Alla inlägg av Björn af Kleen

En reflektion kring Tomas Franzéns mediekonsumtion

Vad handlar egentligen ”Lucke & Lull” om?
Om ett arvskifte. Om hur Bonnierfamiljen håller ihop aktierna, sin förmögenhet, sin makt.
Men boken försöker också fånga en rörelse inom familjen, ge en bild av en delägarkrets som successivt fjärmar sig från sitt publicistiska arv.
En gång i tiden kallade sig delägarna ”bokförläggare”. Även om vissa av dessa ”bokförläggare” aldrig förlade några böcker i praktiken.
Titeln var en påminnelse om att delägarskap från början hade förutsatt praktiskt arbete i firman. Skulle man vara ägare skulle man också kunna läsa, redigera och publicera manus.
Det är inte längre ett krav.
Å ena sidan kan vi vara glada för det. Om alla 76 delägare i Bonnierkoncernen skulle kräva kontor på Albert Bonniers förlag – skulle det inte nödvändigtvis gagna litteraturen. En del av professionaliseringen av ägandet och styrningen av koncernen var oundviklig. De som äger och leder ett internationellt mediekonglomerat kan inte ha fingrarna i allt som produceras. Det säger sig självt.
Samtidigt tror jag att Bonnierfamiljens rent handgripliga kännedom om böcker och tidningar var en framgångsformel för sin tid. Abbe och Lucke Bonnier – två av huvudpersonerna i min bok – var överklassbarn uppvuxna på Djurgården, men lyckades förvalta och starta några av sin tids mest populära veckotidningstitlar. De växte upp med förläggare, författare, journalister. De var kapitalister som älskade media. De var media.
Är det möjligt i dag att göra både och? Att förena en direktörsroll på Bonnier med äkta kännedom om och kärlek till böcker och tidningar?
När jag läser de första intervjuerna med Bonniers nya vd Tomas Franzén funderar jag över detta. I Expressen i helgen sade han till reportern Karin Sörbring att han inte har tid eller tyckte det var ekonomiskt tillräckligt prioriterat att hålla sig med Dagens Nyheter i veckorna. Bara under helgen. Hans tv-tittande tycks reducerat till morgon-tv och enskilda nyhetsinslag. Han läser romaner på semestern.
Franzéns medieintag – mest nyheter i affärspress och kvällstidning i mobilen – är förmodligen en ganska bra spegel av vad direktörer i hans miljö konsumerar. Och det är väl delvis därför som det går så dåligt för branschen: det är inte längre obligatoriskt för en man med Franzéns ställning i samhället att hålla sig med bred dagstidning i veckorna eller regelbundet köpa skön- och facklitteratur.
Lönlöst att moralisera över de prioriteringarna.
Man inser dock allvaret för affärsmodellen. När inte ens Bonniers tillträdande vd känner sig tvungen att läsa Dagens Nyheter eller Augustprisvinnare, vem behöver då göra det?

Om limousiner

weyler

Ett sms från redigeringens slutskede. Skickat av mig till förlaget. Jag sparade det eftersom jag tyckte det fångade något bisarrt och lite underbart med reportageböcker om mycket förmögna. Det är alltså inte limousinerna – på Lukas Bonniers begravning på Dalarö 2006 – som ska strykas, utan min uppgift om att dessa var vita.
De var säkerligen inte vita. Det var min fantasi som skenade. Limousiner bland Dalarös inbodda kulturkåkar är bestickande i sig. Av någon anledning nöjde jag mig inte, utan skulle ha dem vita.
Replikväxlingen säger något om journalistikens faror. Hur många detaljer som omedvetet kan ha förbättrats under resans gång. Hur man försöker stoppa dem i sista sekund.

Rapport från Sällskapet

Direktören för Sällskapet, en herrklubb på Arsenalsgatan grundad år 1800, ringde minst två gånger och betonade vikten av proper klädsel. Slips? Naturligtvis! Du ska klä dig som på en bättre klubbmiddag!

sällskapets_uppEn bok kommer sällan ensam. Efterspelet kan vara mer dramatiskt än själva arbetsprocessen. Aftonen på Sällskapet – förläggaren Svante Weyler och jag skulle underhålla efter kaffet med berättelser om baroner och familjen Bonnier – är det märkligaste och mest laddade ögonblicket sedan vi träffade Eva Bonnier på Akademibokhandeln samma lördag eftermiddag som ”Lucke och Lull” kom ut.

Ett hav av mattsvarta kostymer och skrynkliga ansikten. Anders Björck till bordet. Skål till konungen. Men de lyssnade mycket uppmärksamt och köpte alla medhavda böcker utom en.