En kär vän i Uppsala

Vi satte oss i Björns lilla bil, jag, Björn och min dotter Isabel. Det var i början av augusti 2012, solen sken när vi körde mot Uppsala. Vi skulle hälsa på min gudmor Sigrid ”Sicce” Kahle och hennes vän Carl-Göran Ekerwald. Björn skulle intervjua Sicce för boken. Isabel och jag åkte bara med för det fantastiska sällskapet. För Sicce var en fantastisk person! Hon var lärd, begåvad och berest, långt mer än de flesta. Men framförallt var hon vänskapligheten själv. Hon fick alla att känna sig välkomna, uppskattade och intressanta.

Sicce och Carl-Göran bjöd oss på te, kaffe och kakor med hallon och vispgrädde. Sen satt vi på balkongen medan Sicce berättade för Björn om sina minnen av Lull och deras liv tillsammans. En del finns redan beskrivet i hennes memoarböcker ”Jag valde mitt liv” och ”Att vilja sitt öde – trots allt”. Om hur Lull hälsade på i deras hem i Cambridge, USA, på påsken 1968 och skällde ut både värdparet och gästerna för deras, som hon tyckte, bigotta och förtryckande livsstil. Om studenttiden i Uppsala, som Björn citerade så här i boken:

”Även om Margareta Toss levt under borgerliga omständigheter i Uppsala hade hon tagit för sig på ett sätt som var ovanligt för fyrtiotalets studentskor. Som pryd professorsdotter fann Sigrid Kahle sin nya väninna avancerad.
– Lull var en helt annan flicka än de jag vanligtvis umgicks med (…) I allmänhet gick man på sina kurser och på nationen om kvällen och allt var väldigt städat. Men Lull och Suzanne, de låg med sina killar! Hon hade litet dåligt rykte på grund av detta, men å andra sidan var det förbundet med en viss tjusighet. Kanske var hon lite oversexed, som det heter. Lull var vacker och kunde charma vilken karl som helst. Och så var hon rebell. Det hette alltid att Lull och Suzanne var de mest eftertraktade flickorna på Stockholms nation även om Lull förstås tillhörde Östgöta.”

(Jag höll faktiskt på att sätta vispgrädden i halsen när Sicce beskrev min mamma som oversexed. Det ska nog ses mot bakgrund av den tidens pryda ideal, när man var oversexed om man hade legat med nån utan att först ha varit förlovad i minst sjutton veckor.)

Brev och te i Uppsala

Medan Björn fortsatte sin intervju lyssnade jag med ett halvt öra och tänkte på mina egna minnen av Sicce. Hur hon alltid skickade födelsedagskort när jag var liten. Festerna på Utmyrby med alla tråkiga vuxna och intressanta gömställen. Hur vi begravde vår hund Trixie när hon dog,  i en liten glänta i utkanten av den stora tomten: sån var Sicces vänskap att hon till och med erbjöd en sista viloplats för en älskad hund. Min mammas tårar av ilska och förnedring när första delen av Sicces memoarer kom ut, och Lull var beskriven som en hopplös gnällspik – fast en som fick rätt till slut. Det fina och långa talet som Sicce höll på min mammas begravning, som fick alla att gråta vänskapens tårar. Brickan med smörgåsar, te och kakor som hon ställde in i det lilla arbetsrummet där jag fick sitta och läsa de hundratals brev min mamma hade skickat genom åren. Telefonsamtalet tre år tidigare, när Sicce berättade om sina nya kärlek, hur hon var fnissig och förälskad som en fjortonåring och skickade mig en bild på sin älskade Carl-Göran.

När Björn var nöjd tackade vi för oss och åkte hem. Dagen därpå kom ett mejl från Sicce:

Hoppas ni tyckte vår lilla stund på balkongen var lika lyckad som jag tyckte. Hälsa Björn att CarlGöran läste ”Jorden de ärvde” genast och tyckte den var mycket intressant och välskriven.
Jag hade ju läst den men visste inte att din Björn var den Björn.
Ska titta i Suzannes brev från 60-talet
Krama Isabel. Vi är borta några dagar
Din
Sicce
PS Ledsen att jag inte orkade med en måltid. Jag hade just lämnat in manus.

När jag träffade henne senast, på bokmässan i september 2013, var hon trött och verkade ganska medtagen. Hon sa att vår planerade fika fick vänta tills hon kände sig bättre igen. Vi fick ett fint julkort, så jag tänkte att det måste väl vara ett bra tecken, och skickade henne en nyårshälsning. Men svaret som kom i morse började med: ”Kära Anna, tack så mycket för ditt mail till Sigrid …”

Sicce lämnade jordelivet på nyårsafton. Jag läser Carl-Görans kärleksdikt till henne och gråter:

Två tomtebloss

Sigrid under himlabaldakinen
med den obetalbara minen
av triumf och övervunna nederlag,
hon är natt och dag
denna morska, vilda, vackra kvinna
min slavinna
och jag hennes sturske slav.

Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter
Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter

Vi betjänar varandra,
förintar varandra,
återuppväcker varandra,
förskräcker varandra.Vi är mycket tillfälliga och små
men elektriska båda två.
Vi gnistrar och glimmar
dygnets alla timmar.

Har ni sett oss?
Vi tillvarons kortlivade tomtebloss.

Sicce. Ditt kloka tomtebloss. Hoppas att du träffar din älskade pappa igen nu. Och att du och Lull kan flyga omkring och ha långa, änglalikt fridfulla samtal om människornas dårskap.

2 reaktioner på ”En kär vän i Uppsala

  1. Vackert skrivet. Jag tror jag fick några bilder på henne på bokmässan – då gav hon inte intryck att vara trött! Men jag vet inte om jag har kvar bilderna …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *