Alla inlägg av Anna Toss

I faderns namn

I söndagens DN Kultur skrev Malin Ullgren så här fint om ”Lucke & Lull” under rubriken ”Fem favoriter” och ”Bäst just nu”:

insta ll ullgren

”Björn af Kleen följer ett ovanligt rättsfall; det om Lukas Bonnier som under sin livstid skänkte bort sina Bonnieraktier till alla sina barn – utom till dottern Anna Toss, som föddes utom äktenskapet. ”Utom äktenskapet” … Bara detta begrepp som ter sig så daterat, men som visar sig säga mycket om hur just fäder och fäders efternamn tillåts definiera en människa – också i modern svensk juridik. af Kleen gör ett berörande och belysande reportage om familjer och människor i det svenska 1900-talets centrum.”

Just det där har jag tänkt så mycket på, hur svenska lagar fortfarande är så medeltida på många sätt. Hur tydligt det blir att det är män som har skrivit lagarna. I ett fideikommiss är det, som Björn har beskrivit i Jorden de ärvde,  nästan undantagslöst söner som får ta över gods och gårdar. Deras mammor och systrar blir utan, men förväntas bli omhändertagna av sonen/brodern. Det är helt lagligt i Sverige idag.

Och det där med faderns namn: när jag var fjorton funderade jag på att byta efternamn till Bonnier. Det var en del av det typiska sökandet efter identitet som många går igenom i tonåren – jag hade nyligen lärt känna min pappa bättre, jag hade blivit medveten om familjens, och mitt, judiska ursprung. När jag sa det till min mamma blev hon förskräckt. ”Då blir jag den sista i vår familj som heter Toss”, sa hon, ”jag var så glad att du skulle föra det vidare.” Min pappa höll med när han fick höra det: ”Du vill väl inte göra din mamma ledsen?” Och det vill jag förstås inte, även om jag var arg på henne och (som en typisk fjortonåring) inte kunde förstå hur man kunde bry sig om en sån löjlig sak som att heta Toss. Så med det oerhört svala mottagandet la jag ner namnbytet.

Idag är jag glad över att jag inte bytte bort min modiga mammas efternamn. Men jag kan inte låta bli att undra, ibland, hur det hade påverkat mitt liv om jag hade haft samma namn som mina syskon.

Konsten att förhala

Rättegången tog sex år. Från den 16 augusti 2007, då jag lämnade in stämningen mot mina syskon till tingsrätten, till den 12 september 2013, då jag blev uppringd av en reporter från Resumé som meddelade mig att Högsta domstolen inte tänkte ta upp min sak till prövning. Allt som allt tog tvisten faktiskt sju år, om jag räknar med hela året innan stämningen, då jag försökte få till stånd ett samtal med syskonen, utan någon som helst framgång.

Sju år är lång tid. Varför tog det så länge? Ja, dels för att den juridiska byråkratin är trög och långsam som sirap. Men också för att det tog tre år tills alla mina syskon hade tagit emot sina stämningsansökningar. Inte förrän då, 2010, kunde rättegången börja på riktigt. För att mina syskon vägrade att ta emot brevet där det stod att jag lämnat in en stämning mot dem. I tre år undvek de nogsamt att ta emot den gula lappen genom att smyga ut bakvägen från sina hus, gömma sig för sheriffen i buskage och så vidare.

Självklart var det deras mening att förhala. De visste vad det måste kosta mig att anlita juridisk hjälp.

Rättens anteckningar om alla turer under de där tre åren fyller en hel tjock pärm. När Björn skulle skriva Lucke & Lull funderade han på att ta med dem, men det var redan så mycket material som måste strykas för att boken inte skulle bli för lång, det fanns inte plats för delgivningshistoriken.

Jag satt och bläddrade i pärmen nyligen, försökte fatta hur man kan få tre år att gå genom att förhala, medan ens syskon väntar på ett domslut. Björn har rätt i att det är svårt att göra lättläst litteratur av anteckningarna. Men som dokumentation av girighet och arrogans, och av hur trögfotat och ibland slarvigt det svenska rättssystemet är, är de ganska oslagbara. Jag vill dela med mig av ett litet koncentrat: några få nedslag i två av mina syskons liv mellan 2007 och 2010, berättade på tingsrättens snustorra, byråkratiska språk. Jag har bytt ut deras namn mot Syster B och Bror B (den ena bor i Frankrike, den andra på Bahamas). Dokumentet som kallas ”Aktbilaga 20” är delgivningen. ”Advokat O. Torén” är min advokat.

2007

September
Tingsrätten antecknar: ”Stämning, Syster B, och ”Stämning, Bror B”.

Oktober
Tingsrätten antecknar angående Syster B: ”Aktbilaga 20 i retur, ej utlöst”.

November
Tingsrätten antecknar angående Syster B: ”Aktbilaga 20 ut på nytt på ny adress i Frankrike”. Två veckor senare: ”Stämningsansökan i retur på den nya adressen”.

2008

Februari
En begäran om delgivning av Syster B på en tredje adress skickas till Frankrikes justitiedepartement.

April
Frankrikes justitieministerium, Direktionen för civilrättsliga ärenden, Byrån för internationell ömsesidig hjälp i ärenden av civil eller kommersiell natur, avslår med utmärkt högaktning tingsrättens begäran om delgivning av Syster B. Ministeriet förklarar att under EU-regler ska man inte vända sig till justitiedepartementet i såna ärenden; detta har man lagt ut på Frankrikes delgivningsmän eller huissiers de justice som man får vända sig till istället och som ska betalas 50 euro.
Tingsrätten antecknar angående Syster B: ”Efter långa turer angående betalning till den franska centralmyndigheten har en framställning om delgivning genom stämningsman i Frankrike betalts och skickats till Frankrikes centralmyndighet.” Och angående Bror B: ”Efter långa turer angående betalning till centralmyndigheten i Bahamas har en framställning om delgivning genom stämningsman på Bahamas betalts och skickats till centralmyndigheten i Bahamas.”

Maj
Tingsrättens skrift inkommer till Attorney General på Bahamas.

Juni
Director of Legal Affairs för Attorney General på Bahamas skriver till tingsrätten:

"Unfortunately, we are unable to serve the subject documents as they are not written in English. (...) "If the document is to be served … the Central Authority may require the document to be written in, or translated into, the official language or one of the official languages of the State addressed. (...) The official language of the Commonwealth of The Bahamas is English, therefore, a translation of the subject documents to be served, must be translated into English so that we may expedite your request. Therefore, we return the documents to you and once they have been transalted [sic] into English, kindly resubmit documents to our Chambers for execution. We are obliged to be of assistance."

2009

April
Advokat O. Torén har (för att underlätta för tingsrätten) låtit översätta stämningsansökan och precisering av yrkandet till engelska så att det inte ska vara några problem att delge Bror B. Han skriver till tingsrätten att

"delgivningen av Syster B bör fortgå enligt EU:s regler om delgivning över landsgränser inom unionen. Ett elektroniskt formulär finns att fylla i under kommissionens hemsida, [URL]. Just för Frankrike ska man även kryssa i vilket delgivningsföretag (från en lång lista) man vill anlita. Den lilla orten M ligger i region Z och department P. Observera att det ska finnas en alternativ adress till arbetsplatsen i akten. (...) Anna Toss kan genom undertecknad svara för avgiften om en betalningsanvisning lämnas".

Maj
Rätten har inväntat advokat Börje Samuelssons ansträngningar att få kontakt med Syster B, men nu skriver tingsrättens rådman Tomas Norström till O. Torén:

"Advokat Börje Samuelsson meddelade just att hans 'kontakter' inte kan möjliggöra delgivning med Syster B, Frankrike. Tingsrätten avser därför att nu expediera färdigställda framställningar till franska delgivningsmän avseende de två adresser Du har angett. Som bekant skall det betalas 50 euro till de franska 'huissierna'."

Norström skickar en begäran till Attorney General på Bahamas att i person delge stämning till Bror B på Bahamas. Han undertecknar två översatta delgivningsbegäran för Syster B: en skickas till Société Civile Professionnelle Baroni Hardy Bressand, Huissiers de Justice Associés, som ska söka Syster B adress nummer tre; den andra begäran skickas till SELARL Abrami-Tricou-Imard, Huissiers de Justice Associés som ska söka Syster B på en fjärde adress.

Juni
Ett registerutdrag från Tribunal de commerce de Nanterre visar att ett företag med ”Bonnier” i namnet ska ha sitt säte på adress nummer tre i Frankrike. Men Société Civile Professionnelle Baroni Hardy Bressand meddelar att deras delgivningsförsök av Syster B på den adressen har misslyckats: rutan ”Adressaten kunde inte hittas” är ikryssad. Företagets misslyckade delgivningsintyg för Syster B inkommer till tingsrätten.
SELARL Abrami-Tricou-Imard intygar att delgivning av Syster B har genomförts. Max Abrami skriver att det inte gick att få tag på Syster B personligen. Adressen bekräftades av att Syster B:s namn fanns på brevlådan: ”le nom est inscrit sur la boite aux lettres”; men dessvärre, ”Circonstances rendant impossible la signification à personne: personne n’est présent ou ne répond à mes appels.” Delgivningsintyget anger att delgivningen istället gjordes ”DEPOT ETUDE” – alltså att ett förseglat brev registrerades med notarius och sen skickades eller lämnades på plats.

Augusti
Rådman Tomas Norström på tingsrätten faxar ett brev på engelska till Office of the Attorney General på Bahamas, och påminner om att man har, i maj månad, ombett dem att delge Bror B. Han skriver: ”The Court has so far not recieved an answer on the request. I would be most obliged – for planning reasons – if you could inform on the status of the request.” Nästa dag får han till svar från Mrs. Chrystal J. Newman för Director of Legal Affairs, Office of the Attorney General på Bahamas: ”Your Excellency: We advise that the address given is that of Bror B ‘s vacation home and Bror B is currently not on The Bahamas. We are unaware of Bror B ‘s return date. We are obliged to be of assistance in this matter.”

September
Börje Samuelssons anmälan som ombud för Syster B inkommer till tingsrätten, tillsammans med en fullmakt som är undertecknad i ”Schweiz”.

December
Tingsrätten beslutar att Bror B ska delges genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar och på rättens anslagstavla. Ett utkast till annonskungörelsen skrivs. Post- och Inrikes Tidningar publicerar tingsrättens kungörelsedelgivning för Bror B. Samma kungörelse sätts även upp på anslagstavlan i Rådhuset.

2010

Februari
Bror B delges personligen på Bahamas av Tony Taylor, Police Inspector of the Royal Bahamas Police Force. (Trots att han redan är delgiven i Sverige – när sheriffen på Bahamas väl har fått upp spåret ger den tydligen inte upp så lätt.) Bror B skriver på delgivningen.

April
Mrs. Crystal J. Newman för Director of Legal Affairs, Office of the Attorney General på Bahamas, skriver till Tomas Norström på tingsrätten för att meddela att Bror B har blivit delgiven i februari. Intyg av polisen som delgav Bror B, samt officiellt godkännande från domstolen att det gått till på lagligt och rätt sätt, bifogas brevet. Man tillägger:

"Kindly note that the cost for service amounts to Eighty Dollars (USD$80.00) payable by check or international money order and should be made out to: TONY TAYLOR."

Maj
Bror B tecknar fullmakt för Börje Samuelsson att företräda Bror B i stämningen.

Sedan hände ingenting mer på hela 2010.

I september 2011 blev jag och mina syskon kallade att komma till tingsrätten i Rådhuset den 23 januari och den 24 januari 2012. Mina syskon kom inte dit personligen utan skickade sina advokater. Jag förlorade i tingsrätten, och överklagade till hovrätten. Hovrätten kallades oss till rättegång den 21 november 2012. Även den gången deltog mina syskon bara genom sina advokater. Två veckor innan meddelade en av deras advokater att målet måste skjutas upp, eftersom han hade svåra knäproblem. Datumet flyttades till den 29 april. Advokaten kom dit i taxi och stödde sig tungt på en käpp. Under förhandlingen blev han på något magiskt sätt frisk och kunde gå helt obehindrat nerför trapporna från Svea Hovrätt, med käppen under armen.

Hur jag hittade min farmor till sist

Jag saknade väldigt mycket att inte ha någon farmor och farfar när jag var liten. Alla andra hade en farmor och farfar. Det var bara jag som inte hade nån.

Min farfar spelade egentligen inte så stor roll. Men jag tänkte ofta på min farmor Greta. Hur var hon? Visste hon om mig? Tänkte hon på mig? Jag hade sett bilder av henne och tyckte att vi var mycket lika, särskilt som barn.

När jag var sexton frågade jag Lucke, när vi satt i hans bil i Sergels Torgs-rondellen, om jag inte kunde få träffa hans mamma.
– Min riktiga mamma dog för inte så länge sen, svarade han.
– Men varför fick jag aldrig träffa henne då, frågade jag nedslagen.
– Det blev inte så bara, svarade han, lika otydlig som vanligt.

greta carlm 02
I en roddbåt på Genevesjön. Bilden tagen av min farfar.

Jag var ledsen, och fortsatte i hela mitt liv att sakna min farmor och känna sorg för att jag aldrig hade fått träffa henne. Men det skulle visa sig, mer än trettio år senare, att vi visst hade träffats.

För några år sen blev min mamma mycket sjuk. En av hennes äldsta vänner, Margareta Strömstedt, ringde mig för att höra hur hon mådde. Vi började prata om familjer och släkt. Margareta nämnde min farmor och jag sa att jag önskade att jag hade fått träffa henne.
– Men det har du ju Anna, sa Margareta. – Du träffade henne många gånger när du var liten.

Sommaren 1966, när jag och Margaretas dotter Lotten skulle fylla fem, bestämde sig Lull och Margareta för att gå ihop om en barnflicka som skulle vara med oss på Strömstedtarnas landställe på Dalarö, när Lull och Margareta jobbade. Det var ett sommarhus som de hyrde av familjen Bonnier, Margaretas man Bo var chefredaktör på Expressen men de hade faktiskt hittat huset i en uthyres-annons.

Luckes moster Signe bodde i ett litet hus på tomten, och en dag tog Margareta mig och Lotten i varsin hand och gick ner till den lilla stugan för att hälsa på. Signe beundrade de båda små flickorna och frågade vem jag var.
– Det är ju Luckes dotter, med Lull Toss, svarade Margareta, men då blev mostern djupt chockerad.
– Det får fru Strömstedt inte tala om, och särskilt inte i närvaro av herrskapet Bonnier! utbrast hon.
Margareta blev ställd och visste inte vad hon skulle säga. Hon tog hastigt adjö och tog med mig och Lotten därifrån.

Men dagen därpå, när hon kom hem från jobbet, kom Lotten och jag glädjestrålande och berättade att vi hade varit hos en annan jättesnäll tant, grannen på andra sidan huset. Hon hade gett oss saft och kakor, och vi ville absolut gå dit nästa dag igen.
Den här gången blev Margareta ännu mer perplex. Hon visste vem det var: Greta Bonnier, Luckes mamma. Min farmor.

Skulle hon säga det till mig? Visste Greta ens om vad det var för litet barn hon haft på besök? Med gårdagens utskällning i färskt minne bestämde hon sig för att inte säga något mer än ”Vad roligt då”, och hålla tummarna.

– Jag hämtade er där många gånger den sommaren, sa Margareta till mig i telefon den kvällen hon ringde för att höra hur det var med min mamma. – Ibland var ni i hallen, och att se dig där under porträttet av Greta som liten flicka, det var som att se två upplagor av samma barn. Ni kom så väldigt bra överens, ni två. Men jag vågade aldrig fråga Greta om hon visste vem du var.

När jag hade lagt på luren satt jag som hypnotiserad i säkert en timme. Försökte komma ihåg – men jag hade inga som helst minnen av det. Om man inte kan säga att min saknad är ett slags minne. Jag har ju suttit i hennes knä, blivit kramad av henne, många gånger.

Min äldsta dotter kom in i köket och frågade hur det var fatt, och jag berättade.
– Men mamma, sa hon. – Det är klart att hon visste att du var hennes barnbarn. Hon tyckte väl bara inte att Margareta hade med det att göra.
– Hur kan du vara så säker på det, frågade jag.
– Hon hade väl ögon att se med! Du var ju superlik både henne och Lucke. Och hon visste ju att Margareta och Lucke och alla dom var i samma kretsar, och kände säkert till att han hade fler barn än sina egna. Du har ju sagt att de stod jättenära varandra, skulle han inte ha berättat för sin mamma att han hade fått dig? Och dessutom, har du någonsin träffat en gammal tant som inte frågar ‘Vad heter din mamma och pappa då’?

Hon är så klok, min dotter. Jag väljer att tro på henne, både för att hon har starka argument och för att det känns bra.

Min farmor och jag. Hon visste. Hon kanske till och med viskade i mitt öra: Mitt kära lilla barnbarn.

 

”Familjen överlät frågan till sina advokater”

Journalisten Daniel Atterbom har intervjuat Björn af Kleen för tidningen Affärsstaden Linköping, och låter oss publicera intervjun här på bloggen.

Björn af Kleen har skrivit »Lucke & Lull – Arvet efter en Bonnier«. I februari 2006 avled Lukas Bonnier. Han efterlämnade sex barn. Fem av dem ärvde hans ägande i familjeföretaget. Anna Toss, det sjätte barnet, erbjöds två tavlor och halvannan miljon.

Det här är historien om Anna Toss föräldrars, Lukas »Lucke« Bonnier och Margareta »Lull« Toss, kärlekssaga och Annas kamp för att få en lika stor del av arvet som sina halvsyskon.

Historien slutar med att Anna Toss förlorar i tingsrätten och i hovrätten. Högsta domstolen vägrar sedan ge prövningstillstånd, så hennes halvsyskon vinner arvstvisten.

Var det utslaget väntat för dig?

– Med tanke på att två instanser dömt till familjen Bonniers fördel och HD tar upp så extremt få fall, var det inte helt oväntat. Jag beklagar dock detta och tycker att det finns ett slags allmänintresse i tvisten som gott kunde prövats i ännu en instans.

Varför, tror du, vägrade Bonniers att göra upp i godo med Anna Toss?

– Jag har egentligen inget bra svar. Men om jag ska spekulera tror jag det beror på att familjemedlemmarna överlät frågan till sina advokater och att advokaterna handlade efter en princip som sade att Anna inte skulle ha något alls.

Hur uppkom idén till att skriva boken?

– Ämnet ligger nära min förra bok »Jorden de ärvde«, som ju handlar om hur aristokratiska familjer gör för att bevara makt och pengar över generationer. Jag såg en chans att återvända till det ämnet men i en mer urban, medial miljö. Det lockade mig. När jag fick kontakt med Anna Toss och insåg att hon hade ett unikt material med brev och dokument ur Bonniers arkiv, bestämde jag mig för att försöka skriva. Jag var på rättegången och blev väldigt fängslad av tvisten, inte minst av utomäktenskapliga barns rättsliga historia.

Du arbetade nära med Anna Toss. Hur gestaltade sig det samarbetet?

– Jag hade väldigt fria händer att hantera hennes material och historia – mot löftet att Anna skulle få läsa och ha synpunkter längs vägen. Samarbetet fungerade väldigt fint. Jag är tacksam för familjen Toss samarbetsvilja.

Vad överraskade dig mest med arbetet?

– Livsstilen hos vissa medlemmar av familjen Bonnier. Medan medieindustrin är i djup kris lever vissa av delägarna mycket exotiska och rätt excentriska liv i Florida och i Karibien tack vare familjeföretaget.

Var den här boken enklare eller svårare att skriva än din tidigare bok, den hyllade »Jorden de ärvde«?

– En del av materialet var visserligen mer tillgängligt och själva historien hade en tydlig ram. Men det var fruktansvärt svårt att skriva om Bonniers, som ju alla tänkande människor i Sverige har en åsikt om, och som dessutom äger en tidning – Expressen – som jag till nyligen var anställd på. Adeln var ganska mycket ett vitt ark – få visste något om deras liv i dag.

Har du några funderingar om framtiden för Bonniers?

– De befinner sig – som många andra traditionella medieföretag – i en svår sits. Affärsmodellen har kantrat. Många läsare har vant sig av vid att betala för nyheter och vänder sig till andra källor, vilket gör att annonsörerna slutar annonsera. Riktigt hur man ska lösa detta vet ju inte Bonniers, eller någon annan heller. Men de har genomlidit strukturella kriser förr, dock ej på en lika globaliserad mediemarknad som i dag. Konkurrenterna är så mycket större – och de är svåra att köpa, vilket Bonniers kunnat göra förr. Som i fallet med TV4. Att köpa Facebook är en annan sak.

Du fick bra recensioner. Till exempel skrev Jan Guillou i Aftonbladet: »Det blir lika upplysande som förvånande läsning.« Vad tycker du om recensionerna så här efteråt?

– De var betydligt mer försiktiga än i fallet »Jorden de ärvde«, och många var ganska allmänt hållna och saknade egna slutsatser. Få tog ställning eller resonerade kring själva arvsstriden. Men jag är glad för Jan Guillous text, han hade läst boken på det sätt som jag hoppades att fler skulle göra.

Boken har blivit en stor succé och är nu inne på sin tredje upplaga. Det beror på att den är ytterst välskriven, men har du några fler funderingar kring intresset?

– Oj, jag visste faktiskt inte att den gick så bra. Kanske har en del läsare från »Jorden de ärvde« – som sålde i över 70 000 – hittat även till denna. Otroligt kul i så fall.

Du har tidigare arbetat på Expressen och är nu värvad till Dagens Nyheter, som båda ägs av Bonniers. Det verkar inte som om familjen skulle hysa agg till dig.

– Familjen rekryterar inte enskilda reportrar på sina tidningar. som tur är. Jag tror familjen hellre hade sett en annan sorts bok än denna, men de är nog tillräckligt professionella för att inte vidta några åtgärder mot en granskare. Jag är glad att de anställer chefredaktörer som har tillräcklig integritet för att rekrytera någon som kan uppfattas som obekväm. som Peter Wolodarski gjort i detta fall.

Hovrättsdomen: en fiffelanvisning

När jag läste hovrättsdomen första gången förstod jag knappt ett ord. Det juridiska språket är krångligt, och texten var motsägelsefull. Det kändes konstigt att en text som drabbar en så hårt ska vara så svår att förstå. Därför gjorde jag ett försök att dekonstruera domen. Det tog lång tid: från juni (efter att jag fått domen) till september, när vi fått avslag på överprövan av Högsta Domstolen. Resultatet var chockerande! Det enda som var riktigt tydligt var instruktionerna: hur man gör om man vill kringgå laglottslagen.

Idag skulle jag helst lägga hela saken bakom mig. Men det här med hur domarna är skrivna, och hur rättssystemet fungerar, det kan jag inte riktigt släppa, så häromdagen läste jag den igen. Det är en ganska arg text, eftersom jag fortfarande var rätt så arg då. Det är också en ganska lång text, eftersom den innehåller hovrättsdomen i sin helhet. Det här är ett försök till en sammanfattning.

Jag hävdade alltså att jag hade rätt till en tolftedel av andelarna (min laglott) enligt det förstärkta laglottsskyddet i Ärvdabalken (ÄB 7:4)*, eftersom min pappa ”under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente”.

Hovrättens dom går ut på att villkoren för laglottsskyddet inte är uppfyllda i mitt fall, eftersom syskonens advokater (enligt hovrätten) lyckats bevisa att min pappa:

•  aldrig tänkte på döden
•  aktivt försökte få mina syskon att bli engagerade i företaget
•  inte var intresserad av att själv behålla pengar och inflytande
•  uteslöt mig för att jag inte tillhörde den snäva familjekretsen och inte var uppfostrad i den judiska och liberala tradition som alla äkta Bonniers blir uppfostrade i
•  inte räknade mig som ett av sina barn.

Vad hade de för bevis? undrar du kanske nu. Svaret är: bara sitt ord. Hovrätten sa att eftersom det kan vara svårt att bevisa vad någon har tänkt när man inte kan fråga personen själv längre, skulle de sänka ribban vad gäller bevisens kvalitet. Det var jättebra för mina syskon, vars advokater kunde ljuga och överdriva ganska fritt. De äger dessutom nästan alla dokument, och vägrade att lämna ut olika handlingar som kunde vara bevis till min fördel. Ändå la hovrätten bevisbördan till största del på mig.

Hovrätten tar också hänsyn till advokaternas påståenden att

•  det är viktigt att maktbalansen inom Bonniers inte rubbas
•  det inte har med successionen att göra när en Bonnier systematiskt och millimeterrättvist ger bort andelar till barn och barnbarn (Hovrätten skriver visserligen att det ”många gånger kan vara ett sätt att ordna successionen”, men de håller med advokaterna om att det också kan vara av andra skäl).

I mina öron är det där resonemanget helt galet. Självklart är familjeföretag oerhört måna om att bara vissa personer ska få äga andelar, framförallt såna som styrs av lojalitet mot familjen och ser till att familjeföretaget överlever och drar in maximalt med pengar till familjen. Det är absolut inget konstigt med det. Men hur ser man till att det blir så? Adeln i Sverige har i alla tider använt en princip som kallas fideikommiss, som innebär att bara söner i rakt nedstigande led får ärva godsen. På så sätt ser man till att inga främmande män kan komma in i ägandet genom att gifta sig med godsägarens döttrar. Det skulle ju kunna innebära att männen gav bort delar av godset till sina mammor, systrar, bröder eller vem som helst. Bonniers hade tidigare samma regel, att varken döttrar eller oäkta barn fick ärva. Ett enkelt och stenhårt sätt att hålla kvar företaget inom familjen.

Ändå väljer Hovrätten att se det som att min pappa bara råkat ge bort exakt lika mycket till alla de inomäktenskapliga barnen i present. Av ingen särskild anledning, egentligen.

Och de godtar argumentet att just familjen Bonnier måste få utesluta ”oäkta” barn, trots att svensk lag sedan 1970 godkänner oss som bröstarvingar, för att annars kan det bli problem med maktbalansen inom familjen.

Jag är förstås besviken på rättssystemet. På att det är så här lagen ska tolkas, så att man kan hindra oäkta barn från att få ärva. På att man kan få bete sig som min familjs advokater och komma undan med det: säga att ett syskon är mindre värt än de andra, ljuga om att de andra syskonen är bättre lämpade för att de fått en viss sorts uppfostran, fast de inte ens har det.

Hovrättens dom var svår att läsa, men när jag väl hade trängt igenom den insåg jag att den inte alls förklarade hur laglottskyddet är tänkt att fungera. Däremot var den en bra manual för hur man kringgår den lagen. ”Gör så här och så här, uppfyll de här villkoren och vips har er familj ett bergsäkert sätt att se till att oäkta barn hålls utanför.”

Till sist vill jag tillägga en sak som egentligen inte har med domen att göra. Jag tror inte att det var så här min pappa hade önskat att det skulle bli. Jag tror att han fogade sig snällt i en familjeregel och upplevde att det var nödvändigt. Jag tror att han lät andra bestämma, som han gjorde för det mesta, och att de som verkligen bestämde inte brydde sig ett skit om mig eller mina barn eller osämja mellan syskon. Utan bara om pengar och makt.

PS Om du vill läsa hela den långa ”dekonstruktionen” av domen så finns den här (som pdf). (Den börjar förresten med en liten saga!)

* "Enligt 7 kap 1§ utgörs laglotten av hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge. Resterande del av kvarlåtenskapen kan arvlåtaren fritt förfoga över genom testamente. Laglotten utgörs alltså av hälften av den avlidnas kvarlåtenskap och ska fördelas mellan bröstarvingarna. Även om det finns ett testamente, går barnets rätt att utfå sin laglott före detta.I ärvdabalken (ÄB) finns ett förstärkt skydd för bröstarvinges laglott. 7 kap 4 § ÄB stadgar att om den avlidne under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, kan bröstarvinge enligt 7 kap 3 § påkalla jämkning. Vid nedsättning av gåvan ska denna återgivas eller och om detta ej kan ske, ersättning utges för dess värde." (http://lawline.se/answers/10792)

Oenighet som skaver

En sex år lång rättsprocess är slut. Tingsrätten, Hovrätten och Högsta domstolen har sagt sitt. Det är dags att gå vidare. Men det finns något som fortfarande skaver.

Det kanske hade känts helt annorlunda om domarna hade varit tydliga. Om alla jurister vi hade träffat under de här åren hade varit eniga: ”Det här kommer aldrig att gå. Man får utesluta oäkta barn. Glöm att du och dina barn ska få rättvisa.” Men det var det faktiskt ingen som sa! Tvärtom.

När min pappa dog 2006 fick jag veta att jag var det enda av oss sex syskon som inte hade ärvt några andelar i familjeföretaget. Alla hans andelar hade fördelats flera år tidigare, millimeterrättvist mellan mina syskon och deras barn. Deras familjer hade fått precis 2040 andelar. Vi hade fått 0.

Jag och min pappa stod varandra ganska nära. Han gillade det jag gjorde. Det finns ingen uppenbar orsak att jag skulle bli så totalt förbigången. Men – det finns en viktig skillnad mellan mig och mina syskon. Jag är det enda barnet som är fött utanför äktenskapet. Och trots att svensk lag sedan 1970 räknar utomäktenskapliga barn som bröstarvingar håller min familj fast vid texten i ett avtal som är skrivet på 1830-talet, så att det bara är inomäktenskapliga barn som får äga och ärva andelar. Fram till 1960-talet var det till och med bara söner som fick ha andelar.

När jag fick veta det här bad jag mina syskon att vi skulle prata om saken. Jag tänkte inte kräva en sjättedel av andelarna (vilket skulle ha motsvarat ungefär 880 miljoner kronor); det hade verkat helt orimligt. Jag ville bara ha min laglott och ge mina barn möjlighet att bli likställda sina kusiner. Men jag fick inget svar av mina storasyskon. Inte ett ord. Kompakt tystnad.

Till slut, i augusti 2007, lämnade jag in en stämning, eftersom det var enda chansen enligt boutredningsmannen. Det tog TRE år innan alla motparterna hade tagit emot stämningen och tingsrätten kunde ta upp målet.

• I januari 2012 satt jag med under tingsrättsförhandlingen och hörde mina syskons advokater säga att jag inte kunde få några andelar för att jag är ”ett oäkta barn”. Tingsrätten dömde till mina syskons fördel.
• Vi överklagade. Arton månader senare, i maj 2012, tog Svea Hovrätt upp fallet. Även hovrätten dömde till syskonens fördel.
• Vi bad Högsta domstolen att få överklaga domen, men fick nej av justitieråden Göran Lambertz och Stefan Lindskog den 11 september 2013.

Men jag vill slå fast en sak. Vi har rådfrågat många jurister under den här resan, men bara en enda person har sagt, i efterhand, att han kunde ha sagt redan från början att vi skulle förlora. Han är en expert i frågan, med stor erfarenhet, bland annat har han själv som jurist hjälpt klienter att kringgå laglottslagen. Men de andra experter som vi har frågat, även de med lång erfarenhet, har sagt att jag sannolikt hade en ”mycket god chans” att vinna det här målet.

Vi har haft kontakt med människor som arbetar eller har arbetat i hovrätterna och i HD. En pensionerad chefsrådman som hade följt vårt fall noga blev chockad när vi förlorade i hovrätten. En hovrättslagman har läst igenom hovrättsdomen och tyckt att den var ”ytterst märklig”. En annan uttryckte åsikten att ”familjen Bonnier verkar ha gräddfil i den här frågan”. Och så vidare. Så det är inte som att jag bara är ute och cyklar. Jag borde ha haft en chans. Men som ytterligare en hovrättsanställd sa till mig: att HA rätt är en sak, att FÅ rätt är något helt annat.

Idag har jag väldigt lite förtroende för den svenska rättvisan. Jag har lärt mig att lagen i grund och botten är ett maktspel, där starkast segrar. Lagtexterna är skrivna så att de ska gå att tolka på olika sätt, vilket förmodligen är resultatet av en dragkamp sedan medeltiden om vem som ska vinna – och då som nu är det oftast den med de dyraste, mest slipade advokaterna. Det handlar helt enkelt ofta om pengar, inte om rättvisa och moral.

En kär vän i Uppsala

Vi satte oss i Björns lilla bil, jag, Björn och min dotter Isabel. Det var i början av augusti 2012, solen sken när vi körde mot Uppsala. Vi skulle hälsa på min gudmor Sigrid ”Sicce” Kahle och hennes vän Carl-Göran Ekerwald. Björn skulle intervjua Sicce för boken. Isabel och jag åkte bara med för det fantastiska sällskapet. För Sicce var en fantastisk person! Hon var lärd, begåvad och berest, långt mer än de flesta. Men framförallt var hon vänskapligheten själv. Hon fick alla att känna sig välkomna, uppskattade och intressanta.

Sicce och Carl-Göran bjöd oss på te, kaffe och kakor med hallon och vispgrädde. Sen satt vi på balkongen medan Sicce berättade för Björn om sina minnen av Lull och deras liv tillsammans. En del finns redan beskrivet i hennes memoarböcker ”Jag valde mitt liv” och ”Att vilja sitt öde – trots allt”. Om hur Lull hälsade på i deras hem i Cambridge, USA, på påsken 1968 och skällde ut både värdparet och gästerna för deras, som hon tyckte, bigotta och förtryckande livsstil. Om studenttiden i Uppsala, som Björn citerade så här i boken:

”Även om Margareta Toss levt under borgerliga omständigheter i Uppsala hade hon tagit för sig på ett sätt som var ovanligt för fyrtiotalets studentskor. Som pryd professorsdotter fann Sigrid Kahle sin nya väninna avancerad.
– Lull var en helt annan flicka än de jag vanligtvis umgicks med (…) I allmänhet gick man på sina kurser och på nationen om kvällen och allt var väldigt städat. Men Lull och Suzanne, de låg med sina killar! Hon hade litet dåligt rykte på grund av detta, men å andra sidan var det förbundet med en viss tjusighet. Kanske var hon lite oversexed, som det heter. Lull var vacker och kunde charma vilken karl som helst. Och så var hon rebell. Det hette alltid att Lull och Suzanne var de mest eftertraktade flickorna på Stockholms nation även om Lull förstås tillhörde Östgöta.”

(Jag höll faktiskt på att sätta vispgrädden i halsen när Sicce beskrev min mamma som oversexed. Det ska nog ses mot bakgrund av den tidens pryda ideal, när man var oversexed om man hade legat med nån utan att först ha varit förlovad i minst sjutton veckor.)

Brev och te i Uppsala

Medan Björn fortsatte sin intervju lyssnade jag med ett halvt öra och tänkte på mina egna minnen av Sicce. Hur hon alltid skickade födelsedagskort när jag var liten. Festerna på Utmyrby med alla tråkiga vuxna och intressanta gömställen. Hur vi begravde vår hund Trixie när hon dog,  i en liten glänta i utkanten av den stora tomten: sån var Sicces vänskap att hon till och med erbjöd en sista viloplats för en älskad hund. Min mammas tårar av ilska och förnedring när första delen av Sicces memoarer kom ut, och Lull var beskriven som en hopplös gnällspik – fast en som fick rätt till slut. Det fina och långa talet som Sicce höll på min mammas begravning, som fick alla att gråta vänskapens tårar. Brickan med smörgåsar, te och kakor som hon ställde in i det lilla arbetsrummet där jag fick sitta och läsa de hundratals brev min mamma hade skickat genom åren. Telefonsamtalet tre år tidigare, när Sicce berättade om sina nya kärlek, hur hon var fnissig och förälskad som en fjortonåring och skickade mig en bild på sin älskade Carl-Göran.

När Björn var nöjd tackade vi för oss och åkte hem. Dagen därpå kom ett mejl från Sicce:

Hoppas ni tyckte vår lilla stund på balkongen var lika lyckad som jag tyckte. Hälsa Björn att CarlGöran läste ”Jorden de ärvde” genast och tyckte den var mycket intressant och välskriven.
Jag hade ju läst den men visste inte att din Björn var den Björn.
Ska titta i Suzannes brev från 60-talet
Krama Isabel. Vi är borta några dagar
Din
Sicce
PS Ledsen att jag inte orkade med en måltid. Jag hade just lämnat in manus.

När jag träffade henne senast, på bokmässan i september 2013, var hon trött och verkade ganska medtagen. Hon sa att vår planerade fika fick vänta tills hon kände sig bättre igen. Vi fick ett fint julkort, så jag tänkte att det måste väl vara ett bra tecken, och skickade henne en nyårshälsning. Men svaret som kom i morse började med: ”Kära Anna, tack så mycket för ditt mail till Sigrid …”

Sicce lämnade jordelivet på nyårsafton. Jag läser Carl-Görans kärleksdikt till henne och gråter:

Två tomtebloss

Sigrid under himlabaldakinen
med den obetalbara minen
av triumf och övervunna nederlag,
hon är natt och dag
denna morska, vilda, vackra kvinna
min slavinna
och jag hennes sturske slav.

Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter
Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter

Vi betjänar varandra,
förintar varandra,
återuppväcker varandra,
förskräcker varandra.Vi är mycket tillfälliga och små
men elektriska båda två.
Vi gnistrar och glimmar
dygnets alla timmar.

Har ni sett oss?
Vi tillvarons kortlivade tomtebloss.

Sicce. Ditt kloka tomtebloss. Hoppas att du träffar din älskade pappa igen nu. Och att du och Lull kan flyga omkring och ha långa, änglalikt fridfulla samtal om människornas dårskap.

Begravningen

Begravningen bestämdes till den 10 mars. Jag och min familj stod med i begravningsannonsen, till min glädje. Jag blev också glad och överraskad när min syssling Åke ringde mig. Han är präst och skulle förrätta Luckes begravning.
– Är det något särskilt du vill berätta om din pappa, frågade han.
Vi pratade länge, det ena minnet framkallade det andra.

Fredagen den 10 mars var en kall och blåsig dag. Vi hade hyrt en bil, köpt begravningskläder och ett vackert hjärta av rosa och vita rosor, jag kunde inte med att köpa en krans, det var för sorgligt. Begravningen skulle vara i Dalarö kyrka. Den är ganska liten och man hade låtit sätta upp en tv-skärm i församlingshuset brevid, så att alla som inte hade en plats reserverad i kyrkan skulle kunna sitta där och se hela begravningen via länk. Min mamma hade åkt ut med Peders mamma i hennes bil. De skulle sitta i församlingshuset, jag hade förklarat det för min mamma innan. Hon blev ganska sur men verkade acceptera faktum.

När vi kom fram till kyrkan var den redan knökfull. Vi blev visade till vår bänk, den fjärde framifrån, Gun och Jonas och hans familj satt längst fram, vi andra syskon och våra familjer därefter, i ingen särskild ordning. Jag, Peder och våra fyra barn satte oss i den smala träbänken. Jag kände mig nedstämd och bortkommen, de få ansikten jag kände igen var också ledsna, blickarna i marken. Men Åke log välkomnande när han såg mig.

Plötsligt hörde jag min mammas röst och såg förvirrat upp. Hon stod bredvid mig.
– Där är du ju! sa hon och gestikulerade att vi skulle maka ihop oss så att hon fick plats. Hennes hår stod på ända som om hon hade sprungit, hon hade sin tjocka, väldigt slitna gamla opossumpäls och såg ganska sjövild ut.

Jag kände hur mitt redan tunga hjärta sjönk som en sten till botten. Varför var hon i kyrkan i stället för att sitta i församlingshuset? Kunde hon inte förstå hur stressad jag blev av att ha henne där, hur rädd jag var för vad Gun och syskonen skulle tänka? Så typiskt henne, att bara tänka på sig själv i en sån situation. Hon satte sig bredvid mig, det blev fruktansvärt trångt i raden som bara hade plats för sex personer. Jag ville mest sjunka genom jorden. Tänk om hon skulle ställa till med en scen, ännu mer än hon redan gjort. Man kunde aldrig veta exakt vad hon skulle få för sig att göra. Särskilt inte de där sista åren.

Men hon gjorde inte mer väsen av sig. Efteråt har jag tänkt att jag inte borde ha skämts: jag borde ha stått upp för henne istället. Men jag var osäker och skärrad.

Hur som helst blev det en väldigt fin begravning. Åke höll ett långt tal och flera av mina minnen var med, säkert hade han med något från var och en av oss han pratat med. I slutet påminde han församlingen om att man inte kan ta med sig sina pengar till himlen, och citerade min mammas älsklingspoet, Leonard Cohen:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering /
There is a crack in everything / That’s how the light gets in 

Gerhards äkta ättlingar

Det blev många dödsrunor i tidningarna när Lucke dog. Det stod om Fantomen, mentholcigaretterna, rosorna, glittret i blicken, lillebrorsigheten. Flera av dem slutade med ”sörjs närmast av hustru och fem barn”.
Fem: inte sex.

Vår 13-åring blev väldigt ledsen när hon såg en sån runa i Expressen. Hon skrev ett argt mail till Expressens familjesida. Nästa morgon var det en ny nekrolog införd, signerad Cecilia Hagen, där det stod att Lucke lämnade sex barn efter sig.

Samma dag ringde Cecilia till mig. Vi hade aldrig träffats eller pratat men jag visste att hon var min syssling, dotterdotter till en av Tors systrar.
– Har du fått ett ex av boken Gerhard Bonniers Ättlingar, frågade hon. – Alla är med, utom du och de andra utomäktenskapliga barnen.

Det verkade konstigt. Nej, jag hade inte boken. Cecilia tipsade om att min kusin Carl-Johan kunde vara rätt person att fråga efter den. Jag skickade en fråga till Carl-Johan som svarade:

Anna,
Beklagar djupt Lukas bortgång.
Det finns flera böcker om Bonniers förutom ”Gerhard Bonniers Ättlingar”, som du kanske har intresse av, t.ex Den förste Bonnier av Svante Hansson, och Litteraturens Örtagårdsmästare av Per I. Gedin.
Om du är snäll och meddelar adress så låter jag buda över böckerna.
Vänligaste hälsningar
Calle

GBÄ_504x788Dagen därpå kom böckerna. Gerhard Bonniers Ättlingar, fint inbunden i någon slags grått linneband. Cecilia hade rätt – varenda en av de nästan 900 ättlingarna fanns med i boken, noggrannt redovisade med personuppgifter och släktband i olika tabeller.

Men inte jag. Inte min utom äktenskapet födda kusin, inte min utom äktenskapet födda farbror.

Jag ringde släktforskaren på Uppsala Universitet som stod som ansvarig för sammanställningen och frågade varför.
– Det var så uppdraget var formulerat när jag fick beställningen av Bonniers familjestiftelse, svarade hon. – De utomäktenskapliga skulle inte vara med.

Det lät helt obegripligt. Jag tog reda på att min kusin Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier var chef för stiftelsen och ringde honom.
Han verkade bli störd av frågan.
”Det var ett beslut vi tog”, var allt han ville svara.
Jag gav upp att försöka förstå.

 

Samtalet

En tidig onsdagmorgon i februari 2006 ringde telefonen i hallen hemma hos oss. Jag och Peder satt och åt frukost, barnen hade just gått till skolan. Det var min lillebror, jag blev glad när jag hörde hans röst. Men han sa:
– Anna, Lucke dog i natt. Jag tänkte att du kanske ville komma ut och ta farväl, innan de kommer och hämtar honom.

Det snurrade till, kändes som jag föll handlöst.
– Vad hände, frågade jag.
– Han dog fridfullt i sömnen vid ett-tiden i natt, sa min bror.
– Jag har väntat tills nu med att ringa för jag ville inte väcka dig. Men det är bra om ni kan komma så snart som möjligt.

Jag började gick tillbaka till köket men kom bara till soffan i vardagsrummet där jag la mig och grät. Peder ringde alla barnen och berättade och bad dem skynda sig hem. Vi åkte ut till Dalarö. Det var en lång halvtimmes färd dit, alla satt tysta och försökte fatta vad som hänt. Vi visste ju att han var mycket sjuk i en svår lungsjukdom, men det kändes ändå overkligt. Sista gången jag pratade med honom, någon månad tidigare, verkade han pigg och glad. Men det var typiskt honom att aldrig prata om tråkiga saker.

När vi kom fram gick vi in i sovrummet där min pappa låg kvar i sin säng. Jag satte mig på golvet och la min hand över hans. Den var kall som marmor. Döden är bra på det sättet, självförklarande. Det man inte kan förstå med tanken blir väldigt tydligt för ens sinnen.

Lucke med den sista rosen. Foto Per-Åke Uddman, 12 nov 2005 på Dalarö

Vi satt tysta. Efter kanske en kvart gick barnen och Peder ut därifrån. Jag pratade med min pappa, det kändes som om han fortfarande var närvarande, som att vi fortfarande hade en liten stund på oss att säga det sista.
– Jag är inte alls arg på dig längre, sa jag till honom, men det vet du nog redan. Det var så klart fel det du gjorde. Man ska inte överge sina barn. Men du gjorde ditt bästa för att ställa det till rätta sen, och det är okej.

Det kändes som om han blev nöjd med det. Sen var det över. Jag reste mig, strök honom en sista gång över den vita, kalla pannan och gick ut därifrån.
När vi åkte hem var allt förändrat, för alltid. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle kännas så.

Tidshopp

Det finns så mycket att skriva om här. Om hur det var när min mamma och pappa träffades, om Kamratposten och förlaget, om att vara ett ”oäkta” barn. Om arvstvisten. Om hur det var att skriva boken (eller snarare om hur det var att se på medan Björn skrev den), om mina föräldrars fantastiska kärleksbrev (till andra), om mina syskon och resten av min familj. Med mera.

Jag funderade i natt på om jag borde skriva allt kronologiskt, eller bara berätta om olika saker som det faller sig? Björns texter (när han har tid att skriva dem i sitt hektiska liv) bryter ju ändå kronologin (och handlar om historien ur hans perspektiv, vilket är något helt annat).

Just nu har jag väldigt mycket lust att berätta om min pappas begravning. Och om de heta Kilson-breven. Men då hoppar jag väldigt mycket i tiden. Gör det något?

 

Lull & Lucke, del 3: Tillblivelsen

(fortsättning från: Lull & Lucke, del 2: Sveket)

Jag har alltid undrat om det där med löftet till Uvve var riktigt sant. Min pappa var bra på att hitta på intressanta förklaringar och historier. Det kanske är en av de saker jag har ärvt av honom, förutom min romantiska läggning, min ovilja mot skor och min fallenhet för att sitta på fönsterbrädan när alla andra sitter runt konferensbordet.

Egentligen tror jag att det fanns två helt andra orsaker till att han inte ville gifta sig med Lull. Dels var hon för stark för honom. När jag tänker efter var hon inte alls hans typ. Hon var övertygad socialist, maoist och kvinnosakskvinna. Som chefredaktör för Kamratposten vägrade hon att ta in annonser i tidningen och tog gärna strid med både Abbe, Lucke och alla andra chefer på Å&Å.

Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion
Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion

Min mamma brann för alla små, fattiga och utsatta. Hon kunde gladeligen plocka upp luffare, fängelsekunder och desertörer för att ge dem mat och husrum. (En dag när jag var tio år kom jag hem från skolan och sprang in i badrummet för att jag var kissnödig. Det satt en främmande naken man i vårt badkar, och jag for lika snabbt ut igen och smällde igen dörren. ”Vem är det som badar i vårt badkar” sa jag upprört till min mamma när jag kom ut i köket. ”Åh, det är en kille som bor i huset på andra sidan gatan”, svarade min mamma. ”Jag träffade honom på posten nyss, och vi började prata och kom på att vi bor mittemot varandra. De har varken badkar eller dusch i hans hus berättade han, så jag sa att han kunde bada här”. Efter det kom han och badade hos oss varje lördag i två års tid, till min stora förtret.)

Den andra anledningen var att han hade träffat en ny kvinna, och blivit kär igen. Kärare än någonsin. Hon var också gift och hade barn, så hon kom inte heller på fråga. Men min mamma hade liksom ramlat ner ett pinnhål. De hade nästan slutat att träffas utanför jobbet, fast de pratade fortfarande i telefon och skickade brev till varandra. Alldeles för komplicerat.

Det fanns en annan person som passade bättre. Gun var också anställd på företaget, de hade känt varandra i flera år. Hon var gift, men de hade kommit varandra väldigt nära under tiden efter Uvves död då hon hade hjälpt honom att ta hand om huset och barnen. Kanske hade de till och med blivit kära i varandra. Hon erbjöd sig i alla fall att skilja sig från sin man och gifta sig med Lucke, bli hans hustru och styvmor till hans barn.
Deras bröllop bestämdes till den 19 februari 1962.

Jag vet inte om Gun var med på företagets julfest i december 1961, eller hur många av Luckes andra kärlekar som var där. Men han var där, och min mamma var där, och det var en ganska vild fest. Det hettade till – igen – mellan Lucke och Lull. Jag blev till den natten, inne på min pappas kontor på 20:e våningen i Bonnierskrapan på Torsgatan.

Lull & Lucke, del 2: Sveket

(fortsättning från Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen)

Men Lucke var fortfarande gift, så förhållandet måste hållas hemligt. Luckes sekreterare blev min mammas förtrogna och vän och hjälpte dem att träffas i smyg. Så där höll de på, i nästan tio år. Egentligen tror jag inte att de lyckades vara så hemliga. Jag tror att de flesta visste, men höll god min. Uvve visste det säkert också.

1960 fick Uvve cancer. Hon dog alldeles för tidigt, 41 år gammal, när hennes och Luckes barn bara var sexton, tretton och elva. Det måste ha varit helt förödande för dem: deras älskade mamma dog, deras pappa var förtvivlad och arg. När han var hemma var han sträng. Kanske lika bra att han inte var hemma så mycket.

Men Lucke hade en plan. Hans barn saknade en mamma, därför måste han gifta om sig snarast och få en ny kvinna i sitt liv, en som kunde ta hand om barnen.

Min mamma kunde inte komma på fråga. Lucke förklarade varför den där sommarkvällen när jag var 14. ”Jag hade lovat min första hustru att aldrig gifta mig med Lull. Det var hennes sista önskan, hennes sista ord på sin dödsbädd. Jag var tvungen att lova henne det.”

”Det hade varit bättre om du hade tagit hand om min mamma”, sa jag. ”Hon skulle ju fortsätta att leva”.

Min pappa svarade inte på det.

(fortsättning följer)

Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen

När min mamma och pappa träffades var de 26 och 28 år. Båda var gifta. Min mamma Lull var journalist på Åhlén & Åkerlund och gift med en engelsman som jobbade på Sveriges Radio. Min pappa Lucke var arvtagare till ett imperium och fyrabarnsfar. Han blev omedelbart kär i min mamma. Den där kvällen på Djurgårdsbrunn sa han till mig att han aldrig hade varit så kär i någon annan före henne.

Ändå blev han ganska kär ganska ofta. Lucke var en mycket romantisk man.

Men Lull var enastående, tyckte han. Vacker, grönögd och gift. Småstadstjej som flyttat från Motala till Stockholm som nittonåring och fått jobb på radion. Full av idéer och envis nog att genomföra dem.

20lullradio
Min mamma längst till höger

På Sjöfartsradion träffade hon Anthony, blev förälskad och gifte sig med honom. Det var ett stormigt äktenskap från första stund, och kanske var det därför hon sökte jobb på Åhlén & Åkerlund efter några år, det kanske blev för intensivt att både jobba och leva ihop. Hur som helst fick hon anställning på avdelningen för jultidningar. Det var min pappa som skrev under hennes anställningsavtal. Han sa till mig att det var kärlek vid första ögonkastet.

Lucke hade träffat sin första fru, Uvve, när han var 21 år gammal och hon var 24. Lucke och Uvve fick fyra barn på fem år. Första barnet var en dotter, tre år senare fick de en son och det femte året tvillingsöner. Lucke var ingen särskilt bra pappa. Han hade kort stubin, blev ofta arg och röt åt barnen, särskilt pojkarna.

Hans egen pappa var ingen förebild heller – min farfar Tor skilde sig tidigt från min farmor Greta och var sällan hemma. När Tor var hemma var han sträng. ”Nästan alla våra middagar hemma slutade med att någon grät och sprang från bordet”, berättade min pappa för mig.

Lucke jobbade mycket och gillade att festa, så jag vet inte hur mycket Uvve fick se av honom hemma.
Och så var han ju så förtjust i tjejer. Eller i att flirta kanske. Han kunde vara så oerhört charmig. När han kisade lite med sina varma glada ögon blev tjejerna alldeles till sig. Han hade inga stora krav – det räckte med att en kvinna var kvinna, så blev han intresserad. Ålder och utseende var inte det viktigaste, han var mer intresserad av livsglädje, värme, humor. Utstrålning. Och sexighet förstås.

Min mamma hade allt det där. Dessutom var hon anställd i hans företag. Och så var hon gift. Hon måste ha varit helt oemotståndlig för min pappa. Jag tror inte alls att hon var den första han var otrogen med. Men hon kanske var den svåraste att få, och därför den mest åtråvärda. För i början var hon inte så intresserad. Hon älskade sin man Anthony, fast de ofta bråkade. Och hon kände till Luckes rykte. Men hon gillade nog att bli uppvaktad – och Lucke uppvaktade henne intensivt. Blommor, kort, presenter, långa telefonsamtal. Ändå tog det ett år innan hon föll i förälskelsefällan, men från den stunden älskade hon min pappa.

Anthony var fruktansvärt svartsjuk. Jag vet inte om det var hon som berättade om sitt förhållande med Lucke, eller om han fick höra det av någon annan. Hur som helst blev han rasande, och tog ut skilsmässa.

20lulltony
Lull och Anthony på sitt famösa bröllop

(fortsättning följer)

Pappalängtan

Hur kan man inte ha en pappa?
Alla har väl en pappa.
Utom vi som inte har det. Vars pappor inte är där.
Vi vet att det är fel.
Deras frånvaro blir till en negativ närvaro, ett svart, lysande hål i hjärtat.

Men hur kan pappor inte ha sina barn?
Hur är det möjligt?

Mitt första, suddiga minne av min pappa är när han räcker fram handen och vill att jag ska följa med. Vi står i dörren, han utanför och jag med min mamma innanför. Jag är fyra år och han ska ta med mig hemifrån.
Var vi skulle vet jag inte. Jag vet inte ens om jag ville gå med honom. Det var första gången vi träffades. För en fyraåring är det inte självklart att följa med en främling, även om det är ens pappa.

Varför dröjde det fyra, nästan fem år tills vi träffades? Han visste ju att jag fanns. Jag frågade, en kväll på Djurgårdsbrunn när jag var fjorton.

”Jag fick inte lov att träffa dig de första åren”, svarade han.
”Fick inte? För vem?”
”För min hustru”.

Så vi sågs inte. Istället skickade han Tommy med presenter. Tommy var min pappas chaufför. Han var stor och snäll, och hade grått skägg och stor rund mage. Eftersom han kom med julklappar varje jul trodde jag länge att han var tomten. Tomten Tommy.

I fyra och ett halvt år skickade min pappa kort och presenter till mig från alla sina resor, och brevväxlade med min mamma. Han skickade Tommy till mig varje födelsedag och varje jul, men han kom aldrig och hälsade på. Han hade sett bilder på mig, men vi hade aldrig träffats, eftersom hans senaste fru inte ville att han skulle umgås med sin yngsta dotter. Sa han.

Jag rynkade pannan när jag hörde hans förklaring, obönhörlig som bara fjortonåringar kan vara. ”Du kunde ha bestämt det själv”, sa jag. ”Man kan inte låta någon annan bestämma något så viktigt om ens liv. Förstod du inte att jag längtade efter dig?”

 

Allt vi här drömma om

Det finns många böcker om familjen Bonnier, Björn läste säkert en hyllmeter medan han skrev ”Lucke & Lull”. Jag har läst kanske fyra–fem, och idag lånade jag två till på bibblan: Jan Guillous Det stora avslöjandet och Mord på 31:a våningen av Per Wahlöö. som tydligen ska handla om Bonniers (”Kommissarie Jensen försöker gå till botten med ett underligt bombhot mot ett förlagshus, ägt av en familj med stor publicistisk makt. När Jensen går vidare med fallet uppdagas obehagliga hemligheter”).

allt-vi-har-dromma-omMen den viktigaste boken jag har läst om min familj handlar om en helt annan familj. Det är romanen ”Allt vi här drömma om” av Erik Wijk, och det var när jag läste den på våren 2010 som jag bestämde mig för att min lilla personliga historia, som jag satt och skrev på sedan flera år tillbaka, måste få en lika stark journalistisk bakgrund.

”Allt vi här drömma om” handlar om vad som händer när relationerna i en familj handlar om pengar.  Två stora, förmögna släkter gifter ihop sig 1930 i Göteborg: familjerna Broström och Wijk slår samman sina rikedomar. När sonen Olof föds fyra år senare är förväntningarna på honom digra: han ska inte bara förvalta utan också förmera familjernas gemensamma guld och makt. Erik är Olofs son. Han berättar ömsint om pappans tafatta försök att leva upp till släktens krav på värdeökning som till slut misslyckas fullkomligt. Han var aldrig menad för köpmannalivet, han var en sökare och idealist som inte pallade det enorma trycket. Olof isolerar sig och blir en eremit, han förlorar kontakten med alla i sin familj och Erik träffar honom inte igen förrän många år senare när han som 21-åring oanmäld tar sig ut till pappans stuga i skogen. Jag rekommenderar varmt att läsa den.

Det är förstås inget som säger att medlemmarna i en familj älskar varandra reservationslöst, bara för att de inte har pengar. Och det är förstås inget ovanligt med familjer som är företag, med att barnen förväntas fortsätta föräldrarnas värv. Så har det varit i många familjer, kanske de flesta, sen vi började vara familj i stället för flock. Men när det handlar om väldigt mycket pengar, eller väldigt mycket makt; när varje familjemedlems värde räknas åtminstone delvis i hur mycket pengar hen drar in till företaget, då gäller det att man håller måttet så att man inte plötsligt står ensam, utköpt, avpoletterad. Blod är tjockare än vatten. Men guld är tjockare än blod.

 

Kartongerna

Min mamma kunde inte slänga någon form av dokument. Därför ärvde jag tio kartonger när hon dog, fyllda med böcker, tidningar, anteckningsböcker, tidningsurklipp, en miljon gamla brev, lappar, mögliga gamla kartor, fotoalbum, utrivna annonser för billiga tandläkare, gamla julkort och så vidare.

Om allt hade varit skräp hade jag kunnat slänga det, det hade varit väldigt skönt. Eller om jag hade vetat att allt var av historiskt intresse, då hade jag kunnat skänka kartongerna med varm hand till ett museum.

Men jag varken slängde eller skänkte bort dem, jag blev helt paralyserad vid tanken på att ens öppna dem så istället knödde jag in dem i vårt redan överfyllda källarförråd. Och där stod de, dammiga och ruskiga, tills Björn övertalade mig att ta fram dem och börja gå igenom dem eftersom han behövde material till boken.

Så jag öppnade den första. Drog en djup suck. Nös, av allt damm jag drog in med sucken. Björn och jag tog varsin kartong till att börja med. Jag slängde det mesta i min, eftersom det var skräp. Björn rynkade pannan och plockade upp det jag slängt igen. Så där höll vi på. Det tog hela sommaren.

bjornisoff2
Björn, överhopad med arbete

Vi la allting som verkade intressant vid första anblicken i olika högar, sen läste vi mer noggrant. Ibland hittade vi nånting särskilt bra eller sorgligt eller spännande, då läste vi upp det högt.  Det var ganska speciellt att ge alla min mammas papper till Björn, som jag ändå inte kände så väldigt nära. En gång hittade han en dagboksanteckning om en romans som inte jag hade känt till, han låg i soffan och läste och sa plötsligt: Vem var M? Nån fransman som hon träffade 94? och jag hade ingen aning om det.

Överhuvudtaget hittade vi väldigt många kärleksbrev, mest till Lull från många olika män. Samt brev till vänner, anteckningar från jobbmöten, reseskildringar, olyckliga tonårsdagböcker, texter om tiden på Kamratposten och tusen andra saker.

Björn släpade hem kasse efter kasse med Lull- och Lucke-material. Men trots det, och trots att vi hade slängt flera sopsäckar med papper, fanns det tre kartonger kvar med blandat jox när vi var klara. Jag ville helst slänga det, men blev tillsagd av familj och vänner att jag måste låta någon expert titta på det först, någon som kunde uppskatta det kulturhistoriska värdet av joxet, om det nu fanns något sånt. (Somliga vänner och familjemedlemmar verkade misstro mig: de påstod att jag hade fått någon slags slängsjuka och inte borde få ha ansvar för kartongernas väl och ve. Det hade de antagligen rätt i.)

sonja_ulla 2012-09-21 14.27.53
Ulla och Sonja begrundar joxet

Som tur var kunde jag be Lulls vänner Sonja Svensson (tidgare chef för Svenska Barnboksinstitutet) och Ulla Rhedin, litteraturforskare och medlem i ALMA-juryn om hjälp. De kom och dök på huvudet i kartongerna en dag och sorterade ut det sista – tyvärr var de ganska påstridiga om att det mesta borde sparas, så det står fortfarande två kartonger kvar i min källare med blandat jox. (Förutom de tre kartongerna med släkthistoria, fotoalbum, inramade bilder, alla min mormor och morfars brev och så vidare.)

Tillit

När vi hade bestämt oss för att börja arbeta med boken tillsammans ville Björn intervjua mig. Vi bestämde en första tid, en söndag, vi skulle sitta hemma hos mig ett par timmar. Björn kom hem till oss, vi drack te, han slog på sin bandspelare och ställde frågor, jag svarade. Det fanns massor att berätta, det ena minnet väckte det andra. Vi gjorde mer te, timmarna gick, plötsligt hade vi pratat i fyra och en halv timme och jag var nästan hes.

Nästa morgon vaknade jag och kände mig konstig. Inte direkt illa till mods men rastlös, i obalans. När jag kom på vad det var som var fel ringde jag Björn.

”Jag är en utåtriktad person och har lätt för att prata, men jag insåg just att jag kanske aldrig har berättat så mycket om mig själv för någon som jag har känt så kort tid” sa jag till honom. ”Det känns som om jag har lagt mitt liv i dina händer, samtidigt som jag vet ganska lite om dig och vem du är.”

”Okej”, svarade Björn, ”då får du intervjua mig nästa söndag och fråga mig vad du vill.”

Så följande söndag gick vi omkring på Djurgården hela eftermiddagen och pratade om Björn: hans barndom, jobb, drömmar, farhågor och allt annat jag kunde komma på att fråga om.  Till slut kände jag att vi hade ungefär lika många hållhakar på varandra. Balansen återställd, vi kunde fortsätta med bokarbetet.

En början

Min pappa och jag skrev brev till varandra hela livet. Ett halvår efter hans död drog jag fram lådan med alla breven och läste igenom dem. Det slog mig att det kunde bli en bok av vår brevväxling: om två människor som kände sig lite utanför, som försökte förstå och respektera varandra.

brev_pa_940223_1_1

Jag började skriva på våren 2008, men det gick frustrerande långsamt.  Det fanns liksom aldrig tid, med heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat. Månaderna gick, jag skrev en sida då och då. Två år senare dog min mamma. Min gudmor frågade mig på begravningen om jag ville ta del av deras brevväxling som pågått under mer än sextio år. När jag läste deras brev kände jag att min mamma också måste vara med i boken. Men jag hade fortfarande ingen tid att skriva.

I mars 2011 hände nånting märkligt. Jag satt och letade på nätet efter en stuga att hyra billigt någonstans: jag ville ta några veckor av min sommarsemester för att sitta ensam och skriva. En av träffarna var en stiftelse med ett hus på Gotland. Det visade sig vara mina släktingars stiftelse: Elins barn och barnbarn, en av de grenar som inte fick bli delägare eftersom döttrar på den tiden inte fick äga andelar i Bonniers.  Det kändes som ödet blinkade åt mig. Jag ansökte om att få hyra den minsta stugan två veckor i slutet av sommaren, början av hösten.

SAMSUNG

ljugarn2

Det var väldigt skönt att sitta i stugan och skriva, och ganska kusligt när mörkret la sig becksvart på kvällarna. Jag skrev från morgon till kväll, bara med avbrott för att doppa mig i det kalla havet, sitta på stranden och läsa eller cykla till Konsum. Historien gick framåt och var ganska bra, men alldeles för tunn.  Den handlade bara om mig, min mamma och min pappa – vad den behövde var en beskrivning av tiden, kulturen, politiken som den såg ut då, och nu, den behövde analys och bredd och ett djup som jag inte kände att jag kunde ge den själv.

Och den var bara tjugo sidor lång. Det skulle ta ungefär hundra år att skriva färdigt boken, i den takt jag kunde åstadkomma.

Det var då jag skickade iväg ett sms till Björn. Vi kände inte varandra egentligen men hade växlat några mail och träffats en gång. Jag visste att han hade börjat på ett nytt skrivprojekt. Efter ”Jorden de ärvde” och granskningen av adelns metoder att få behålla sina gods och gårdar ville han undersöka hur svenska borgare höll i sin makt och sina rikedomar. ”Kan våra historier passa ihop på något sätt?” skrev jag. ”Min personliga och din politiska?”

Några veckor senare träffades vi på ett fik i Stockholm. Björn var intresserad. Vi bestämde oss för att åtminstone göra ett försök och se hur det kändes. Om det blev verklighet skulle Björn vara den som skrev, jag skulle bidra med minnen, brev, dokument, kontakter. Det kändes oerhört hoppfullt. Det kanske inte skulle behöva ta hundra år!