Etikettarkiv: björn

”Familjen överlät frågan till sina advokater”

Journalisten Daniel Atterbom har intervjuat Björn af Kleen för tidningen Affärsstaden Linköping, och låter oss publicera intervjun här på bloggen.

Björn af Kleen har skrivit »Lucke & Lull – Arvet efter en Bonnier«. I februari 2006 avled Lukas Bonnier. Han efterlämnade sex barn. Fem av dem ärvde hans ägande i familjeföretaget. Anna Toss, det sjätte barnet, erbjöds två tavlor och halvannan miljon.

Det här är historien om Anna Toss föräldrars, Lukas »Lucke« Bonnier och Margareta »Lull« Toss, kärlekssaga och Annas kamp för att få en lika stor del av arvet som sina halvsyskon.

Historien slutar med att Anna Toss förlorar i tingsrätten och i hovrätten. Högsta domstolen vägrar sedan ge prövningstillstånd, så hennes halvsyskon vinner arvstvisten.

Var det utslaget väntat för dig?

– Med tanke på att två instanser dömt till familjen Bonniers fördel och HD tar upp så extremt få fall, var det inte helt oväntat. Jag beklagar dock detta och tycker att det finns ett slags allmänintresse i tvisten som gott kunde prövats i ännu en instans.

Varför, tror du, vägrade Bonniers att göra upp i godo med Anna Toss?

– Jag har egentligen inget bra svar. Men om jag ska spekulera tror jag det beror på att familjemedlemmarna överlät frågan till sina advokater och att advokaterna handlade efter en princip som sade att Anna inte skulle ha något alls.

Hur uppkom idén till att skriva boken?

– Ämnet ligger nära min förra bok »Jorden de ärvde«, som ju handlar om hur aristokratiska familjer gör för att bevara makt och pengar över generationer. Jag såg en chans att återvända till det ämnet men i en mer urban, medial miljö. Det lockade mig. När jag fick kontakt med Anna Toss och insåg att hon hade ett unikt material med brev och dokument ur Bonniers arkiv, bestämde jag mig för att försöka skriva. Jag var på rättegången och blev väldigt fängslad av tvisten, inte minst av utomäktenskapliga barns rättsliga historia.

Du arbetade nära med Anna Toss. Hur gestaltade sig det samarbetet?

– Jag hade väldigt fria händer att hantera hennes material och historia – mot löftet att Anna skulle få läsa och ha synpunkter längs vägen. Samarbetet fungerade väldigt fint. Jag är tacksam för familjen Toss samarbetsvilja.

Vad överraskade dig mest med arbetet?

– Livsstilen hos vissa medlemmar av familjen Bonnier. Medan medieindustrin är i djup kris lever vissa av delägarna mycket exotiska och rätt excentriska liv i Florida och i Karibien tack vare familjeföretaget.

Var den här boken enklare eller svårare att skriva än din tidigare bok, den hyllade »Jorden de ärvde«?

– En del av materialet var visserligen mer tillgängligt och själva historien hade en tydlig ram. Men det var fruktansvärt svårt att skriva om Bonniers, som ju alla tänkande människor i Sverige har en åsikt om, och som dessutom äger en tidning – Expressen – som jag till nyligen var anställd på. Adeln var ganska mycket ett vitt ark – få visste något om deras liv i dag.

Har du några funderingar om framtiden för Bonniers?

– De befinner sig – som många andra traditionella medieföretag – i en svår sits. Affärsmodellen har kantrat. Många läsare har vant sig av vid att betala för nyheter och vänder sig till andra källor, vilket gör att annonsörerna slutar annonsera. Riktigt hur man ska lösa detta vet ju inte Bonniers, eller någon annan heller. Men de har genomlidit strukturella kriser förr, dock ej på en lika globaliserad mediemarknad som i dag. Konkurrenterna är så mycket större – och de är svåra att köpa, vilket Bonniers kunnat göra förr. Som i fallet med TV4. Att köpa Facebook är en annan sak.

Du fick bra recensioner. Till exempel skrev Jan Guillou i Aftonbladet: »Det blir lika upplysande som förvånande läsning.« Vad tycker du om recensionerna så här efteråt?

– De var betydligt mer försiktiga än i fallet »Jorden de ärvde«, och många var ganska allmänt hållna och saknade egna slutsatser. Få tog ställning eller resonerade kring själva arvsstriden. Men jag är glad för Jan Guillous text, han hade läst boken på det sätt som jag hoppades att fler skulle göra.

Boken har blivit en stor succé och är nu inne på sin tredje upplaga. Det beror på att den är ytterst välskriven, men har du några fler funderingar kring intresset?

– Oj, jag visste faktiskt inte att den gick så bra. Kanske har en del läsare från »Jorden de ärvde« – som sålde i över 70 000 – hittat även till denna. Otroligt kul i så fall.

Du har tidigare arbetat på Expressen och är nu värvad till Dagens Nyheter, som båda ägs av Bonniers. Det verkar inte som om familjen skulle hysa agg till dig.

– Familjen rekryterar inte enskilda reportrar på sina tidningar. som tur är. Jag tror familjen hellre hade sett en annan sorts bok än denna, men de är nog tillräckligt professionella för att inte vidta några åtgärder mot en granskare. Jag är glad att de anställer chefredaktörer som har tillräcklig integritet för att rekrytera någon som kan uppfattas som obekväm. som Peter Wolodarski gjort i detta fall.

Ingen enkel sak

Jag kan inte säga att jag kände Margareta Toss, jag visste inte ens om att hon kallades Lull, och då kände man henne inte. Men jag mötte henne många gånger, mest på Sveriges Radio där vi några år var kollegor, hon erfaren chef på barnradion, jag junior på Kulturredaktionen. Man kan nog ändå säga att vi gillade varandra, på avstånd liksom.

Sen möttes vi på Birger Jarls torg, hon som nämndeman på väg till förhandling i hovrätten, jag på väg till jobbet på Norstedts. Två-tre meningar och så ett varmt leende. Hon utstrålade alltid ett slags munter självkänsla. Att det inte var vad hon alltid upplevde inom sig har jag förstått senare.

Mitt under förberedelserna till en bok om borgarna, den bok som skulle ta vid där boken om adeln slutade, fick Björn af Kleen kontakt med Anna Toss. Hennes berättelse om modern och Lucke Bonnier och om att bli utestängd från familj, arv och ägande passade in i projektet om borgerskapet, ja, så bra att historien fick bli det nav kring vilket Björns skildring snurrade.

Det var ingen enkel sak, egentligen, utan förutsatte att Björn och Anna kände absolut förtroende för varandra. Anna lämnade ifrån sig materialet i vetskap om att det var Björns sak att skriva. Björn tog emot det i vetskap om att det var ett material som stod så nära Anna som något kan stå. Jag är som förläggare enormt imponerad av det sätt som de förvaltade det ömsesidiga förtroendet på. Vem som helst som kan läsa ser att porträttet av Lull inte är okomplicerat, vem som helst ser att porträttet av Lucke har lika många nyanser.

Och resultatet är en berättelse om en borgerlig familj, om ett arv som inte blev, men samtidigt en berättelse om borgerliga familjer och deras sätt att föra ägandet vidare. En kedja som har sitt alldeles speciella pris. För Anna, precis som för de döttrar som skildes från slotten i Björns bok om adeln.

Svante W, förläggare

Om limousiner

weyler

Ett sms från redigeringens slutskede. Skickat av mig till förlaget. Jag sparade det eftersom jag tyckte det fångade något bisarrt och lite underbart med reportageböcker om mycket förmögna. Det är alltså inte limousinerna – på Lukas Bonniers begravning på Dalarö 2006 – som ska strykas, utan min uppgift om att dessa var vita.
De var säkerligen inte vita. Det var min fantasi som skenade. Limousiner bland Dalarös inbodda kulturkåkar är bestickande i sig. Av någon anledning nöjde jag mig inte, utan skulle ha dem vita.
Replikväxlingen säger något om journalistikens faror. Hur många detaljer som omedvetet kan ha förbättrats under resans gång. Hur man försöker stoppa dem i sista sekund.

Tillit

När vi hade bestämt oss för att börja arbeta med boken tillsammans ville Björn intervjua mig. Vi bestämde en första tid, en söndag, vi skulle sitta hemma hos mig ett par timmar. Björn kom hem till oss, vi drack te, han slog på sin bandspelare och ställde frågor, jag svarade. Det fanns massor att berätta, det ena minnet väckte det andra. Vi gjorde mer te, timmarna gick, plötsligt hade vi pratat i fyra och en halv timme och jag var nästan hes.

Nästa morgon vaknade jag och kände mig konstig. Inte direkt illa till mods men rastlös, i obalans. När jag kom på vad det var som var fel ringde jag Björn.

”Jag är en utåtriktad person och har lätt för att prata, men jag insåg just att jag kanske aldrig har berättat så mycket om mig själv för någon som jag har känt så kort tid” sa jag till honom. ”Det känns som om jag har lagt mitt liv i dina händer, samtidigt som jag vet ganska lite om dig och vem du är.”

”Okej”, svarade Björn, ”då får du intervjua mig nästa söndag och fråga mig vad du vill.”

Så följande söndag gick vi omkring på Djurgården hela eftermiddagen och pratade om Björn: hans barndom, jobb, drömmar, farhågor och allt annat jag kunde komma på att fråga om.  Till slut kände jag att vi hade ungefär lika många hållhakar på varandra. Balansen återställd, vi kunde fortsätta med bokarbetet.

Rapport från Sällskapet

Direktören för Sällskapet, en herrklubb på Arsenalsgatan grundad år 1800, ringde minst två gånger och betonade vikten av proper klädsel. Slips? Naturligtvis! Du ska klä dig som på en bättre klubbmiddag!

sällskapets_uppEn bok kommer sällan ensam. Efterspelet kan vara mer dramatiskt än själva arbetsprocessen. Aftonen på Sällskapet – förläggaren Svante Weyler och jag skulle underhålla efter kaffet med berättelser om baroner och familjen Bonnier – är det märkligaste och mest laddade ögonblicket sedan vi träffade Eva Bonnier på Akademibokhandeln samma lördag eftermiddag som ”Lucke och Lull” kom ut.

Ett hav av mattsvarta kostymer och skrynkliga ansikten. Anders Björck till bordet. Skål till konungen. Men de lyssnade mycket uppmärksamt och köpte alla medhavda böcker utom en.

Familjen Ekdahls oäkta barn

Björn skrev i en text för tidningen ”Vi Läser” om likheterna mellan Bonnierfamiljen och familjen Ekdahl i Ingmar Bergmans barndomsskildring ”Fanny och Alexander”.  Synen på ”oäkta” barn, barn födda utom äktenskapet, skiljer sig förstås från familj till familj och från kultur till kultur.

Under våren har jag ofta tänkt på Fanny och Alexander. Det faller sig naturligt när man skriver om Bonnier, det litterära Sveriges egen furstefamilj och den helt dominerande ägaren på bok- och mediemarknaden. (…) Flera av de grundläggande konflikter som Ingmar Bergman projicerar på huset Ekdahl återfinns i Bonniers släkthistoria: spänningen mellan det judiska och det »svenska«, mellan det affärsmässiga och det konstnärliga, mellan det lärda och det lättsinniga, mellan släktkänslan som överordnad princip och troheten i dynastins enskilda familjer.

Tanken på att jag kunde ha fötts in i en familj som Ekdahls berörde mig starkt. Nu finns ju inte familjen  på riktigt, och kanske skulle det som händer i ”Fanny och Alexander” aldrig kunna hända i verkligheten. Det finns så många olika skäl att vilja hålla ett utomäktenskapligt barn ifrån sig. I familjen Bonnier är skälet inte moraliskt utan rent praktiskt: om man delar med sig av ägandet till ett barn fött utanför äktenskapet kan både pengarna och inflytandet spridas ut till alla möjliga. Den risken vill man inte ta. Precis som i ett fideikomiss måste man se till att försvara blodslinjen.

Oäkta barn finns inte längre i svensk lagstiftning. Sedan 1970 räknas även vi som bröstarvingar, men det har man inte velat ändra i Bonniers ägaravtal. ”Det kan låta lite gammaldags att tala om oäkta barn, men så är det” sa Bonniers advokater till mig i rättssalen. Antagligen kände de själva att det var ett fult argument, för sen försökte de ställa upp ytterligare hinder för varför jag inte skulle räknas som ett äkta Bonnier-barn:

ViLaser5_bild2_MalinRosenqvistFamiljens försvar mot Toss ekonomiska anspråk målade upp en ny bild av Bonniersläkten som ett förborgat socialt sammanhang. Som inplanterad utböling skulle Anna utgöra ett potentiellt hot mot ägargemenskapen. Anna, sade advokaterna, »ingick inte i hans [pappans] nära familjekrets. Hon hade inte tillgång till Bonniers sociala nätverk«.

Plötsligt tycktes klanen stå i konflikt med den kulturvärld som Anna Toss representerade.

Det kändes såklart inte roligt att bli kallad för oäkting av familjens advokater. Men det var inte det värsta – det som gjorde mig mest beklämd var insikten att det inte alltid handlar om rättvisa när rätten dömer. Ibland handlar det istället om hur man kan tolka olika lagtexter, och att det ofta finns en tolkning som gynnar den starkaste. Som jag har skrivit om tidigare så är det inte främst mitt öde som borde oroa, utan det faktum att man kan komma undan lagen om det förstärkta laglottsskyddet, bara man spelar sina kort rätt.

Bild från artikeln i ”Vi Läser”. Illustration: Malin Rosenqvist. (Om du missade artikeln finns den för betald nedladdning här, nr 5-2013 för 55 kronor, texten finns på sid 66.)