månadsarkiv: januari 2014

Hur jag hittade min farmor till sist

Jag saknade väldigt mycket att inte ha någon farmor och farfar när jag var liten. Alla andra hade en farmor och farfar. Det var bara jag som inte hade nån.

Min farfar spelade egentligen inte så stor roll. Men jag tänkte ofta på min farmor Greta. Hur var hon? Visste hon om mig? Tänkte hon på mig? Jag hade sett bilder av henne och tyckte att vi var mycket lika, särskilt som barn.

När jag var sexton frågade jag Lucke, när vi satt i hans bil i Sergels Torgs-rondellen, om jag inte kunde få träffa hans mamma.
– Min riktiga mamma dog för inte så länge sen, svarade han.
– Men varför fick jag aldrig träffa henne då, frågade jag nedslagen.
– Det blev inte så bara, svarade han, lika otydlig som vanligt.

greta carlm 02
I en roddbåt på Genevesjön. Bilden tagen av min farfar.

Jag var ledsen, och fortsatte i hela mitt liv att sakna min farmor och känna sorg för att jag aldrig hade fått träffa henne. Men det skulle visa sig, mer än trettio år senare, att vi visst hade träffats.

För några år sen blev min mamma mycket sjuk. En av hennes äldsta vänner, Margareta Strömstedt, ringde mig för att höra hur hon mådde. Vi började prata om familjer och släkt. Margareta nämnde min farmor och jag sa att jag önskade att jag hade fått träffa henne.
– Men det har du ju Anna, sa Margareta. – Du träffade henne många gånger när du var liten.

Sommaren 1966, när jag och Margaretas dotter Lotten skulle fylla fem, bestämde sig Lull och Margareta för att gå ihop om en barnflicka som skulle vara med oss på Strömstedtarnas landställe på Dalarö, när Lull och Margareta jobbade. Det var ett sommarhus som de hyrde av familjen Bonnier, Margaretas man Bo var chefredaktör på Expressen men de hade faktiskt hittat huset i en uthyres-annons.

Luckes moster Signe bodde i ett litet hus på tomten, och en dag tog Margareta mig och Lotten i varsin hand och gick ner till den lilla stugan för att hälsa på. Signe beundrade de båda små flickorna och frågade vem jag var.
– Det är ju Luckes dotter, med Lull Toss, svarade Margareta, men då blev mostern djupt chockerad.
– Det får fru Strömstedt inte tala om, och särskilt inte i närvaro av herrskapet Bonnier! utbrast hon.
Margareta blev ställd och visste inte vad hon skulle säga. Hon tog hastigt adjö och tog med mig och Lotten därifrån.

Men dagen därpå, när hon kom hem från jobbet, kom Lotten och jag glädjestrålande och berättade att vi hade varit hos en annan jättesnäll tant, grannen på andra sidan huset. Hon hade gett oss saft och kakor, och vi ville absolut gå dit nästa dag igen.
Den här gången blev Margareta ännu mer perplex. Hon visste vem det var: Greta Bonnier, Luckes mamma. Min farmor.

Skulle hon säga det till mig? Visste Greta ens om vad det var för litet barn hon haft på besök? Med gårdagens utskällning i färskt minne bestämde hon sig för att inte säga något mer än ”Vad roligt då”, och hålla tummarna.

– Jag hämtade er där många gånger den sommaren, sa Margareta till mig i telefon den kvällen hon ringde för att höra hur det var med min mamma. – Ibland var ni i hallen, och att se dig där under porträttet av Greta som liten flicka, det var som att se två upplagor av samma barn. Ni kom så väldigt bra överens, ni två. Men jag vågade aldrig fråga Greta om hon visste vem du var.

När jag hade lagt på luren satt jag som hypnotiserad i säkert en timme. Försökte komma ihåg – men jag hade inga som helst minnen av det. Om man inte kan säga att min saknad är ett slags minne. Jag har ju suttit i hennes knä, blivit kramad av henne, många gånger.

Min äldsta dotter kom in i köket och frågade hur det var fatt, och jag berättade.
– Men mamma, sa hon. – Det är klart att hon visste att du var hennes barnbarn. Hon tyckte väl bara inte att Margareta hade med det att göra.
– Hur kan du vara så säker på det, frågade jag.
– Hon hade väl ögon att se med! Du var ju superlik både henne och Lucke. Och hon visste ju att Margareta och Lucke och alla dom var i samma kretsar, och kände säkert till att han hade fler barn än sina egna. Du har ju sagt att de stod jättenära varandra, skulle han inte ha berättat för sin mamma att han hade fått dig? Och dessutom, har du någonsin träffat en gammal tant som inte frågar ‘Vad heter din mamma och pappa då’?

Hon är så klok, min dotter. Jag väljer att tro på henne, både för att hon har starka argument och för att det känns bra.

Min farmor och jag. Hon visste. Hon kanske till och med viskade i mitt öra: Mitt kära lilla barnbarn.

 

”Familjen överlät frågan till sina advokater”

Journalisten Daniel Atterbom har intervjuat Björn af Kleen för tidningen Affärsstaden Linköping, och låter oss publicera intervjun här på bloggen.

Björn af Kleen har skrivit »Lucke & Lull – Arvet efter en Bonnier«. I februari 2006 avled Lukas Bonnier. Han efterlämnade sex barn. Fem av dem ärvde hans ägande i familjeföretaget. Anna Toss, det sjätte barnet, erbjöds två tavlor och halvannan miljon.

Det här är historien om Anna Toss föräldrars, Lukas »Lucke« Bonnier och Margareta »Lull« Toss, kärlekssaga och Annas kamp för att få en lika stor del av arvet som sina halvsyskon.

Historien slutar med att Anna Toss förlorar i tingsrätten och i hovrätten. Högsta domstolen vägrar sedan ge prövningstillstånd, så hennes halvsyskon vinner arvstvisten.

Var det utslaget väntat för dig?

– Med tanke på att två instanser dömt till familjen Bonniers fördel och HD tar upp så extremt få fall, var det inte helt oväntat. Jag beklagar dock detta och tycker att det finns ett slags allmänintresse i tvisten som gott kunde prövats i ännu en instans.

Varför, tror du, vägrade Bonniers att göra upp i godo med Anna Toss?

– Jag har egentligen inget bra svar. Men om jag ska spekulera tror jag det beror på att familjemedlemmarna överlät frågan till sina advokater och att advokaterna handlade efter en princip som sade att Anna inte skulle ha något alls.

Hur uppkom idén till att skriva boken?

– Ämnet ligger nära min förra bok »Jorden de ärvde«, som ju handlar om hur aristokratiska familjer gör för att bevara makt och pengar över generationer. Jag såg en chans att återvända till det ämnet men i en mer urban, medial miljö. Det lockade mig. När jag fick kontakt med Anna Toss och insåg att hon hade ett unikt material med brev och dokument ur Bonniers arkiv, bestämde jag mig för att försöka skriva. Jag var på rättegången och blev väldigt fängslad av tvisten, inte minst av utomäktenskapliga barns rättsliga historia.

Du arbetade nära med Anna Toss. Hur gestaltade sig det samarbetet?

– Jag hade väldigt fria händer att hantera hennes material och historia – mot löftet att Anna skulle få läsa och ha synpunkter längs vägen. Samarbetet fungerade väldigt fint. Jag är tacksam för familjen Toss samarbetsvilja.

Vad överraskade dig mest med arbetet?

– Livsstilen hos vissa medlemmar av familjen Bonnier. Medan medieindustrin är i djup kris lever vissa av delägarna mycket exotiska och rätt excentriska liv i Florida och i Karibien tack vare familjeföretaget.

Var den här boken enklare eller svårare att skriva än din tidigare bok, den hyllade »Jorden de ärvde«?

– En del av materialet var visserligen mer tillgängligt och själva historien hade en tydlig ram. Men det var fruktansvärt svårt att skriva om Bonniers, som ju alla tänkande människor i Sverige har en åsikt om, och som dessutom äger en tidning – Expressen – som jag till nyligen var anställd på. Adeln var ganska mycket ett vitt ark – få visste något om deras liv i dag.

Har du några funderingar om framtiden för Bonniers?

– De befinner sig – som många andra traditionella medieföretag – i en svår sits. Affärsmodellen har kantrat. Många läsare har vant sig av vid att betala för nyheter och vänder sig till andra källor, vilket gör att annonsörerna slutar annonsera. Riktigt hur man ska lösa detta vet ju inte Bonniers, eller någon annan heller. Men de har genomlidit strukturella kriser förr, dock ej på en lika globaliserad mediemarknad som i dag. Konkurrenterna är så mycket större – och de är svåra att köpa, vilket Bonniers kunnat göra förr. Som i fallet med TV4. Att köpa Facebook är en annan sak.

Du fick bra recensioner. Till exempel skrev Jan Guillou i Aftonbladet: »Det blir lika upplysande som förvånande läsning.« Vad tycker du om recensionerna så här efteråt?

– De var betydligt mer försiktiga än i fallet »Jorden de ärvde«, och många var ganska allmänt hållna och saknade egna slutsatser. Få tog ställning eller resonerade kring själva arvsstriden. Men jag är glad för Jan Guillous text, han hade läst boken på det sätt som jag hoppades att fler skulle göra.

Boken har blivit en stor succé och är nu inne på sin tredje upplaga. Det beror på att den är ytterst välskriven, men har du några fler funderingar kring intresset?

– Oj, jag visste faktiskt inte att den gick så bra. Kanske har en del läsare från »Jorden de ärvde« – som sålde i över 70 000 – hittat även till denna. Otroligt kul i så fall.

Du har tidigare arbetat på Expressen och är nu värvad till Dagens Nyheter, som båda ägs av Bonniers. Det verkar inte som om familjen skulle hysa agg till dig.

– Familjen rekryterar inte enskilda reportrar på sina tidningar. som tur är. Jag tror familjen hellre hade sett en annan sorts bok än denna, men de är nog tillräckligt professionella för att inte vidta några åtgärder mot en granskare. Jag är glad att de anställer chefredaktörer som har tillräcklig integritet för att rekrytera någon som kan uppfattas som obekväm. som Peter Wolodarski gjort i detta fall.

Hovrättsdomen: en fiffelanvisning

När jag läste hovrättsdomen första gången förstod jag knappt ett ord. Det juridiska språket är krångligt, och texten var motsägelsefull. Det kändes konstigt att en text som drabbar en så hårt ska vara så svår att förstå. Därför gjorde jag ett försök att dekonstruera domen. Det tog lång tid: från juni (efter att jag fått domen) till september, när vi fått avslag på överprövan av Högsta Domstolen. Resultatet var chockerande! Det enda som var riktigt tydligt var instruktionerna: hur man gör om man vill kringgå laglottslagen.

Idag skulle jag helst lägga hela saken bakom mig. Men det här med hur domarna är skrivna, och hur rättssystemet fungerar, det kan jag inte riktigt släppa, så häromdagen läste jag den igen. Det är en ganska arg text, eftersom jag fortfarande var rätt så arg då. Det är också en ganska lång text, eftersom den innehåller hovrättsdomen i sin helhet. Det här är ett försök till en sammanfattning.

Jag hävdade alltså att jag hade rätt till en tolftedel av andelarna (min laglott) enligt det förstärkta laglottsskyddet i Ärvdabalken (ÄB 7:4)*, eftersom min pappa ”under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente”.

Hovrättens dom går ut på att villkoren för laglottsskyddet inte är uppfyllda i mitt fall, eftersom syskonens advokater (enligt hovrätten) lyckats bevisa att min pappa:

•  aldrig tänkte på döden
•  aktivt försökte få mina syskon att bli engagerade i företaget
•  inte var intresserad av att själv behålla pengar och inflytande
•  uteslöt mig för att jag inte tillhörde den snäva familjekretsen och inte var uppfostrad i den judiska och liberala tradition som alla äkta Bonniers blir uppfostrade i
•  inte räknade mig som ett av sina barn.

Vad hade de för bevis? undrar du kanske nu. Svaret är: bara sitt ord. Hovrätten sa att eftersom det kan vara svårt att bevisa vad någon har tänkt när man inte kan fråga personen själv längre, skulle de sänka ribban vad gäller bevisens kvalitet. Det var jättebra för mina syskon, vars advokater kunde ljuga och överdriva ganska fritt. De äger dessutom nästan alla dokument, och vägrade att lämna ut olika handlingar som kunde vara bevis till min fördel. Ändå la hovrätten bevisbördan till största del på mig.

Hovrätten tar också hänsyn till advokaternas påståenden att

•  det är viktigt att maktbalansen inom Bonniers inte rubbas
•  det inte har med successionen att göra när en Bonnier systematiskt och millimeterrättvist ger bort andelar till barn och barnbarn (Hovrätten skriver visserligen att det ”många gånger kan vara ett sätt att ordna successionen”, men de håller med advokaterna om att det också kan vara av andra skäl).

I mina öron är det där resonemanget helt galet. Självklart är familjeföretag oerhört måna om att bara vissa personer ska få äga andelar, framförallt såna som styrs av lojalitet mot familjen och ser till att familjeföretaget överlever och drar in maximalt med pengar till familjen. Det är absolut inget konstigt med det. Men hur ser man till att det blir så? Adeln i Sverige har i alla tider använt en princip som kallas fideikommiss, som innebär att bara söner i rakt nedstigande led får ärva godsen. På så sätt ser man till att inga främmande män kan komma in i ägandet genom att gifta sig med godsägarens döttrar. Det skulle ju kunna innebära att männen gav bort delar av godset till sina mammor, systrar, bröder eller vem som helst. Bonniers hade tidigare samma regel, att varken döttrar eller oäkta barn fick ärva. Ett enkelt och stenhårt sätt att hålla kvar företaget inom familjen.

Ändå väljer Hovrätten att se det som att min pappa bara råkat ge bort exakt lika mycket till alla de inomäktenskapliga barnen i present. Av ingen särskild anledning, egentligen.

Och de godtar argumentet att just familjen Bonnier måste få utesluta ”oäkta” barn, trots att svensk lag sedan 1970 godkänner oss som bröstarvingar, för att annars kan det bli problem med maktbalansen inom familjen.

Jag är förstås besviken på rättssystemet. På att det är så här lagen ska tolkas, så att man kan hindra oäkta barn från att få ärva. På att man kan få bete sig som min familjs advokater och komma undan med det: säga att ett syskon är mindre värt än de andra, ljuga om att de andra syskonen är bättre lämpade för att de fått en viss sorts uppfostran, fast de inte ens har det.

Hovrättens dom var svår att läsa, men när jag väl hade trängt igenom den insåg jag att den inte alls förklarade hur laglottskyddet är tänkt att fungera. Däremot var den en bra manual för hur man kringgår den lagen. ”Gör så här och så här, uppfyll de här villkoren och vips har er familj ett bergsäkert sätt att se till att oäkta barn hålls utanför.”

Till sist vill jag tillägga en sak som egentligen inte har med domen att göra. Jag tror inte att det var så här min pappa hade önskat att det skulle bli. Jag tror att han fogade sig snällt i en familjeregel och upplevde att det var nödvändigt. Jag tror att han lät andra bestämma, som han gjorde för det mesta, och att de som verkligen bestämde inte brydde sig ett skit om mig eller mina barn eller osämja mellan syskon. Utan bara om pengar och makt.

PS Om du vill läsa hela den långa ”dekonstruktionen” av domen så finns den här (som pdf). (Den börjar förresten med en liten saga!)

* "Enligt 7 kap 1§ utgörs laglotten av hälften av den arvslott som enligt lag tillkommer bröstarvinge. Resterande del av kvarlåtenskapen kan arvlåtaren fritt förfoga över genom testamente. Laglotten utgörs alltså av hälften av den avlidnas kvarlåtenskap och ska fördelas mellan bröstarvingarna. Även om det finns ett testamente, går barnets rätt att utfå sin laglott före detta.I ärvdabalken (ÄB) finns ett förstärkt skydd för bröstarvinges laglott. 7 kap 4 § ÄB stadgar att om den avlidne under sin livstid skänkt bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, kan bröstarvinge enligt 7 kap 3 § påkalla jämkning. Vid nedsättning av gåvan ska denna återgivas eller och om detta ej kan ske, ersättning utges för dess värde." (http://lawline.se/answers/10792)

Oenighet som skaver

En sex år lång rättsprocess är slut. Tingsrätten, Hovrätten och Högsta domstolen har sagt sitt. Det är dags att gå vidare. Men det finns något som fortfarande skaver.

Det kanske hade känts helt annorlunda om domarna hade varit tydliga. Om alla jurister vi hade träffat under de här åren hade varit eniga: ”Det här kommer aldrig att gå. Man får utesluta oäkta barn. Glöm att du och dina barn ska få rättvisa.” Men det var det faktiskt ingen som sa! Tvärtom.

När min pappa dog 2006 fick jag veta att jag var det enda av oss sex syskon som inte hade ärvt några andelar i familjeföretaget. Alla hans andelar hade fördelats flera år tidigare, millimeterrättvist mellan mina syskon och deras barn. Deras familjer hade fått precis 2040 andelar. Vi hade fått 0.

Jag och min pappa stod varandra ganska nära. Han gillade det jag gjorde. Det finns ingen uppenbar orsak att jag skulle bli så totalt förbigången. Men – det finns en viktig skillnad mellan mig och mina syskon. Jag är det enda barnet som är fött utanför äktenskapet. Och trots att svensk lag sedan 1970 räknar utomäktenskapliga barn som bröstarvingar håller min familj fast vid texten i ett avtal som är skrivet på 1830-talet, så att det bara är inomäktenskapliga barn som får äga och ärva andelar. Fram till 1960-talet var det till och med bara söner som fick ha andelar.

När jag fick veta det här bad jag mina syskon att vi skulle prata om saken. Jag tänkte inte kräva en sjättedel av andelarna (vilket skulle ha motsvarat ungefär 880 miljoner kronor); det hade verkat helt orimligt. Jag ville bara ha min laglott och ge mina barn möjlighet att bli likställda sina kusiner. Men jag fick inget svar av mina storasyskon. Inte ett ord. Kompakt tystnad.

Till slut, i augusti 2007, lämnade jag in en stämning, eftersom det var enda chansen enligt boutredningsmannen. Det tog TRE år innan alla motparterna hade tagit emot stämningen och tingsrätten kunde ta upp målet.

• I januari 2012 satt jag med under tingsrättsförhandlingen och hörde mina syskons advokater säga att jag inte kunde få några andelar för att jag är ”ett oäkta barn”. Tingsrätten dömde till mina syskons fördel.
• Vi överklagade. Arton månader senare, i maj 2012, tog Svea Hovrätt upp fallet. Även hovrätten dömde till syskonens fördel.
• Vi bad Högsta domstolen att få överklaga domen, men fick nej av justitieråden Göran Lambertz och Stefan Lindskog den 11 september 2013.

Men jag vill slå fast en sak. Vi har rådfrågat många jurister under den här resan, men bara en enda person har sagt, i efterhand, att han kunde ha sagt redan från början att vi skulle förlora. Han är en expert i frågan, med stor erfarenhet, bland annat har han själv som jurist hjälpt klienter att kringgå laglottslagen. Men de andra experter som vi har frågat, även de med lång erfarenhet, har sagt att jag sannolikt hade en ”mycket god chans” att vinna det här målet.

Vi har haft kontakt med människor som arbetar eller har arbetat i hovrätterna och i HD. En pensionerad chefsrådman som hade följt vårt fall noga blev chockad när vi förlorade i hovrätten. En hovrättslagman har läst igenom hovrättsdomen och tyckt att den var ”ytterst märklig”. En annan uttryckte åsikten att ”familjen Bonnier verkar ha gräddfil i den här frågan”. Och så vidare. Så det är inte som att jag bara är ute och cyklar. Jag borde ha haft en chans. Men som ytterligare en hovrättsanställd sa till mig: att HA rätt är en sak, att FÅ rätt är något helt annat.

Idag har jag väldigt lite förtroende för den svenska rättvisan. Jag har lärt mig att lagen i grund och botten är ett maktspel, där starkast segrar. Lagtexterna är skrivna så att de ska gå att tolka på olika sätt, vilket förmodligen är resultatet av en dragkamp sedan medeltiden om vem som ska vinna – och då som nu är det oftast den med de dyraste, mest slipade advokaterna. Det handlar helt enkelt ofta om pengar, inte om rättvisa och moral.

En kär vän i Uppsala

Vi satte oss i Björns lilla bil, jag, Björn och min dotter Isabel. Det var i början av augusti 2012, solen sken när vi körde mot Uppsala. Vi skulle hälsa på min gudmor Sigrid ”Sicce” Kahle och hennes vän Carl-Göran Ekerwald. Björn skulle intervjua Sicce för boken. Isabel och jag åkte bara med för det fantastiska sällskapet. För Sicce var en fantastisk person! Hon var lärd, begåvad och berest, långt mer än de flesta. Men framförallt var hon vänskapligheten själv. Hon fick alla att känna sig välkomna, uppskattade och intressanta.

Sicce och Carl-Göran bjöd oss på te, kaffe och kakor med hallon och vispgrädde. Sen satt vi på balkongen medan Sicce berättade för Björn om sina minnen av Lull och deras liv tillsammans. En del finns redan beskrivet i hennes memoarböcker ”Jag valde mitt liv” och ”Att vilja sitt öde – trots allt”. Om hur Lull hälsade på i deras hem i Cambridge, USA, på påsken 1968 och skällde ut både värdparet och gästerna för deras, som hon tyckte, bigotta och förtryckande livsstil. Om studenttiden i Uppsala, som Björn citerade så här i boken:

”Även om Margareta Toss levt under borgerliga omständigheter i Uppsala hade hon tagit för sig på ett sätt som var ovanligt för fyrtiotalets studentskor. Som pryd professorsdotter fann Sigrid Kahle sin nya väninna avancerad.
– Lull var en helt annan flicka än de jag vanligtvis umgicks med (…) I allmänhet gick man på sina kurser och på nationen om kvällen och allt var väldigt städat. Men Lull och Suzanne, de låg med sina killar! Hon hade litet dåligt rykte på grund av detta, men å andra sidan var det förbundet med en viss tjusighet. Kanske var hon lite oversexed, som det heter. Lull var vacker och kunde charma vilken karl som helst. Och så var hon rebell. Det hette alltid att Lull och Suzanne var de mest eftertraktade flickorna på Stockholms nation även om Lull förstås tillhörde Östgöta.”

(Jag höll faktiskt på att sätta vispgrädden i halsen när Sicce beskrev min mamma som oversexed. Det ska nog ses mot bakgrund av den tidens pryda ideal, när man var oversexed om man hade legat med nån utan att först ha varit förlovad i minst sjutton veckor.)

Brev och te i Uppsala

Medan Björn fortsatte sin intervju lyssnade jag med ett halvt öra och tänkte på mina egna minnen av Sicce. Hur hon alltid skickade födelsedagskort när jag var liten. Festerna på Utmyrby med alla tråkiga vuxna och intressanta gömställen. Hur vi begravde vår hund Trixie när hon dog,  i en liten glänta i utkanten av den stora tomten: sån var Sicces vänskap att hon till och med erbjöd en sista viloplats för en älskad hund. Min mammas tårar av ilska och förnedring när första delen av Sicces memoarer kom ut, och Lull var beskriven som en hopplös gnällspik – fast en som fick rätt till slut. Det fina och långa talet som Sicce höll på min mammas begravning, som fick alla att gråta vänskapens tårar. Brickan med smörgåsar, te och kakor som hon ställde in i det lilla arbetsrummet där jag fick sitta och läsa de hundratals brev min mamma hade skickat genom åren. Telefonsamtalet tre år tidigare, när Sicce berättade om sina nya kärlek, hur hon var fnissig och förälskad som en fjortonåring och skickade mig en bild på sin älskade Carl-Göran.

När Björn var nöjd tackade vi för oss och åkte hem. Dagen därpå kom ett mejl från Sicce:

Hoppas ni tyckte vår lilla stund på balkongen var lika lyckad som jag tyckte. Hälsa Björn att CarlGöran läste ”Jorden de ärvde” genast och tyckte den var mycket intressant och välskriven.
Jag hade ju läst den men visste inte att din Björn var den Björn.
Ska titta i Suzannes brev från 60-talet
Krama Isabel. Vi är borta några dagar
Din
Sicce
PS Ledsen att jag inte orkade med en måltid. Jag hade just lämnat in manus.

När jag träffade henne senast, på bokmässan i september 2013, var hon trött och verkade ganska medtagen. Hon sa att vår planerade fika fick vänta tills hon kände sig bättre igen. Vi fick ett fint julkort, så jag tänkte att det måste väl vara ett bra tecken, och skickade henne en nyårshälsning. Men svaret som kom i morse började med: ”Kära Anna, tack så mycket för ditt mail till Sigrid …”

Sicce lämnade jordelivet på nyårsafton. Jag läser Carl-Görans kärleksdikt till henne och gråter:

Två tomtebloss

Sigrid under himlabaldakinen
med den obetalbara minen
av triumf och övervunna nederlag,
hon är natt och dag
denna morska, vilda, vackra kvinna
min slavinna
och jag hennes sturske slav.

Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter
Sicce. Foto och ©: Sofia Runarsdotter

Vi betjänar varandra,
förintar varandra,
återuppväcker varandra,
förskräcker varandra.Vi är mycket tillfälliga och små
men elektriska båda två.
Vi gnistrar och glimmar
dygnets alla timmar.

Har ni sett oss?
Vi tillvarons kortlivade tomtebloss.

Sicce. Ditt kloka tomtebloss. Hoppas att du träffar din älskade pappa igen nu. Och att du och Lull kan flyga omkring och ha långa, änglalikt fridfulla samtal om människornas dårskap.