Etikettarkiv: 50-talet

Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen

När min mamma och pappa träffades var de 26 och 28 år. Båda var gifta. Min mamma Lull var journalist på Åhlén & Åkerlund och gift med en engelsman som jobbade på Sveriges Radio. Min pappa Lucke var arvtagare till ett imperium och fyrabarnsfar. Han blev omedelbart kär i min mamma. Den där kvällen på Djurgårdsbrunn sa han till mig att han aldrig hade varit så kär i någon annan före henne.

Ändå blev han ganska kär ganska ofta. Lucke var en mycket romantisk man.

Men Lull var enastående, tyckte han. Vacker, grönögd och gift. Småstadstjej som flyttat från Motala till Stockholm som nittonåring och fått jobb på radion. Full av idéer och envis nog att genomföra dem.

20lullradio
Min mamma längst till höger

På Sjöfartsradion träffade hon Anthony, blev förälskad och gifte sig med honom. Det var ett stormigt äktenskap från första stund, och kanske var det därför hon sökte jobb på Åhlén & Åkerlund efter några år, det kanske blev för intensivt att både jobba och leva ihop. Hur som helst fick hon anställning på avdelningen för jultidningar. Det var min pappa som skrev under hennes anställningsavtal. Han sa till mig att det var kärlek vid första ögonkastet.

Lucke hade träffat sin första fru, Uvve, när han var 21 år gammal och hon var 24. Lucke och Uvve fick fyra barn på fem år. Första barnet var en dotter, tre år senare fick de en son och det femte året tvillingsöner. Lucke var ingen särskilt bra pappa. Han hade kort stubin, blev ofta arg och röt åt barnen, särskilt pojkarna.

Hans egen pappa var ingen förebild heller – min farfar Tor skilde sig tidigt från min farmor Greta och var sällan hemma. När Tor var hemma var han sträng. ”Nästan alla våra middagar hemma slutade med att någon grät och sprang från bordet”, berättade min pappa för mig.

Lucke jobbade mycket och gillade att festa, så jag vet inte hur mycket Uvve fick se av honom hemma.
Och så var han ju så förtjust i tjejer. Eller i att flirta kanske. Han kunde vara så oerhört charmig. När han kisade lite med sina varma glada ögon blev tjejerna alldeles till sig. Han hade inga stora krav – det räckte med att en kvinna var kvinna, så blev han intresserad. Ålder och utseende var inte det viktigaste, han var mer intresserad av livsglädje, värme, humor. Utstrålning. Och sexighet förstås.

Min mamma hade allt det där. Dessutom var hon anställd i hans företag. Och så var hon gift. Hon måste ha varit helt oemotståndlig för min pappa. Jag tror inte alls att hon var den första han var otrogen med. Men hon kanske var den svåraste att få, och därför den mest åtråvärda. För i början var hon inte så intresserad. Hon älskade sin man Anthony, fast de ofta bråkade. Och hon kände till Luckes rykte. Men hon gillade nog att bli uppvaktad – och Lucke uppvaktade henne intensivt. Blommor, kort, presenter, långa telefonsamtal. Ändå tog det ett år innan hon föll i förälskelsefällan, men från den stunden älskade hon min pappa.

Anthony var fruktansvärt svartsjuk. Jag vet inte om det var hon som berättade om sitt förhållande med Lucke, eller om han fick höra det av någon annan. Hur som helst blev han rasande, och tog ut skilsmässa.

20lulltony
Lull och Anthony på sitt famösa bröllop

(fortsättning följer)

Lucke

Är jag lik min pappa? Somliga tycker det, jag kan inte se det själv. Men en del egenskaper har jag ärvt. Motviljan mot strumpor och skor. Motviljan mot att sitta runt ett konferensbord (särskilt om det finns en fönsterbräda att sitta på istället). Det romantiska draget.

”Lucke gör sensationsbetonad entré strax efter andra världskrigets slut. I alla bemärkelser är han Albert Bonniers lillebror: 1,74 lång, rund om kinderna, demonstrativt nedklädd. Enligt Åhlén & Åkerlund-mytologin låter Abbe ett PM cirkulera efter Luckes första dagar som ung chefredaktör för Levande Livet. Som representant för ägarfamiljen ombeds han i fortsättningen uppträda i skor, med långbyxor och helst hålla fingrarna utanför näsborrarna under sammanträden” skriver Björn om min pappa, och citerar Gustav von Platens Resa till det förflutna: ”Han är tjommen i uppkavlade ärmar och uppfläkt skjorta”.

Min pappa ville bli skådespelare när han var ung, inte direktör. Familjen hade ingen förståelse för det. Hans pappa och farbröderna knuffade in honom i företaget, som han uttryckte det. Så han blev direktör – men bara på sina egna villkor. Direktören var bara en roll som han spelade. Den privata rollen, som sig själv, var han väldigt rädd om. Han var hemlighetsfull, jag tror att det bara var ett fåtal personer som verkligen kände honom väl.

Även på jobbet var han en typisk lillebror, en slarver och romantisk charmör som inte brydde sig om pengar egentligen. Barfota om möjligt.

09_lucke

Fast när jag har tänkt på det senare har jag undrat om det verkligen var familjen som tvingade in honom i företaget. Varför skulle de ha gjort det egentligen? Lucke var ju yngst, han kunde väl ha fått göra vad han ville. De två äldre bröderna Abbe och Jojja var redan inne i verksamheten. Han kanske valde att förklara det så för mig, det kanske var ännu en historieomskrivning? Ett sätt att förklara bort ett tveksamt val?

Jag kan mycket väl tänka mig att han i grund och botten var intresserad av livet som företagsledare. Där fanns många lockelser. Makt, kvinnor, pengar. Sånt som hans morfar August från Hedemora bara kunnat drömma om. Han kanske inte i själva verket behövde en så väldigt hård knuff för att gå i pappas fotspår. Men om det passade hans romantiska självbild bättre kanske han förstärkte knuffen när han berättade om det.

Med tiden kanske det blev en sanning även för honom själv: Lucke, den känslige killen som ville bli skådis, men som tvingades in i företaget ganska motvilligt.