Hovrättsdomen: en fiffelanvisning

När jag läste hovrättsdomen första gången förstod jag knappt ett ord. Det juridiska språket är krångligt, och texten var motsägelsefull. Det kändes konstigt att en text som drabbar en så hårt ska vara så svår att förstå. Därför gjorde jag ett försök att dekonstruera domen. Det tog lång tid: från juni (efter att jag fått domen) till september, när vi fått avslag på överprövan av Högsta Domstolen. Resultatet var chockerande! Det enda som var riktigt tydligt var instruktionerna: hur man gör om man vill kringgå laglottslagen.

Idag skulle jag helst lägga hela saken bakom mig. Men det här med hur domarna är skrivna, och hur rättssystemet fungerar, det kan jag inte riktigt släppa, så häromdagen läste jag den igen. Det är en ganska arg text, eftersom jag fortfarande var rätt så arg då. Det är också en ganska lång text, eftersom den innehåller hovrättsdomen i sin helhet. Det här är ett försök till en sammanfattning.

Jag hävdade alltså att jag hade rätt till en tolftedel av andelarna (min laglott) enligt det förstärkta laglottsskyddet i Ärvdabalken (ÄB 7:4)*, eftersom min pappa ”under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente”.

Hovrättens dom går ut på att villkoren för laglottsskyddet inte är uppfyllda i mitt fall, eftersom syskonens advokater (enligt hovrätten) lyckats bevisa att min pappa:

•  aldrig tänkte på döden
•  aktivt försökte få mina syskon att bli engagerade i företaget
•  inte var intresserad av att själv behålla pengar och inflytande
•  uteslöt mig för att jag inte tillhörde den snäva familjekretsen och inte var uppfostrad i den judiska och liberala tradition som alla äkta Bonniers blir uppfostrade i
•  inte räknade mig som ett av sina barn.

Vad hade de för bevis? undrar du kanske nu. Svaret är: bara sitt ord. Hovrätten sa att eftersom det kan vara svårt att bevisa vad någon har tänkt när man inte kan fråga personen själv längre, skulle de sänka ribban vad gäller bevisens kvalitet. Det var jättebra för mina syskon, vars advokater kunde ljuga och överdriva ganska fritt. De äger dessutom nästan alla dokument, och vägrade att lämna ut olika handlingar som kunde vara bevis till min fördel. Ändå la hovrätten bevisbördan till största del på mig.

Hovrätten tar också hänsyn till advokaternas påståenden att

•  det är viktigt att maktbalansen inom Bonniers inte rubbas
•  det inte har med successionen att göra när en Bonnier systematiskt och millimeterrättvist ger bort andelar till barn och barnbarn (Hovrätten skriver visserligen att det ”många gånger kan vara ett sätt att ordna successionen”, men de håller med advokaterna om att det också kan vara av andra skäl).

I mina öron är det där resonemanget helt galet. Självklart är familjeföretag oerhört måna om att bara vissa personer ska få äga andelar, framförallt såna som styrs av lojalitet mot familjen och ser till att familjeföretaget överlever och drar in maximalt med pengar till familjen. Det är absolut inget konstigt med det. Men hur ser man till att det blir så? Adeln i Sverige har i alla tider använt en princip som kallas fideikommiss, som innebär att bara söner i rakt nedstigande led får ärva godsen. På så sätt ser man till att inga främmande män kan komma in i ägandet genom att gifta sig med godsägarens döttrar. Det skulle ju kunna innebära att männen gav bort delar av godset till sina mammor, systrar, bröder eller vem som helst. Bonniers hade tidigare samma regel, att varken döttrar eller oäkta barn fick ärva. Ett enkelt och stenhårt sätt att hålla kvar företaget inom familjen.

Ändå väljer Hovrätten att se det som att min pappa bara råkat ge bort exakt lika mycket till alla de inomäktenskapliga barnen i present. Av ingen särskild anledning, egentligen.

Och de godtar argumentet att just familjen Bonnier måste få utesluta ”oäkta” barn, trots att svensk lag sedan 1970 godkänner oss som bröstarvingar, för att annars kan det bli problem med maktbalansen inom familjen.

Jag är förstås besviken på rättssystemet. På att det är så här lagen ska tolkas, så att man kan hindra oäkta barn från att få ärva. På att man kan få bete sig som min familjs advokater och komma undan med det: säga att ett syskon är mindre värt än de andra, ljuga om att de andra syskonen är bättre lämpade för att de fått en viss sorts uppfostran, fast de inte ens har det.

Hovrättens dom var svår att läsa, men när jag väl hade trängt igenom den insåg jag att den inte alls förklarade hur laglottskyddet är tänkt att fungera. Däremot var den en bra manual för hur man kringgår den lagen. ”Gör så här och så här, uppfyll de här villkoren och vips har er familj ett bergsäkert sätt att se till att oäkta barn hålls utanför.”

Till sist vill jag tillägga en sak som egentligen inte har med domen att göra. Jag tror inte att det var så här min pappa hade önskat att det skulle bli. Jag tror att han fogade sig snällt i en familjeregel och upplevde att det var nödvändigt. Jag tror att han lät andra bestämma, som han gjorde för det mesta, och att de som verkligen bestämde inte brydde sig ett skit om mig eller mina barn eller osämja mellan syskon. Utan bara om pengar och makt.

PS Om du vill läsa hela den långa ”dekonstruktionen” av domen så finns den här (som pdf). (Den börjar förresten med en liten saga!)

* "Enligt 7 kap 1§ utgörs laglotten av hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge. Resterande del av kvarlåtenskapen kan arvlåtaren fritt förfoga över genom testamente. Laglotten utgörs alltså av hälften av den avlidnas kvarlåtenskap och ska fördelas mellan bröstarvingarna. Även om det finns ett testamente, går barnets rätt att utfå sin laglott före detta.I ärvdabalken (ÄB) finns ett förstärkt skydd för bröstarvinges laglott. 7 kap 4 § ÄB stadgar att om den avlidne under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, kan bröstarvinge enligt 7 kap 3 § påkalla jämkning. Vid nedsättning av gåvan ska denna återgivas eller och om detta ej kan ske, ersättning utges för dess värde." (http://lawline.se/answers/10792)

2 reaktioner på ”Hovrättsdomen: en fiffelanvisning

  1. Anna: får vi sprida texten vidare? Som rättsvetare tycker jag att det är fantastiskt när någon tar strid mot ett dåligt fungerande rättssystem. Dessutom må det väl ligga i allmänhetens intresse hur Bonniers beter sig? Vem har inte en produkt av dem hemma?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *