning här, nr 5-2013 för 55 kronor, texten finns på sid 66.)