Alla inlägg av Anna Toss

Lucke

Är jag lik min pappa? Somliga tycker det, jag kan inte se det själv. Men en del egenskaper har jag ärvt. Motviljan mot strumpor och skor. Motviljan mot att sitta runt ett konferensbord (särskilt om det finns en fönsterbräda att sitta på istället). Det romantiska draget.

”Lucke gör sensationsbetonad entré strax efter andra världskrigets slut. I alla bemärkelser är han Albert Bonniers lillebror: 1,74 lång, rund om kinderna, demonstrativt nedklädd. Enligt Åhlén & Åkerlund-mytologin låter Abbe ett PM cirkulera efter Luckes första dagar som ung chefredaktör för Levande Livet. Som representant för ägarfamiljen ombeds han i fortsättningen uppträda i skor, med långbyxor och helst hålla fingrarna utanför näsborrarna under sammanträden” skriver Björn om min pappa, och citerar Gustav von Platens Resa till det förflutna: ”Han är tjommen i uppkavlade ärmar och uppfläkt skjorta”.

Min pappa ville bli skådespelare när han var ung, inte direktör. Familjen hade ingen förståelse för det. Hans pappa och farbröderna knuffade in honom i företaget, som han uttryckte det. Så han blev direktör – men bara på sina egna villkor. Direktören var bara en roll som han spelade. Den privata rollen, som sig själv, var han väldigt rädd om. Han var hemlighetsfull, jag tror att det bara var ett fåtal personer som verkligen kände honom väl.

Även på jobbet var han en typisk lillebror, en slarver och romantisk charmör som inte brydde sig om pengar egentligen. Barfota om möjligt.

09_lucke

Fast när jag har tänkt på det senare har jag undrat om det verkligen var familjen som tvingade in honom i företaget. Varför skulle de ha gjort det egentligen? Lucke var ju yngst, han kunde väl ha fått göra vad han ville. De två äldre bröderna Abbe och Jojja var redan inne i verksamheten. Han kanske valde att förklara det så för mig, det kanske var ännu en historieomskrivning? Ett sätt att förklara bort ett tveksamt val?

Jag kan mycket väl tänka mig att han i grund och botten var intresserad av livet som företagsledare. Där fanns många lockelser. Makt, kvinnor, pengar. Sånt som hans morfar August från Hedemora bara kunnat drömma om. Han kanske inte i själva verket behövde en så väldigt hård knuff för att gå i pappas fotspår. Men om det passade hans romantiska självbild bättre kanske han förstärkte knuffen när han berättade om det.

Med tiden kanske det blev en sanning även för honom själv: Lucke, den känslige killen som ville bli skådis, men som tvingades in i företaget ganska motvilligt.

En dröm om Kamratposten

Min kompis Linda Västrik är en supercool dokumentärfilmare som har levt och filmat med pygméer i Kongo. Häromdagen berättade hon att hon drömt om mig på natten.

I drömmen hade jag tagit över Kamratposten efter min mamma. Vi var på väg till Kongo med Linda eftersom jag hade gjort flera nummer om samerna, och nu ville jag göra ett temanummer om djuren och regnskogen och Aka-folket, och dra paralleller mellan olika urfolk. Jag hade eget flygplan som jag flög själv, efter att ha avskedat piloten.

”Du borde få KP som kompensation av din familj!” tyckte Linda. En väldigt uppiggande dröm tyckte jag.

kp_67utflykt-04
KP-redaktionen på utflykt 1967. Jag är hangaround.

Min mamma var chefredaktör på Kamratposten mellan 1957 och 1979, så KP var en viktig del av mitt liv. Jag älskade att följa med till tryckeriet på Torsgatan när min mamma läste korrektur bland de dånande tryckpressarna och hängde ofta på KP-redaktionen efter skolan, senare tillsammans med redaktionshunden Trixie.

kp_79omslagtrixie
Omslagshunden Trixie!

Min morsa var en väldigt politisk och stridbar redaktör på KP. Björn skriver om henne i boken att hon ”vill skaka om läsekretsen, väcka den ur femtiotalets långa slummer. Reportage slutar allt oftare i en uppmaning till handling. (…) Kamratposten vill göra barnen medvetna om lönenivåer i föräldrarnas företag och sjuåringarna serveras en lektion i Saltsjöbadsanda, lock-out och 1909 års storstrejk. ”Akta dig! DU BLIR LURAD!” är rubriken på ett reklamkritiskt reportage. Kamratposten är en lögndetektor i barnens vardag.

KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd
KP:s redaktion typ -79, tecknad av Cecilia Torudd

I dag är KP mera som tidningarnas motsvarighet till svenska Barnkanalen, oförarglig men ambitiös public service med betoning på underhållning. Sex och sånt blandas med idolaffischer, inslag om barn i olika situationer – nu senast fosterbarn. Men politik, fattigdom och klass? Nej, inte i någon större utsträckningskriver Philip Teir i finlandssvenska Hufvudstadsbladet.

Jag gillar KP fortfarande men ja, den har blivit väldigt utslätad de sista åren. Om jag vore chefredaktör skulle jag ställa den på barrikaderna igen! Skaka om läsekretsen och väcka den ur 00-talets slummer! Och min mamma skulle le från sin himmel.

PS Jag har faktiskt gjort ett jobb för KP en gång, i slutet av 90-talet när vi jobbade med föräldraNätet och Barnens Internet. Då ringde de från Bonniers och frågade om vi kunde göra en webbplats till Kamratposten, och det gjorde vi gärna.

kpwebb_99_wayback
KP-webben som den såg ut 1999, enligt Internet Archive. Mycket modernt, för den tiden!

 

Familjen Ekdahls oäkta barn

Björn skrev i en text för tidningen ”Vi Läser” om likheterna mellan Bonnierfamiljen och familjen Ekdahl i Ingmar Bergmans barndomsskildring ”Fanny och Alexander”.  Synen på ”oäkta” barn, barn födda utom äktenskapet, skiljer sig förstås från familj till familj och från kultur till kultur.

Under våren har jag ofta tänkt på Fanny och Alexander. Det faller sig naturligt när man skriver om Bonnier, det litterära Sveriges egen furstefamilj och den helt dominerande ägaren på bok- och mediemarknaden. (…) Flera av de grundläggande konflikter som Ingmar Bergman projicerar på huset Ekdahl återfinns i Bonniers släkthistoria: spänningen mellan det judiska och det »svenska«, mellan det affärsmässiga och det konstnärliga, mellan det lärda och det lättsinniga, mellan släktkänslan som överordnad princip och troheten i dynastins enskilda familjer.

Tanken på att jag kunde ha fötts in i en familj som Ekdahls berörde mig starkt. Nu finns ju inte familjen  på riktigt, och kanske skulle det som händer i ”Fanny och Alexander” aldrig kunna hända i verkligheten. Det finns så många olika skäl att vilja hålla ett utomäktenskapligt barn ifrån sig. I familjen Bonnier är skälet inte moraliskt utan rent praktiskt: om man delar med sig av ägandet till ett barn fött utanför äktenskapet kan både pengarna och inflytandet spridas ut till alla möjliga. Den risken vill man inte ta. Precis som i ett fideikomiss måste man se till att försvara blodslinjen.

Oäkta barn finns inte längre i svensk lagstiftning. Sedan 1970 räknas även vi som bröstarvingar, men det har man inte velat ändra i Bonniers ägaravtal. ”Det kan låta lite gammaldags att tala om oäkta barn, men så är det” sa Bonniers advokater till mig i rättssalen. Antagligen kände de själva att det var ett fult argument, för sen försökte de ställa upp ytterligare hinder för varför jag inte skulle räknas som ett äkta Bonnier-barn:

ViLaser5_bild2_MalinRosenqvistFamiljens försvar mot Toss ekonomiska anspråk målade upp en ny bild av Bonniersläkten som ett förborgat socialt sammanhang. Som inplanterad utböling skulle Anna utgöra ett potentiellt hot mot ägargemenskapen. Anna, sade advokaterna, »ingick inte i hans [pappans] nära familjekrets. Hon hade inte tillgång till Bonniers sociala nätverk«.

Plötsligt tycktes klanen stå i konflikt med den kulturvärld som Anna Toss representerade.

Det kändes såklart inte roligt att bli kallad för oäkting av familjens advokater. Men det var inte det värsta – det som gjorde mig mest beklämd var insikten att det inte alltid handlar om rättvisa när rätten dömer. Ibland handlar det istället om hur man kan tolka olika lagtexter, och att det ofta finns en tolkning som gynnar den starkaste. Som jag har skrivit om tidigare så är det inte främst mitt öde som borde oroa, utan det faktum att man kan komma undan lagen om det förstärkta laglottsskyddet, bara man spelar sina kort rätt.

Bild från artikeln i ”Vi Läser”. Illustration: Malin Rosenqvist. (Om du missade artikeln finns den för betald nedladdning här, nr 5-2013 för 55 kronor, texten finns på sid 66.)