En reflektion kring Tomas Franzéns mediekonsumtion

Vad handlar egentligen ”Lucke & Lull” om?
Om ett arvskifte. Om hur Bonnierfamiljen håller ihop aktierna, sin förmögenhet, sin makt.
Men boken försöker också fånga en rörelse inom familjen, ge en bild av en delägarkrets som successivt fjärmar sig från sitt publicistiska arv.
En gång i tiden kallade sig delägarna ”bokförläggare”. Även om vissa av dessa ”bokförläggare” aldrig förlade några böcker i praktiken.
Titeln var en påminnelse om att delägarskap från början hade förutsatt praktiskt arbete i firman. Skulle man vara ägare skulle man också kunna läsa, redigera och publicera manus.
Det är inte längre ett krav.
Å ena sidan kan vi vara glada för det. Om alla 76 delägare i Bonnierkoncernen skulle kräva kontor på Albert Bonniers förlag – skulle det inte nödvändigtvis gagna litteraturen. En del av professionaliseringen av ägandet och styrningen av koncernen var oundviklig. De som äger och leder ett internationellt mediekonglomerat kan inte ha fingrarna i allt som produceras. Det säger sig självt.
Samtidigt tror jag att Bonnierfamiljens rent handgripliga kännedom om böcker och tidningar var en framgångsformel för sin tid. Abbe och Lucke Bonnier – två av huvudpersonerna i min bok – var överklassbarn uppvuxna på Djurgården, men lyckades förvalta och starta några av sin tids mest populära veckotidningstitlar. De växte upp med förläggare, författare, journalister. De var kapitalister som älskade media. De var media.
Är det möjligt i dag att göra både och? Att förena en direktörsroll på Bonnier med äkta kännedom om och kärlek till böcker och tidningar?
När jag läser de första intervjuerna med Bonniers nya vd Tomas Franzén funderar jag över detta. I Expressen i helgen sade han till reportern Karin Sörbring att han inte har tid eller tyckte det var ekonomiskt tillräckligt prioriterat att hålla sig med Dagens Nyheter i veckorna. Bara under helgen. Hans tv-tittande tycks reducerat till morgon-tv och enskilda nyhetsinslag. Han läser romaner på semestern.
Franzéns medieintag – mest nyheter i affärspress och kvällstidning i mobilen – är förmodligen en ganska bra spegel av vad direktörer i hans miljö konsumerar. Och det är väl delvis därför som det går så dåligt för branschen: det är inte längre obligatoriskt för en man med Franzéns ställning i samhället att hålla sig med bred dagstidning i veckorna eller regelbundet köpa skön- och facklitteratur.
Lönlöst att moralisera över de prioriteringarna.
Man inser dock allvaret för affärsmodellen. När inte ens Bonniers tillträdande vd känner sig tvungen att läsa Dagens Nyheter eller Augustprisvinnare, vem behöver då göra det?

Lull & Lucke, del 3: Tillblivelsen

(fortsättning från: Lull & Lucke, del 2: Sveket)

Jag har alltid undrat om det där med löftet till Uvve var riktigt sant. Min pappa var bra på att hitta på intressanta förklaringar och historier. Det kanske är en av de saker jag har ärvt av honom, förutom min romantiska läggning, min ovilja mot skor och min fallenhet för att sitta på fönsterbrädan när alla andra sitter runt konferensbordet.

Egentligen tror jag att det fanns två helt andra orsaker till att han inte ville gifta sig med Lull. Dels var hon för stark för honom. När jag tänker efter var hon inte alls hans typ. Hon var övertygad socialist, maoist och kvinnosakskvinna. Som chefredaktör för Kamratposten vägrade hon att ta in annonser i tidningen och tog gärna strid med både Abbe, Lucke och alla andra chefer på Å&Å.

Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion
Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion

Min mamma brann för alla små, fattiga och utsatta. Hon kunde gladeligen plocka upp luffare, fängelsekunder och desertörer för att ge dem mat och husrum. (En dag när jag var tio år kom jag hem från skolan och sprang in i badrummet för att jag var kissnödig. Det satt en främmande naken man i vårt badkar, och jag for lika snabbt ut igen och smällde igen dörren. ”Vem är det som badar i vårt badkar” sa jag upprört till min mamma när jag kom ut i köket. ”Åh, det är en kille som bor i huset på andra sidan gatan”, svarade min mamma. ”Jag träffade honom på posten nyss, och vi började prata och kom på att vi bor mittemot varandra. De har varken badkar eller dusch i hans hus berättade han, så jag sa att han kunde bada här”. Efter det kom han och badade hos oss varje lördag i två års tid, till min stora förtret.)

Den andra anledningen var att han hade träffat en ny kvinna, och blivit kär igen. Kärare än någonsin. Hon var också gift och hade barn, så hon kom inte heller på fråga. Men min mamma hade liksom ramlat ner ett pinnhål. De hade nästan slutat att träffas utanför jobbet, fast de pratade fortfarande i telefon och skickade brev till varandra. Alldeles för komplicerat.

Det fanns en annan person som passade bättre. Gun var också anställd på företaget, de hade känt varandra i flera år. Hon var gift, men de hade kommit varandra väldigt nära under tiden efter Uvves död då hon hade hjälpt honom att ta hand om huset och barnen. Kanske hade de till och med blivit kära i varandra. Hon erbjöd sig i alla fall att skilja sig från sin man och gifta sig med Lucke, bli hans hustru och styvmor till hans barn.
Deras bröllop bestämdes till den 19 februari 1962.

Jag vet inte om Gun var med på företagets julfest i december 1961, eller hur många av Luckes andra kärlekar som var där. Men han var där, och min mamma var där, och det var en ganska vild fest. Det hettade till – igen – mellan Lucke och Lull. Jag blev till den natten, inne på min pappas kontor på 20:e våningen i Bonnierskrapan på Torsgatan.

Lull & Lucke, del 2: Sveket

(fortsättning från Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen)

Men Lucke var fortfarande gift, så förhållandet måste hållas hemligt. Luckes sekreterare blev min mammas förtrogna och vän och hjälpte dem att träffas i smyg. Så där höll de på, i nästan tio år. Egentligen tror jag inte att de lyckades vara så hemliga. Jag tror att de flesta visste, men höll god min. Uvve visste det säkert också.

1960 fick Uvve cancer. Hon dog alldeles för tidigt, 41 år gammal, när hennes och Luckes barn bara var sexton, tretton och elva. Det måste ha varit helt förödande för dem: deras älskade mamma dog, deras pappa var förtvivlad och arg. När han var hemma var han sträng. Kanske lika bra att han inte var hemma så mycket.

Men Lucke hade en plan. Hans barn saknade en mamma, därför måste han gifta om sig snarast och få en ny kvinna i sitt liv, en som kunde ta hand om barnen.

Min mamma kunde inte komma på fråga. Lucke förklarade varför den där sommarkvällen när jag var 14. ”Jag hade lovat min första hustru att aldrig gifta mig med Lull. Det var hennes sista önskan, hennes sista ord på sin dödsbädd. Jag var tvungen att lova henne det.”

”Det hade varit bättre om du hade tagit hand om min mamma”, sa jag. ”Hon skulle ju fortsätta att leva”.

Min pappa svarade inte på det.

(fortsättning följer)

Ingen enkel sak

Jag kan inte säga att jag kände Margareta Toss, jag visste inte ens om att hon kallades Lull, och då kände man henne inte. Men jag mötte henne många gånger, mest på Sveriges Radio där vi några år var kollegor, hon erfaren chef på barnradion, jag junior på Kulturredaktionen. Man kan nog ändå säga att vi gillade varandra, på avstånd liksom.

Sen möttes vi på Birger Jarls torg, hon som nämndeman på väg till förhandling i hovrätten, jag på väg till jobbet på Norstedts. Två-tre meningar och så ett varmt leende. Hon utstrålade alltid ett slags munter självkänsla. Att det inte var vad hon alltid upplevde inom sig har jag förstått senare.

Mitt under förberedelserna till en bok om borgarna, den bok som skulle ta vid där boken om adeln slutade, fick Björn af Kleen kontakt med Anna Toss. Hennes berättelse om modern och Lucke Bonnier och om att bli utestängd från familj, arv och ägande passade in i projektet om borgerskapet, ja, så bra att historien fick bli det nav kring vilket Björns skildring snurrade.

Det var ingen enkel sak, egentligen, utan förutsatte att Björn och Anna kände absolut förtroende för varandra. Anna lämnade ifrån sig materialet i vetskap om att det var Björns sak att skriva. Björn tog emot det i vetskap om att det var ett material som stod så nära Anna som något kan stå. Jag är som förläggare enormt imponerad av det sätt som de förvaltade det ömsesidiga förtroendet på. Vem som helst som kan läsa ser att porträttet av Lull inte är okomplicerat, vem som helst ser att porträttet av Lucke har lika många nyanser.

Och resultatet är en berättelse om en borgerlig familj, om ett arv som inte blev, men samtidigt en berättelse om borgerliga familjer och deras sätt att föra ägandet vidare. En kedja som har sitt alldeles speciella pris. För Anna, precis som för de döttrar som skildes från slotten i Björns bok om adeln.

Svante W, förläggare

Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen

När min mamma och pappa träffades var de 26 och 28 år. Båda var gifta. Min mamma Lull var journalist på Åhlén & Åkerlund och gift med en engelsman som jobbade på Sveriges Radio. Min pappa Lucke var arvtagare till ett imperium och fyrabarnsfar. Han blev omedelbart kär i min mamma. Den där kvällen på Djurgårdsbrunn sa han till mig att han aldrig hade varit så kär i någon annan före henne.

Ändå blev han ganska kär ganska ofta. Lucke var en mycket romantisk man.

Men Lull var enastående, tyckte han. Vacker, grönögd och gift. Småstadstjej som flyttat från Motala till Stockholm som nittonåring och fått jobb på radion. Full av idéer och envis nog att genomföra dem.

20lullradio
Min mamma längst till höger

På Sjöfartsradion träffade hon Anthony, blev förälskad och gifte sig med honom. Det var ett stormigt äktenskap från första stund, och kanske var det därför hon sökte jobb på Åhlén & Åkerlund efter några år, det kanske blev för intensivt att både jobba och leva ihop. Hur som helst fick hon anställning på avdelningen för jultidningar. Det var min pappa som skrev under hennes anställningsavtal. Han sa till mig att det var kärlek vid första ögonkastet.

Lucke hade träffat sin första fru, Uvve, när han var 21 år gammal och hon var 24. Lucke och Uvve fick fyra barn på fem år. Första barnet var en dotter, tre år senare fick de en son och det femte året tvillingsöner. Lucke var ingen särskilt bra pappa. Han hade kort stubin, blev ofta arg och röt åt barnen, särskilt pojkarna.

Hans egen pappa var ingen förebild heller – min farfar Tor skilde sig tidigt från min farmor Greta och var sällan hemma. När Tor var hemma var han sträng. ”Nästan alla våra middagar hemma slutade med att någon grät och sprang från bordet”, berättade min pappa för mig.

Lucke jobbade mycket och gillade att festa, så jag vet inte hur mycket Uvve fick se av honom hemma.
Och så var han ju så förtjust i tjejer. Eller i att flirta kanske. Han kunde vara så oerhört charmig. När han kisade lite med sina varma glada ögon blev tjejerna alldeles till sig. Han hade inga stora krav – det räckte med att en kvinna var kvinna, så blev han intresserad. Ålder och utseende var inte det viktigaste, han var mer intresserad av livsglädje, värme, humor. Utstrålning. Och sexighet förstås.

Min mamma hade allt det där. Dessutom var hon anställd i hans företag. Och så var hon gift. Hon måste ha varit helt oemotståndlig för min pappa. Jag tror inte alls att hon var den första han var otrogen med. Men hon kanske var den svåraste att få, och därför den mest åtråvärda. För i början var hon inte så intresserad. Hon älskade sin man Anthony, fast de ofta bråkade. Och hon kände till Luckes rykte. Men hon gillade nog att bli uppvaktad – och Lucke uppvaktade henne intensivt. Blommor, kort, presenter, långa telefonsamtal. Ändå tog det ett år innan hon föll i förälskelsefällan, men från den stunden älskade hon min pappa.

Anthony var fruktansvärt svartsjuk. Jag vet inte om det var hon som berättade om sitt förhållande med Lucke, eller om han fick höra det av någon annan. Hur som helst blev han rasande, och tog ut skilsmässa.

20lulltony
Lull och Anthony på sitt famösa bröllop

(fortsättning följer)

Pappalängtan

Hur kan man inte ha en pappa?
Alla har väl en pappa.
Utom vi som inte har det. Vars pappor inte är där.
Vi vet att det är fel.
Deras frånvaro blir till en negativ närvaro, ett svart, lysande hål i hjärtat.

Men hur kan pappor inte ha sina barn?
Hur är det möjligt?

Mitt första, suddiga minne av min pappa är när han räcker fram handen och vill att jag ska följa med. Vi står i dörren, han utanför och jag med min mamma innanför. Jag är fyra år och han ska ta med mig hemifrån.
Var vi skulle vet jag inte. Jag vet inte ens om jag ville gå med honom. Det var första gången vi träffades. För en fyraåring är det inte självklart att följa med en främling, även om det är ens pappa.

Varför dröjde det fyra, nästan fem år tills vi träffades? Han visste ju att jag fanns. Jag frågade, en kväll på Djurgårdsbrunn när jag var fjorton.

”Jag fick inte lov att träffa dig de första åren”, svarade han.
”Fick inte? För vem?”
”För min hustru”.

Så vi sågs inte. Istället skickade han Tommy med presenter. Tommy var min pappas chaufför. Han var stor och snäll, och hade grått skägg och stor rund mage. Eftersom han kom med julklappar varje jul trodde jag länge att han var tomten. Tomten Tommy.

I fyra och ett halvt år skickade min pappa kort och presenter till mig från alla sina resor, och brevväxlade med min mamma. Han skickade Tommy till mig varje födelsedag och varje jul, men han kom aldrig och hälsade på. Han hade sett bilder på mig, men vi hade aldrig träffats, eftersom hans senaste fru inte ville att han skulle umgås med sin yngsta dotter. Sa han.

Jag rynkade pannan när jag hörde hans förklaring, obönhörlig som bara fjortonåringar kan vara. ”Du kunde ha bestämt det själv”, sa jag. ”Man kan inte låta någon annan bestämma något så viktigt om ens liv. Förstod du inte att jag längtade efter dig?”

 

Allt vi här drömma om

Det finns många böcker om familjen Bonnier, Björn läste säkert en hyllmeter medan han skrev ”Lucke & Lull”. Jag har läst kanske fyra–fem, och idag lånade jag två till på bibblan: Jan Guillous Det stora avslöjandet och Mord på 31:a våningen av Per Wahlöö. som tydligen ska handla om Bonniers (”Kommissarie Jensen försöker gå till botten med ett underligt bombhot mot ett förlagshus, ägt av en familj med stor publicistisk makt. När Jensen går vidare med fallet uppdagas obehagliga hemligheter”).

allt-vi-har-dromma-omMen den viktigaste boken jag har läst om min familj handlar om en helt annan familj. Det är romanen ”Allt vi här drömma om” av Erik Wijk, och det var när jag läste den på våren 2010 som jag bestämde mig för att min lilla personliga historia, som jag satt och skrev på sedan flera år tillbaka, måste få en lika stark journalistisk bakgrund.

”Allt vi här drömma om” handlar om vad som händer när relationerna i en familj handlar om pengar.  Två stora, förmögna släkter gifter ihop sig 1930 i Göteborg: familjerna Broström och Wijk slår samman sina rikedomar. När sonen Olof föds fyra år senare är förväntningarna på honom digra: han ska inte bara förvalta utan också förmera familjernas gemensamma guld och makt. Erik är Olofs son. Han berättar ömsint om pappans tafatta försök att leva upp till släktens krav på värdeökning som till slut misslyckas fullkomligt. Han var aldrig menad för köpmannalivet, han var en sökare och idealist som inte pallade det enorma trycket. Olof isolerar sig och blir en eremit, han förlorar kontakten med alla i sin familj och Erik träffar honom inte igen förrän många år senare när han som 21-åring oanmäld tar sig ut till pappans stuga i skogen. Jag rekommenderar varmt att läsa den.

Det är förstås inget som säger att medlemmarna i en familj älskar varandra reservationslöst, bara för att de inte har pengar. Och det är förstås inget ovanligt med familjer som är företag, med att barnen förväntas fortsätta föräldrarnas värv. Så har det varit i många familjer, kanske de flesta, sen vi började vara familj i stället för flock. Men när det handlar om väldigt mycket pengar, eller väldigt mycket makt; när varje familjemedlems värde räknas åtminstone delvis i hur mycket pengar hen drar in till företaget, då gäller det att man håller måttet så att man inte plötsligt står ensam, utköpt, avpoletterad. Blod är tjockare än vatten. Men guld är tjockare än blod.

 

Om limousiner

weyler

Ett sms från redigeringens slutskede. Skickat av mig till förlaget. Jag sparade det eftersom jag tyckte det fångade något bisarrt och lite underbart med reportageböcker om mycket förmögna. Det är alltså inte limousinerna – på Lukas Bonniers begravning på Dalarö 2006 – som ska strykas, utan min uppgift om att dessa var vita.
De var säkerligen inte vita. Det var min fantasi som skenade. Limousiner bland Dalarös inbodda kulturkåkar är bestickande i sig. Av någon anledning nöjde jag mig inte, utan skulle ha dem vita.
Replikväxlingen säger något om journalistikens faror. Hur många detaljer som omedvetet kan ha förbättrats under resans gång. Hur man försöker stoppa dem i sista sekund.

Kartongerna

Min mamma kunde inte slänga någon form av dokument. Därför ärvde jag tio kartonger när hon dog, fyllda med böcker, tidningar, anteckningsböcker, tidningsurklipp, en miljon gamla brev, lappar, mögliga gamla kartor, fotoalbum, utrivna annonser för billiga tandläkare, gamla julkort och så vidare.

Om allt hade varit skräp hade jag kunnat slänga det, det hade varit väldigt skönt. Eller om jag hade vetat att allt var av historiskt intresse, då hade jag kunnat skänka kartongerna med varm hand till ett museum.

Men jag varken slängde eller skänkte bort dem, jag blev helt paralyserad vid tanken på att ens öppna dem så istället knödde jag in dem i vårt redan överfyllda källarförråd. Och där stod de, dammiga och ruskiga, tills Björn övertalade mig att ta fram dem och börja gå igenom dem eftersom han behövde material till boken.

Så jag öppnade den första. Drog en djup suck. Nös, av allt damm jag drog in med sucken. Björn och jag tog varsin kartong till att börja med. Jag slängde det mesta i min, eftersom det var skräp. Björn rynkade pannan och plockade upp det jag slängt igen. Så där höll vi på. Det tog hela sommaren.

bjornisoff2
Björn, överhopad med arbete

Vi la allting som verkade intressant vid första anblicken i olika högar, sen läste vi mer noggrant. Ibland hittade vi nånting särskilt bra eller sorgligt eller spännande, då läste vi upp det högt.  Det var ganska speciellt att ge alla min mammas papper till Björn, som jag ändå inte kände så väldigt nära. En gång hittade han en dagboksanteckning om en romans som inte jag hade känt till, han låg i soffan och läste och sa plötsligt: Vem var M? Nån fransman som hon träffade 94? och jag hade ingen aning om det.

Överhuvudtaget hittade vi väldigt många kärleksbrev, mest till Lull från många olika män. Samt brev till vänner, anteckningar från jobbmöten, reseskildringar, olyckliga tonårsdagböcker, texter om tiden på Kamratposten och tusen andra saker.

Björn släpade hem kasse efter kasse med Lull- och Lucke-material. Men trots det, och trots att vi hade slängt flera sopsäckar med papper, fanns det tre kartonger kvar med blandat jox när vi var klara. Jag ville helst slänga det, men blev tillsagd av familj och vänner att jag måste låta någon expert titta på det först, någon som kunde uppskatta det kulturhistoriska värdet av joxet, om det nu fanns något sånt. (Somliga vänner och familjemedlemmar verkade misstro mig: de påstod att jag hade fått någon slags slängsjuka och inte borde få ha ansvar för kartongernas väl och ve. Det hade de antagligen rätt i.)

sonja_ulla 2012-09-21 14.27.53
Ulla och Sonja begrundar joxet

Som tur var kunde jag be Lulls vänner Sonja Svensson (tidgare chef för Svenska Barnboksinstitutet) och Ulla Rhedin, litteraturforskare och medlem i ALMA-juryn om hjälp. De kom och dök på huvudet i kartongerna en dag och sorterade ut det sista – tyvärr var de ganska påstridiga om att det mesta borde sparas, så det står fortfarande två kartonger kvar i min källare med blandat jox. (Förutom de tre kartongerna med släkthistoria, fotoalbum, inramade bilder, alla min mormor och morfars brev och så vidare.)

Tillit

När vi hade bestämt oss för att börja arbeta med boken tillsammans ville Björn intervjua mig. Vi bestämde en första tid, en söndag, vi skulle sitta hemma hos mig ett par timmar. Björn kom hem till oss, vi drack te, han slog på sin bandspelare och ställde frågor, jag svarade. Det fanns massor att berätta, det ena minnet väckte det andra. Vi gjorde mer te, timmarna gick, plötsligt hade vi pratat i fyra och en halv timme och jag var nästan hes.

Nästa morgon vaknade jag och kände mig konstig. Inte direkt illa till mods men rastlös, i obalans. När jag kom på vad det var som var fel ringde jag Björn.

”Jag är en utåtriktad person och har lätt för att prata, men jag insåg just att jag kanske aldrig har berättat så mycket om mig själv för någon som jag har känt så kort tid” sa jag till honom. ”Det känns som om jag har lagt mitt liv i dina händer, samtidigt som jag vet ganska lite om dig och vem du är.”

”Okej”, svarade Björn, ”då får du intervjua mig nästa söndag och fråga mig vad du vill.”

Så följande söndag gick vi omkring på Djurgården hela eftermiddagen och pratade om Björn: hans barndom, jobb, drömmar, farhågor och allt annat jag kunde komma på att fråga om.  Till slut kände jag att vi hade ungefär lika många hållhakar på varandra. Balansen återställd, vi kunde fortsätta med bokarbetet.

En början

Min pappa och jag skrev brev till varandra hela livet. Ett halvår efter hans död drog jag fram lådan med alla breven och läste igenom dem. Det slog mig att det kunde bli en bok av vår brevväxling: om två människor som kände sig lite utanför, som försökte förstå och respektera varandra.

brev_pa_940223_1_1

Jag började skriva på våren 2008, men det gick frustrerande långsamt.  Det fanns liksom aldrig tid, med heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat. Månaderna gick, jag skrev en sida då och då. Två år senare dog min mamma. Min gudmor frågade mig på begravningen om jag ville ta del av deras brevväxling som pågått under mer än sextio år. När jag läste deras brev kände jag att min mamma också måste vara med i boken. Men jag hade fortfarande ingen tid att skriva.

I mars 2011 hände nånting märkligt. Jag satt och letade på nätet efter en stuga att hyra billigt någonstans: jag ville ta några veckor av min sommarsemester för att sitta ensam och skriva. En av träffarna var en stiftelse med ett hus på Gotland. Det visade sig vara mina släktingars stiftelse: Elins barn och barnbarn, en av de grenar som inte fick bli delägare eftersom döttrar på den tiden inte fick äga andelar i Bonniers.  Det kändes som ödet blinkade åt mig. Jag ansökte om att få hyra den minsta stugan två veckor i slutet av sommaren, början av hösten.

SAMSUNG

ljugarn2

Det var väldigt skönt att sitta i stugan och skriva, och ganska kusligt när mörkret la sig becksvart på kvällarna. Jag skrev från morgon till kväll, bara med avbrott för att doppa mig i det kalla havet, sitta på stranden och läsa eller cykla till Konsum. Historien gick framåt och var ganska bra, men alldeles för tunn.  Den handlade bara om mig, min mamma och min pappa – vad den behövde var en beskrivning av tiden, kulturen, politiken som den såg ut då, och nu, den behövde analys och bredd och ett djup som jag inte kände att jag kunde ge den själv.

Och den var bara tjugo sidor lång. Det skulle ta ungefär hundra år att skriva färdigt boken, i den takt jag kunde åstadkomma.

Det var då jag skickade iväg ett sms till Björn. Vi kände inte varandra egentligen men hade växlat några mail och träffats en gång. Jag visste att han hade börjat på ett nytt skrivprojekt. Efter ”Jorden de ärvde” och granskningen av adelns metoder att få behålla sina gods och gårdar ville han undersöka hur svenska borgare höll i sin makt och sina rikedomar. ”Kan våra historier passa ihop på något sätt?” skrev jag. ”Min personliga och din politiska?”

Några veckor senare träffades vi på ett fik i Stockholm. Björn var intresserad. Vi bestämde oss för att åtminstone göra ett försök och se hur det kändes. Om det blev verklighet skulle Björn vara den som skrev, jag skulle bidra med minnen, brev, dokument, kontakter. Det kändes oerhört hoppfullt. Det kanske inte skulle behöva ta hundra år!

 

Rapport från Sällskapet

Direktören för Sällskapet, en herrklubb på Arsenalsgatan grundad år 1800, ringde minst två gånger och betonade vikten av proper klädsel. Slips? Naturligtvis! Du ska klä dig som på en bättre klubbmiddag!

sällskapets_uppEn bok kommer sällan ensam. Efterspelet kan vara mer dramatiskt än själva arbetsprocessen. Aftonen på Sällskapet – förläggaren Svante Weyler och jag skulle underhålla efter kaffet med berättelser om baroner och familjen Bonnier – är det märkligaste och mest laddade ögonblicket sedan vi träffade Eva Bonnier på Akademibokhandeln samma lördag eftermiddag som ”Lucke och Lull” kom ut.

Ett hav av mattsvarta kostymer och skrynkliga ansikten. Anders Björck till bordet. Skål till konungen. Men de lyssnade mycket uppmärksamt och köpte alla medhavda böcker utom en.

Lucke

Är jag lik min pappa? Somliga tycker det, jag kan inte se det själv. Men en del egenskaper har jag ärvt. Motviljan mot strumpor och skor. Motviljan mot att sitta runt ett konferensbord (särskilt om det finns en fönsterbräda att sitta på istället). Det romantiska draget.

”Lucke gör sensationsbetonad entré strax efter andra världskrigets slut. I alla bemärkelser är han Albert Bonniers lillebror: 1,74 lång, rund om kinderna, demonstrativt nedklädd. Enligt Åhlén & Åkerlund-mytologin låter Abbe ett PM cirkulera efter Luckes första dagar som ung chefredaktör för Levande Livet. Som representant för ägarfamiljen ombeds han i fortsättningen uppträda i skor, med långbyxor och helst hålla fingrarna utanför näsborrarna under sammanträden” skriver Björn om min pappa, och citerar Gustav von Platens Resa till det förflutna: ”Han är tjommen i uppkavlade ärmar och uppfläkt skjorta”.

Min pappa ville bli skådespelare när han var ung, inte direktör. Familjen hade ingen förståelse för det. Hans pappa och farbröderna knuffade in honom i företaget, som han uttryckte det. Så han blev direktör – men bara på sina egna villkor. Direktören var bara en roll som han spelade. Den privata rollen, som sig själv, var han väldigt rädd om. Han var hemlighetsfull, jag tror att det bara var ett fåtal personer som verkligen kände honom väl.

Även på jobbet var han en typisk lillebror, en slarver och romantisk charmör som inte brydde sig om pengar egentligen. Barfota om möjligt.

09_lucke

Fast när jag har tänkt på det senare har jag undrat om det verkligen var familjen som tvingade in honom i företaget. Varför skulle de ha gjort det egentligen? Lucke var ju yngst, han kunde väl ha fått göra vad han ville. De två äldre bröderna Abbe och Jojja var redan inne i verksamheten. Han kanske valde att förklara det så för mig, det kanske var ännu en historieomskrivning? Ett sätt att förklara bort ett tveksamt val?

Jag kan mycket väl tänka mig att han i grund och botten var intresserad av livet som företagsledare. Där fanns många lockelser. Makt, kvinnor, pengar. Sånt som hans morfar August från Hedemora bara kunnat drömma om. Han kanske inte i själva verket behövde en så väldigt hård knuff för att gå i pappas fotspår. Men om det passade hans romantiska självbild bättre kanske han förstärkte knuffen när han berättade om det.

Med tiden kanske det blev en sanning även för honom själv: Lucke, den känslige killen som ville bli skådis, men som tvingades in i företaget ganska motvilligt.

”Talang och flit”

“Denna historia har Björn af Kleen förvandlat till ett förvånansvärt välskrivet reportage i bokform. Jag skriver förvånansvärt därför att berättelsen reder ut stora delar av familjen Bonniers interna kultur och traditioner, vilket i sig är en snårskog. Tillkommer den omständigheten att den bonnierska släktens påtagliga likhet med kaniner innebär ett övermåttan rikt persongalleri och att bringa någon sorts ordning i detta kräver mycket stora journalistiska talanger och avsevärd flit.”

Jan Guillou i ”Bonniers blåsning”, Aftonbladet Kultur

En dröm om Kamratposten

Min kompis Linda Västrik är en supercool dokumentärfilmare som har levt och filmat med pygméer i Kongo. Häromdagen berättade hon att hon drömt om mig på natten.

I drömmen hade jag tagit över Kamratposten efter min mamma. Vi var på väg till Kongo med Linda eftersom jag hade gjort flera nummer om samerna, och nu ville jag göra ett temanummer om djuren och regnskogen och Aka-folket, och dra paralleller mellan olika urfolk. Jag hade eget flygplan som jag flög själv, efter att ha avskedat piloten.

”Du borde få KP som kompensation av din familj!” tyckte Linda. En väldigt uppiggande dröm tyckte jag.

kp_67utflykt-04
KP-redaktionen på utflykt 1967. Jag är hangaround.

Min mamma var chefredaktör på Kamratposten mellan 1957 och 1979, så KP var en viktig del av mitt liv. Jag älskade att följa med till tryckeriet på Torsgatan när min mamma läste korrektur bland de dånande tryckpressarna och hängde ofta på KP-redaktionen efter skolan, senare tillsammans med redaktionshunden Trixie.

kp_79omslagtrixie
Omslagshunden Trixie!

Min morsa var en väldigt politisk och stridbar redaktör på KP. Björn skriver om henne i boken att hon ”vill skaka om läsekretsen, väcka den ur femtiotalets långa slummer. Reportage slutar allt oftare i en uppmaning till handling. (…) Kamratposten vill göra barnen medvetna om lönenivåer i föräldrarnas företag och sjuåringarna serveras en lektion i Saltsjöbadsanda, lock-out och 1909 års storstrejk. ”Akta dig! DU BLIR LURAD!” är rubriken på ett reklamkritiskt reportage. Kamratposten är en lögndetektor i barnens vardag.

KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd
KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd

I dag är KP mera som tidningarnas motsvarighet till svenska Barnkanalen, oförarglig men ambitiös public service med betoning på underhållning. Sex och sånt blandas med idolaffischer, inslag om barn i olika situationer – nu senast fosterbarn. Men politik, fattigdom och klass? Nej, inte i någon större utsträckningskriver Philip Teir i finlandssvenska Hufvudstadsbladet.

Jag gillar KP fortfarande men ja, den har blivit väldigt utslätad de sista åren. Om jag vore chefredaktör skulle jag ställa den på barrikaderna igen! Skaka om läsekretsen och väcka den ur 00-talets slummer! Och min mamma skulle le från sin himmel.

PS Jag har faktiskt gjort ett jobb för KP en gång, i slutet av 90-talet när vi jobbade med föräldraNätet och Barnens Internet. Då ringde de från Bonniers och frågade om vi kunde göra en webbplats till Kamratposten, och det gjorde vi gärna.

kpwebb_99_wayback
KP-webben som den såg ut 1999, enligt Internet Archive. Mycket modernt, för den tiden!

 

Familjen Ekdahls oäkta barn

Björn skrev i en text för tidningen ”Vi Läser” om likheterna mellan Bonnierfamiljen och familjen Ekdahl i Ingmar Bergmans barndomsskildring ”Fanny och Alexander”.  Synen på ”oäkta” barn, barn födda utom äktenskapet, skiljer sig förstås från familj till familj och från kultur till kultur.

Under våren har jag ofta tänkt på Fanny och Alexander. Det faller sig naturligt när man skriver om Bonnier, det litterära Sveriges egen furstefamilj och den helt dominerande ägaren på bok- och mediemarknaden. (…) Flera av de grundläggande konflikter som Ingmar Bergman projicerar på huset Ekdahl återfinns i Bonniers släkthistoria: spänningen mellan det judiska och det »svenska«, mellan det affärsmässiga och det konstnärliga, mellan det lärda och det lättsinniga, mellan släktkänslan som överordnad princip och troheten i dynastins enskilda familjer.

Tanken på att jag kunde ha fötts in i en familj som Ekdahls berörde mig starkt. Nu finns ju inte familjen  på riktigt, och kanske skulle det som händer i ”Fanny och Alexander” aldrig kunna hända i verkligheten. Det finns så många olika skäl att vilja hålla ett utomäktenskapligt barn ifrån sig. I familjen Bonnier är skälet inte moraliskt utan rent praktiskt: om man delar med sig av ägandet till ett barn fött utanför äktenskapet kan både pengarna och inflytandet spridas ut till alla möjliga. Den risken vill man inte ta. Precis som i ett fideikomiss måste man se till att försvara blodslinjen.

Oäkta barn finns inte längre i svensk lagstiftning. Sedan 1970 räknas även vi som bröstarvingar, men det har man inte velat ändra i Bonniers ägaravtal. ”Det kan låta lite gammaldags att tala om oäkta barn, men så är det” sa Bonniers advokater till mig i rättssalen. Antagligen kände de själva att det var ett fult argument, för sen försökte de ställa upp ytterligare hinder för varför jag inte skulle räknas som ett äkta Bonnier-barn:

ViLaser5_bild2_MalinRosenqvistFamiljens försvar mot Toss ekonomiska anspråk målade upp en ny bild av Bonniersläkten som ett förborgat socialt sammanhang. Som inplanterad utböling skulle Anna utgöra ett potentiellt hot mot ägargemenskapen. Anna, sade advokaterna, »ingick inte i hans [pappans] nära familjekrets. Hon hade inte tillgång till Bonniers sociala nätverk«.

Plötsligt tycktes klanen stå i konflikt med den kulturvärld som Anna Toss representerade.

Det kändes såklart inte roligt att bli kallad för oäkting av familjens advokater. Men det var inte det värsta – det som gjorde mig mest beklämd var insikten att det inte alltid handlar om rättvisa när rätten dömer. Ibland handlar det istället om hur man kan tolka olika lagtexter, och att det ofta finns en tolkning som gynnar den starkaste. Som jag har skrivit om tidigare så är det inte främst mitt öde som borde oroa, utan det faktum att man kan komma undan lagen om det förstärkta laglottsskyddet, bara man spelar sina kort rätt.

Bild från artikeln i ”Vi Läser”. Illustration: Malin Rosenqvist. (Om du missade artikeln finns den för betald nedladdning här, nr 5-2013 för 55 kronor, texten finns på sid 66.)

Lull och Lucke, Lucke & Lull

Historien börjar några dagar före jul 1961, när Annas mamma och pappa fick ett häftigt återfall av lust på en julfest och Anna blev till, trots att hennes pappa skulle gifta sig med en annan bara några veckor senare.

Eller så börjar den 1691, när Annas farfars farfars farfars farfar föds i Dresden i Tyskland. Eller 1837, när hans sonsons sonson Albert Bonnier grundar bokförlaget som ska bli Bonnier AB och slår fast att döttrar och oäkta barn inte kan äga andelar i företaget.

Man kan också tänka att den börjar i sommaren 2011, i en liten stuga på Gotland när Anna berättade för Björn af Kleen om sina föräldrar och deras osannolika kärlekshistoria.

Hur som helst: här är bloggen om Lucke & Lull: boken, föräldrarna, arvstvisten. En historia som kanske bara har börjat.