Etikettarkiv: anna

Hur jag hittade min farmor till sist

Jag saknade väldigt mycket att inte ha någon farmor och farfar när jag var liten. Alla andra hade en farmor och farfar. Det var bara jag som inte hade nån.

Min farfar spelade egentligen inte så stor roll. Men jag tänkte ofta på min farmor Greta. Hur var hon? Visste hon om mig? Tänkte hon på mig? Jag hade sett bilder av henne och tyckte att vi var mycket lika, särskilt som barn.

När jag var sexton frågade jag Lucke, när vi satt i hans bil i Sergels Torgs-rondellen, om jag inte kunde få träffa hans mamma.
– Min riktiga mamma dog för inte så länge sen, svarade han.
– Men varför fick jag aldrig träffa henne då, frågade jag nedslagen.
– Det blev inte så bara, svarade han, lika otydlig som vanligt.

greta carlm 02
I en roddbåt på Genevesjön. Bilden tagen av min farfar.

Jag var ledsen, och fortsatte i hela mitt liv att sakna min farmor och känna sorg för att jag aldrig hade fått träffa henne. Men det skulle visa sig, mer än trettio år senare, att vi visst hade träffats.

För några år sen blev min mamma mycket sjuk. En av hennes äldsta vänner, Margareta Strömstedt, ringde mig för att höra hur hon mådde. Vi började prata om familjer och släkt. Margareta nämnde min farmor och jag sa att jag önskade att jag hade fått träffa henne.
– Men det har du ju Anna, sa Margareta. – Du träffade henne många gånger när du var liten.

Sommaren 1966, när jag och Margaretas dotter Lotten skulle fylla fem, bestämde sig Lull och Margareta för att gå ihop om en barnflicka som skulle vara med oss på Strömstedtarnas landställe på Dalarö, när Lull och Margareta jobbade. Det var ett sommarhus som de hyrde av familjen Bonnier, Margaretas man Bo var chefredaktör på Expressen men de hade faktiskt hittat huset i en uthyres-annons.

Luckes moster Signe bodde i ett litet hus på tomten, och en dag tog Margareta mig och Lotten i varsin hand och gick ner till den lilla stugan för att hälsa på. Signe beundrade de båda små flickorna och frågade vem jag var.
– Det är ju Luckes dotter, med Lull Toss, svarade Margareta, men då blev mostern djupt chockerad.
– Det får fru Strömstedt inte tala om, och särskilt inte i närvaro av herrskapet Bonnier! utbrast hon.
Margareta blev ställd och visste inte vad hon skulle säga. Hon tog hastigt adjö och tog med mig och Lotten därifrån.

Men dagen därpå, när hon kom hem från jobbet, kom Lotten och jag glädjestrålande och berättade att vi hade varit hos en annan jättesnäll tant, grannen på andra sidan huset. Hon hade gett oss saft och kakor, och vi ville absolut gå dit nästa dag igen.
Den här gången blev Margareta ännu mer perplex. Hon visste vem det var: Greta Bonnier, Luckes mamma. Min farmor.

Skulle hon säga det till mig? Visste Greta ens om vad det var för litet barn hon haft på besök? Med gårdagens utskällning i färskt minne bestämde hon sig för att inte säga något mer än ”Vad roligt då”, och hålla tummarna.

– Jag hämtade er där många gånger den sommaren, sa Margareta till mig i telefon den kvällen hon ringde för att höra hur det var med min mamma. – Ibland var ni i hallen, och att se dig där under porträttet av Greta som liten flicka, det var som att se två upplagor av samma barn. Ni kom så väldigt bra överens, ni två. Men jag vågade aldrig fråga Greta om hon visste vem du var.

När jag hade lagt på luren satt jag som hypnotiserad i säkert en timme. Försökte komma ihåg – men jag hade inga som helst minnen av det. Om man inte kan säga att min saknad är ett slags minne. Jag har ju suttit i hennes knä, blivit kramad av henne, många gånger.

Min äldsta dotter kom in i köket och frågade hur det var fatt, och jag berättade.
– Men mamma, sa hon. – Det är klart att hon visste att du var hennes barnbarn. Hon tyckte väl bara inte att Margareta hade med det att göra.
– Hur kan du vara så säker på det, frågade jag.
– Hon hade väl ögon att se med! Du var ju superlik både henne och Lucke. Och hon visste ju att Margareta och Lucke och alla dom var i samma kretsar, och kände säkert till att han hade fler barn än sina egna. Du har ju sagt att de stod jättenära varandra, skulle han inte ha berättat för sin mamma att han hade fått dig? Och dessutom, har du någonsin träffat en gammal tant som inte frågar ‘Vad heter din mamma och pappa då’?

Hon är så klok, min dotter. Jag väljer att tro på henne, både för att hon har starka argument och för att det känns bra.

Min farmor och jag. Hon visste. Hon kanske till och med viskade i mitt öra: Mitt kära lilla barnbarn.

 

Hovrättsdomen: en fiffelanvisning

När jag läste hovrättsdomen första gången förstod jag knappt ett ord. Det juridiska språket är krångligt, och texten var motsägelsefull. Det kändes konstigt att en text som drabbar en så hårt ska vara så svår att förstå. Därför gjorde jag ett försök att dekonstruera domen. Det tog lång tid: från juni (efter att jag fått domen) till september, när vi fått avslag på överprövan av Högsta Domstolen. Resultatet var chockerande! Det enda som var riktigt tydligt var instruktionerna: hur man gör om man vill kringgå laglottslagen.

Idag skulle jag helst lägga hela saken bakom mig. Men det här med hur domarna är skrivna, och hur rättssystemet fungerar, det kan jag inte riktigt släppa, så häromdagen läste jag den igen. Det är en ganska arg text, eftersom jag fortfarande var rätt så arg då. Det är också en ganska lång text, eftersom den innehåller hovrättsdomen i sin helhet. Det här är ett försök till en sammanfattning.

Jag hävdade alltså att jag hade rätt till en tolftedel av andelarna (min laglott) enligt det förstärkta laglottsskyddet i Ärvdabalken (ÄB 7:4)*, eftersom min pappa ”under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente”.

Hovrättens dom går ut på att villkoren för laglottsskyddet inte är uppfyllda i mitt fall, eftersom syskonens advokater (enligt hovrätten) lyckats bevisa att min pappa:

•  aldrig tänkte på döden
•  aktivt försökte få mina syskon att bli engagerade i företaget
•  inte var intresserad av att själv behålla pengar och inflytande
•  uteslöt mig för att jag inte tillhörde den snäva familjekretsen och inte var uppfostrad i den judiska och liberala tradition som alla äkta Bonniers blir uppfostrade i
•  inte räknade mig som ett av sina barn.

Vad hade de för bevis? undrar du kanske nu. Svaret är: bara sitt ord. Hovrätten sa att eftersom det kan vara svårt att bevisa vad någon har tänkt när man inte kan fråga personen själv längre, skulle de sänka ribban vad gäller bevisens kvalitet. Det var jättebra för mina syskon, vars advokater kunde ljuga och överdriva ganska fritt. De äger dessutom nästan alla dokument, och vägrade att lämna ut olika handlingar som kunde vara bevis till min fördel. Ändå la hovrätten bevisbördan till största del på mig.

Hovrätten tar också hänsyn till advokaternas påståenden att

•  det är viktigt att maktbalansen inom Bonniers inte rubbas
•  det inte har med successionen att göra när en Bonnier systematiskt och millimeterrättvist ger bort andelar till barn och barnbarn (Hovrätten skriver visserligen att det ”många gånger kan vara ett sätt att ordna successionen”, men de håller med advokaterna om att det också kan vara av andra skäl).

I mina öron är det där resonemanget helt galet. Självklart är familjeföretag oerhört måna om att bara vissa personer ska få äga andelar, framförallt såna som styrs av lojalitet mot familjen och ser till att familjeföretaget överlever och drar in maximalt med pengar till familjen. Det är absolut inget konstigt med det. Men hur ser man till att det blir så? Adeln i Sverige har i alla tider använt en princip som kallas fideikommiss, som innebär att bara söner i rakt nedstigande led får ärva godsen. På så sätt ser man till att inga främmande män kan komma in i ägandet genom att gifta sig med godsägarens döttrar. Det skulle ju kunna innebära att männen gav bort delar av godset till sina mammor, systrar, bröder eller vem som helst. Bonniers hade tidigare samma regel, att varken döttrar eller oäkta barn fick ärva. Ett enkelt och stenhårt sätt att hålla kvar företaget inom familjen.

Ändå väljer Hovrätten att se det som att min pappa bara råkat ge bort exakt lika mycket till alla de inomäktenskapliga barnen i present. Av ingen särskild anledning, egentligen.

Och de godtar argumentet att just familjen Bonnier måste få utesluta ”oäkta” barn, trots att svensk lag sedan 1970 godkänner oss som bröstarvingar, för att annars kan det bli problem med maktbalansen inom familjen.

Jag är förstås besviken på rättssystemet. På att det är så här lagen ska tolkas, så att man kan hindra oäkta barn från att få ärva. På att man kan få bete sig som min familjs advokater och komma undan med det: säga att ett syskon är mindre värt än de andra, ljuga om att de andra syskonen är bättre lämpade för att de fått en viss sorts uppfostran, fast de inte ens har det.

Hovrättens dom var svår att läsa, men när jag väl hade trängt igenom den insåg jag att den inte alls förklarade hur laglottskyddet är tänkt att fungera. Däremot var den en bra manual för hur man kringgår den lagen. ”Gör så här och så här, uppfyll de här villkoren och vips har er familj ett bergsäkert sätt att se till att oäkta barn hålls utanför.”

Till sist vill jag tillägga en sak som egentligen inte har med domen att göra. Jag tror inte att det var så här min pappa hade önskat att det skulle bli. Jag tror att han fogade sig snällt i en familjeregel och upplevde att det var nödvändigt. Jag tror att han lät andra bestämma, som han gjorde för det mesta, och att de som verkligen bestämde inte brydde sig ett skit om mig eller mina barn eller osämja mellan syskon. Utan bara om pengar och makt.

PS Om du vill läsa hela den långa ”dekonstruktionen” av domen så finns den här (som pdf). (Den börjar förresten med en liten saga!)

* "Enligt 7 kap 1§ utgörs laglotten av hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge. Resterande del av kvarlåtenskapen kan arvlåtaren fritt förfoga över genom testamente. Laglotten utgörs alltså av hälften av den avlidnas kvarlåtenskap och ska fördelas mellan bröstarvingarna. Även om det finns ett testamente, går barnets rätt att utfå sin laglott före detta.I ärvdabalken (ÄB) finns ett förstärkt skydd för bröstarvinges laglott. 7 kap 4 § ÄB stadgar att om den avlidne under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, kan bröstarvinge enligt 7 kap 3 § påkalla jämkning. Vid nedsättning av gåvan ska denna återgivas eller och om detta ej kan ske, ersättning utges för dess värde." (http://lawline.se/answers/10792)

Oenighet som skaver

En sex år lång rättsprocess är slut. Tingsrätten, Hovrätten och Högsta domstolen har sagt sitt. Det är dags att gå vidare. Men det finns något som fortfarande skaver.

Det kanske hade känts helt annorlunda om domarna hade varit tydliga. Om alla jurister vi hade träffat under de här åren hade varit eniga: ”Det här kommer aldrig att gå. Man får utesluta oäkta barn. Glöm att du och dina barn ska få rättvisa.” Men det var det faktiskt ingen som sa! Tvärtom.

När min pappa dog 2006 fick jag veta att jag var det enda av oss sex syskon som inte hade ärvt några andelar i familjeföretaget. Alla hans andelar hade fördelats flera år tidigare, millimeterrättvist mellan mina syskon och deras barn. Deras familjer hade fått precis 2040 andelar. Vi hade fått 0.

Jag och min pappa stod varandra ganska nära. Han gillade det jag gjorde. Det finns ingen uppenbar orsak att jag skulle bli så totalt förbigången. Men – det finns en viktig skillnad mellan mig och mina syskon. Jag är det enda barnet som är fött utanför äktenskapet. Och trots att svensk lag sedan 1970 räknar utomäktenskapliga barn som bröstarvingar håller min familj fast vid texten i ett avtal som är skrivet på 1830-talet, så att det bara är inomäktenskapliga barn som får äga och ärva andelar. Fram till 1960-talet var det till och med bara söner som fick ha andelar.

När jag fick veta det här bad jag mina syskon att vi skulle prata om saken. Jag tänkte inte kräva en sjättedel av andelarna (vilket skulle ha motsvarat ungefär 880 miljoner kronor); det hade verkat helt orimligt. Jag ville bara ha min laglott och ge mina barn möjlighet att bli likställda sina kusiner. Men jag fick inget svar av mina storasyskon. Inte ett ord. Kompakt tystnad.

Till slut, i augusti 2007, lämnade jag in en stämning, eftersom det var enda chansen enligt boutredningsmannen. Det tog TRE år innan alla motparterna hade tagit emot stämningen och tingsrätten kunde ta upp målet.

• I januari 2012 satt jag med under tingsrättsförhandlingen och hörde mina syskons advokater säga att jag inte kunde få några andelar för att jag är ”ett oäkta barn”. Tingsrätten dömde till mina syskons fördel.
• Vi överklagade. Arton månader senare, i maj 2012, tog Svea Hovrätt upp fallet. Även hovrätten dömde till syskonens fördel.
• Vi bad Högsta domstolen att få överklaga domen, men fick nej av justitieråden Göran Lambertz och Stefan Lindskog den 11 september 2013.

Men jag vill slå fast en sak. Vi har rådfrågat många jurister under den här resan, men bara en enda person har sagt, i efterhand, att han kunde ha sagt redan från början att vi skulle förlora. Han är en expert i frågan, med stor erfarenhet, bland annat har han själv som jurist hjälpt klienter att kringgå laglottslagen. Men de andra experter som vi har frågat, även de med lång erfarenhet, har sagt att jag sannolikt hade en ”mycket god chans” att vinna det här målet.

Vi har haft kontakt med människor som arbetar eller har arbetat i hovrätterna och i HD. En pensionerad chefsrådman som hade följt vårt fall noga blev chockad när vi förlorade i hovrätten. En hovrättslagman har läst igenom hovrättsdomen och tyckt att den var ”ytterst märklig”. En annan uttryckte åsikten att ”familjen Bonnier verkar ha gräddfil i den här frågan”. Och så vidare. Så det är inte som att jag bara är ute och cyklar. Jag borde ha haft en chans. Men som ytterligare en hovrättsanställd sa till mig: att HA rätt är en sak, att FÅ rätt är något helt annat.

Idag har jag väldigt lite förtroende för den svenska rättvisan. Jag har lärt mig att lagen i grund och botten är ett maktspel, där starkast segrar. Lagtexterna är skrivna så att de ska gå att tolka på olika sätt, vilket förmodligen är resultatet av en dragkamp sedan medeltiden om vem som ska vinna – och då som nu är det oftast den med de dyraste, mest slipade advokaterna. Det handlar helt enkelt ofta om pengar, inte om rättvisa och moral.

Begravningen

Begravningen bestämdes till den 10 mars. Jag och min familj stod med i begravningsannonsen, till min glädje. Jag blev också glad och överraskad när min syssling Åke ringde mig. Han är präst och skulle förrätta Luckes begravning.
– Är det något särskilt du vill berätta om din pappa, frågade han.
Vi pratade länge, det ena minnet framkallade det andra.

Fredagen den 10 mars var en kall och blåsig dag. Vi hade hyrt en bil, köpt begravningskläder och ett vackert hjärta av rosa och vita rosor, jag kunde inte med att köpa en krans, det var för sorgligt. Begravningen skulle vara i Dalarö kyrka. Den är ganska liten och man hade låtit sätta upp en tv-skärm i församlingshuset brevid, så att alla som inte hade en plats reserverad i kyrkan skulle kunna sitta där och se hela begravningen via länk. Min mamma hade åkt ut med Peders mamma i hennes bil. De skulle sitta i församlingshuset, jag hade förklarat det för min mamma innan. Hon blev ganska sur men verkade acceptera faktum.

När vi kom fram till kyrkan var den redan knökfull. Vi blev visade till vår bänk, den fjärde framifrån, Gun och Jonas och hans familj satt längst fram, vi andra syskon och våra familjer därefter, i ingen särskild ordning. Jag, Peder och våra fyra barn satte oss i den smala träbänken. Jag kände mig nedstämd och bortkommen, de få ansikten jag kände igen var också ledsna, blickarna i marken. Men Åke log välkomnande när han såg mig.

Plötsligt hörde jag min mammas röst och såg förvirrat upp. Hon stod bredvid mig.
– Där är du ju! sa hon och gestikulerade att vi skulle maka ihop oss så att hon fick plats. Hennes hår stod på ända som om hon hade sprungit, hon hade sin tjocka, väldigt slitna gamla opossumpäls och såg ganska sjövild ut.

Jag kände hur mitt redan tunga hjärta sjönk som en sten till botten. Varför var hon i kyrkan i stället för att sitta i församlingshuset? Kunde hon inte förstå hur stressad jag blev av att ha henne där, hur rädd jag var för vad Gun och syskonen skulle tänka? Så typiskt henne, att bara tänka på sig själv i en sån situation. Hon satte sig bredvid mig, det blev fruktansvärt trångt i raden som bara hade plats för sex personer. Jag ville mest sjunka genom jorden. Tänk om hon skulle ställa till med en scen, ännu mer än hon redan gjort. Man kunde aldrig veta exakt vad hon skulle få för sig att göra. Särskilt inte de där sista åren.

Men hon gjorde inte mer väsen av sig. Efteråt har jag tänkt att jag inte borde ha skämts: jag borde ha stått upp för henne istället. Men jag var osäker och skärrad.

Hur som helst blev det en väldigt fin begravning. Åke höll ett långt tal och flera av mina minnen var med, säkert hade han med något från var och en av oss han pratat med. I slutet påminde han församlingen om att man inte kan ta med sig sina pengar till himlen, och citerade min mammas älsklingspoet, Leonard Cohen:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering /
There is a crack in everything / That’s how the light gets in 

Gerhards äkta ättlingar

Det blev många dödsrunor i tidningarna när Lucke dog. Det stod om Fantomen, mentholcigaretterna, rosorna, glittret i blicken, lillebrorsigheten. Flera av dem slutade med ”sörjs närmast av hustru och fem barn”.
Fem: inte sex.

Vår 13-åring blev väldigt ledsen när hon såg en sån runa i Expressen. Hon skrev ett argt mail till Expressens familjesida. Nästa morgon var det en ny nekrolog införd, signerad Cecilia Hagen, där det stod att Lucke lämnade sex barn efter sig.

Samma dag ringde Cecilia till mig. Vi hade aldrig träffats eller pratat men jag visste att hon var min syssling, dotterdotter till en av Tors systrar.
– Har du fått ett ex av boken Gerhard Bonniers Ättlingar, frågade hon. – Alla är med, utom du och de andra utomäktenskapliga barnen.

Det verkade konstigt. Nej, jag hade inte boken. Cecilia tipsade om att min kusin Carl-Johan kunde vara rätt person att fråga efter den. Jag skickade en fråga till Carl-Johan som svarade:

Anna,
Beklagar djupt Lukas bortgång.
Det finns flera böcker om Bonniers förutom ”Gerhard Bonniers Ättlingar”, som du kanske har intresse av, t.ex Den förste Bonnier av Svante Hansson, och Litteraturens Örtagårdsmästare av Per I. Gedin.
Om du är snäll och meddelar adress så låter jag buda över böckerna.
Vänligaste hälsningar
Calle

GBÄ_504x788Dagen därpå kom böckerna. Gerhard Bonniers Ättlingar, fint inbunden i någon slags grått linneband. Cecilia hade rätt – varenda en av de nästan 900 ättlingarna fanns med i boken, noggrannt redovisade med personuppgifter och släktband i olika tabeller.

Men inte jag. Inte min utom äktenskapet födda kusin, inte min utom äktenskapet födda farbror.

Jag ringde släktforskaren på Uppsala Universitet som stod som ansvarig för sammanställningen och frågade varför.
– Det var så uppdraget var formulerat när jag fick beställningen av Bonniers familjestiftelse, svarade hon. – De utomäktenskapliga skulle inte vara med.

Det lät helt obegripligt. Jag tog reda på att min kusin Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier var chef för stiftelsen och ringde honom.
Han verkade bli störd av frågan.
”Det var ett beslut vi tog”, var allt han ville svara.
Jag gav upp att försöka förstå.

 

Ingen enkel sak

Jag kan inte säga att jag kände Margareta Toss, jag visste inte ens om att hon kallades Lull, och då kände man henne inte. Men jag mötte henne många gånger, mest på Sveriges Radio där vi några år var kollegor, hon erfaren chef på barnradion, jag junior på Kulturredaktionen. Man kan nog ändå säga att vi gillade varandra, på avstånd liksom.

Sen möttes vi på Birger Jarls torg, hon som nämndeman på väg till förhandling i hovrätten, jag på väg till jobbet på Norstedts. Två-tre meningar och så ett varmt leende. Hon utstrålade alltid ett slags munter självkänsla. Att det inte var vad hon alltid upplevde inom sig har jag förstått senare.

Mitt under förberedelserna till en bok om borgarna, den bok som skulle ta vid där boken om adeln slutade, fick Björn af Kleen kontakt med Anna Toss. Hennes berättelse om modern och Lucke Bonnier och om att bli utestängd från familj, arv och ägande passade in i projektet om borgerskapet, ja, så bra att historien fick bli det nav kring vilket Björns skildring snurrade.

Det var ingen enkel sak, egentligen, utan förutsatte att Björn och Anna kände absolut förtroende för varandra. Anna lämnade ifrån sig materialet i vetskap om att det var Björns sak att skriva. Björn tog emot det i vetskap om att det var ett material som stod så nära Anna som något kan stå. Jag är som förläggare enormt imponerad av det sätt som de förvaltade det ömsesidiga förtroendet på. Vem som helst som kan läsa ser att porträttet av Lull inte är okomplicerat, vem som helst ser att porträttet av Lucke har lika många nyanser.

Och resultatet är en berättelse om en borgerlig familj, om ett arv som inte blev, men samtidigt en berättelse om borgerliga familjer och deras sätt att föra ägandet vidare. En kedja som har sitt alldeles speciella pris. För Anna, precis som för de döttrar som skildes från slotten i Björns bok om adeln.

Svante W, förläggare

Pappalängtan

Hur kan man inte ha en pappa?
Alla har väl en pappa.
Utom vi som inte har det. Vars pappor inte är där.
Vi vet att det är fel.
Deras frånvaro blir till en negativ närvaro, ett svart, lysande hål i hjärtat.

Men hur kan pappor inte ha sina barn?
Hur är det möjligt?

Mitt första, suddiga minne av min pappa är när han räcker fram handen och vill att jag ska följa med. Vi står i dörren, han utanför och jag med min mamma innanför. Jag är fyra år och han ska ta med mig hemifrån.
Var vi skulle vet jag inte. Jag vet inte ens om jag ville gå med honom. Det var första gången vi träffades. För en fyraåring är det inte självklart att följa med en främling, även om det är ens pappa.

Varför dröjde det fyra, nästan fem år tills vi träffades? Han visste ju att jag fanns. Jag frågade, en kväll på Djurgårdsbrunn när jag var fjorton.

”Jag fick inte lov att träffa dig de första åren”, svarade han.
”Fick inte? För vem?”
”För min hustru”.

Så vi sågs inte. Istället skickade han Tommy med presenter. Tommy var min pappas chaufför. Han var stor och snäll, och hade grått skägg och stor rund mage. Eftersom han kom med julklappar varje jul trodde jag länge att han var tomten. Tomten Tommy.

I fyra och ett halvt år skickade min pappa kort och presenter till mig från alla sina resor, och brevväxlade med min mamma. Han skickade Tommy till mig varje födelsedag och varje jul, men han kom aldrig och hälsade på. Han hade sett bilder på mig, men vi hade aldrig träffats, eftersom hans senaste fru inte ville att han skulle umgås med sin yngsta dotter. Sa han.

Jag rynkade pannan när jag hörde hans förklaring, obönhörlig som bara fjortonåringar kan vara. ”Du kunde ha bestämt det själv”, sa jag. ”Man kan inte låta någon annan bestämma något så viktigt om ens liv. Förstod du inte att jag längtade efter dig?”

 

Kartongerna

Min mamma kunde inte slänga någon form av dokument. Därför ärvde jag tio kartonger när hon dog, fyllda med böcker, tidningar, anteckningsböcker, tidningsurklipp, en miljon gamla brev, lappar, mögliga gamla kartor, fotoalbum, utrivna annonser för billiga tandläkare, gamla julkort och så vidare.

Om allt hade varit skräp hade jag kunnat slänga det, det hade varit väldigt skönt. Eller om jag hade vetat att allt var av historiskt intresse, då hade jag kunnat skänka kartongerna med varm hand till ett museum.

Men jag varken slängde eller skänkte bort dem, jag blev helt paralyserad vid tanken på att ens öppna dem så istället knödde jag in dem i vårt redan överfyllda källarförråd. Och där stod de, dammiga och ruskiga, tills Björn övertalade mig att ta fram dem och börja gå igenom dem eftersom han behövde material till boken.

Så jag öppnade den första. Drog en djup suck. Nös, av allt damm jag drog in med sucken. Björn och jag tog varsin kartong till att börja med. Jag slängde det mesta i min, eftersom det var skräp. Björn rynkade pannan och plockade upp det jag slängt igen. Så där höll vi på. Det tog hela sommaren.

bjornisoff2
Björn, överhopad med arbete

Vi la allting som verkade intressant vid första anblicken i olika högar, sen läste vi mer noggrant. Ibland hittade vi nånting särskilt bra eller sorgligt eller spännande, då läste vi upp det högt.  Det var ganska speciellt att ge alla min mammas papper till Björn, som jag ändå inte kände så väldigt nära. En gång hittade han en dagboksanteckning om en romans som inte jag hade känt till, han låg i soffan och läste och sa plötsligt: Vem var M? Nån fransman som hon träffade 94? och jag hade ingen aning om det.

Överhuvudtaget hittade vi väldigt många kärleksbrev, mest till Lull från många olika män. Samt brev till vänner, anteckningar från jobbmöten, reseskildringar, olyckliga tonårsdagböcker, texter om tiden på Kamratposten och tusen andra saker.

Björn släpade hem kasse efter kasse med Lull- och Lucke-material. Men trots det, och trots att vi hade slängt flera sopsäckar med papper, fanns det tre kartonger kvar med blandat jox när vi var klara. Jag ville helst slänga det, men blev tillsagd av familj och vänner att jag måste låta någon expert titta på det först, någon som kunde uppskatta det kulturhistoriska värdet av joxet, om det nu fanns något sånt. (Somliga vänner och familjemedlemmar verkade misstro mig: de påstod att jag hade fått någon slags slängsjuka och inte borde få ha ansvar för kartongernas väl och ve. Det hade de antagligen rätt i.)

sonja_ulla 2012-09-21 14.27.53
Ulla och Sonja begrundar joxet

Som tur var kunde jag be Lulls vänner Sonja Svensson (tidgare chef för Svenska Barnboksinstitutet) och Ulla Rhedin, litteraturforskare och medlem i ALMA-juryn om hjälp. De kom och dök på huvudet i kartongerna en dag och sorterade ut det sista – tyvärr var de ganska påstridiga om att det mesta borde sparas, så det står fortfarande två kartonger kvar i min källare med blandat jox. (Förutom de tre kartongerna med släkthistoria, fotoalbum, inramade bilder, alla min mormor och morfars brev och så vidare.)

Tillit

När vi hade bestämt oss för att börja arbeta med boken tillsammans ville Björn intervjua mig. Vi bestämde en första tid, en söndag, vi skulle sitta hemma hos mig ett par timmar. Björn kom hem till oss, vi drack te, han slog på sin bandspelare och ställde frågor, jag svarade. Det fanns massor att berätta, det ena minnet väckte det andra. Vi gjorde mer te, timmarna gick, plötsligt hade vi pratat i fyra och en halv timme och jag var nästan hes.

Nästa morgon vaknade jag och kände mig konstig. Inte direkt illa till mods men rastlös, i obalans. När jag kom på vad det var som var fel ringde jag Björn.

”Jag är en utåtriktad person och har lätt för att prata, men jag insåg just att jag kanske aldrig har berättat så mycket om mig själv för någon som jag har känt så kort tid” sa jag till honom. ”Det känns som om jag har lagt mitt liv i dina händer, samtidigt som jag vet ganska lite om dig och vem du är.”

”Okej”, svarade Björn, ”då får du intervjua mig nästa söndag och fråga mig vad du vill.”

Så följande söndag gick vi omkring på Djurgården hela eftermiddagen och pratade om Björn: hans barndom, jobb, drömmar, farhågor och allt annat jag kunde komma på att fråga om.  Till slut kände jag att vi hade ungefär lika många hållhakar på varandra. Balansen återställd, vi kunde fortsätta med bokarbetet.

En dröm om Kamratposten

Min kompis Linda Västrik är en supercool dokumentärfilmare som har levt och filmat med pygméer i Kongo. Häromdagen berättade hon att hon drömt om mig på natten.

I drömmen hade jag tagit över Kamratposten efter min mamma. Vi var på väg till Kongo med Linda eftersom jag hade gjort flera nummer om samerna, och nu ville jag göra ett temanummer om djuren och regnskogen och Aka-folket, och dra paralleller mellan olika urfolk. Jag hade eget flygplan som jag flög själv, efter att ha avskedat piloten.

”Du borde få KP som kompensation av din familj!” tyckte Linda. En väldigt uppiggande dröm tyckte jag.

kp_67utflykt-04
KP-redaktionen på utflykt 1967. Jag är hangaround.

Min mamma var chefredaktör på Kamratposten mellan 1957 och 1979, så KP var en viktig del av mitt liv. Jag älskade att följa med till tryckeriet på Torsgatan när min mamma läste korrektur bland de dånande tryckpressarna och hängde ofta på KP-redaktionen efter skolan, senare tillsammans med redaktionshunden Trixie.

kp_79omslagtrixie
Omslagshunden Trixie!

Min morsa var en väldigt politisk och stridbar redaktör på KP. Björn skriver om henne i boken att hon ”vill skaka om läsekretsen, väcka den ur femtiotalets långa slummer. Reportage slutar allt oftare i en uppmaning till handling. (…) Kamratposten vill göra barnen medvetna om lönenivåer i föräldrarnas företag och sjuåringarna serveras en lektion i Saltsjöbadsanda, lock-out och 1909 års storstrejk. ”Akta dig! DU BLIR LURAD!” är rubriken på ett reklamkritiskt reportage. Kamratposten är en lögndetektor i barnens vardag.

KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd
KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd

I dag är KP mera som tidningarnas motsvarighet till svenska Barnkanalen, oförarglig men ambitiös public service med betoning på underhållning. Sex och sånt blandas med idolaffischer, inslag om barn i olika situationer – nu senast fosterbarn. Men politik, fattigdom och klass? Nej, inte i någon större utsträckningskriver Philip Teir i finlandssvenska Hufvudstadsbladet.

Jag gillar KP fortfarande men ja, den har blivit väldigt utslätad de sista åren. Om jag vore chefredaktör skulle jag ställa den på barrikaderna igen! Skaka om läsekretsen och väcka den ur 00-talets slummer! Och min mamma skulle le från sin himmel.

PS Jag har faktiskt gjort ett jobb för KP en gång, i slutet av 90-talet när vi jobbade med föräldraNätet och Barnens Internet. Då ringde de från Bonniers och frågade om vi kunde göra en webbplats till Kamratposten, och det gjorde vi gärna.

kpwebb_99_wayback
KP-webben som den såg ut 1999, enligt Internet Archive. Mycket modernt, för den tiden!