Begravningen

Begravningen bestämdes till den 10 mars. Jag och min familj stod med i begravningsannonsen, till min glädje. Jag blev också glad och överraskad när min syssling Åke ringde mig. Han är präst och skulle förrätta Luckes begravning.
– Är det något särskilt du vill berätta om din pappa, frågade han.
Vi pratade länge, det ena minnet framkallade det andra.

Fredagen den 10 mars var en kall och blåsig dag. Vi hade hyrt en bil, köpt begravningskläder och ett vackert hjärta av rosa och vita rosor, jag kunde inte med att köpa en krans, det var för sorgligt. Begravningen skulle vara i Dalarö kyrka. Den är ganska liten och man hade låtit sätta upp en tv-skärm i församlingshuset brevid, så att alla som inte hade en plats reserverad i kyrkan skulle kunna sitta där och se hela begravningen via länk. Min mamma hade åkt ut med Peders mamma i hennes bil. De skulle sitta i församlingshuset, jag hade förklarat det för min mamma innan. Hon blev ganska sur men verkade acceptera faktum.

När vi kom fram till kyrkan var den redan knökfull. Vi blev visade till vår bänk, den fjärde framifrån, Gun och Jonas och hans familj satt längst fram, vi andra syskon och våra familjer därefter, i ingen särskild ordning. Jag, Peder och våra fyra barn satte oss i den smala träbänken. Jag kände mig nedstämd och bortkommen, de få ansikten jag kände igen var också ledsna, blickarna i marken. Men Åke log välkomnande när han såg mig.

Plötsligt hörde jag min mammas röst och såg förvirrat upp. Hon stod bredvid mig.
– Där är du ju! sa hon och gestikulerade att vi skulle maka ihop oss så att hon fick plats. Hennes hår stod på ända som om hon hade sprungit, hon hade sin tjocka, väldigt slitna gamla opossumpäls och såg ganska sjövild ut.

Jag kände hur mitt redan tunga hjärta sjönk som en sten till botten. Varför var hon i kyrkan i stället för att sitta i församlingshuset? Kunde hon inte förstå hur stressad jag blev av att ha henne där, hur rädd jag var för vad Gun och syskonen skulle tänka? Så typiskt henne, att bara tänka på sig själv i en sån situation. Hon satte sig bredvid mig, det blev fruktansvärt trångt i raden som bara hade plats för sex personer. Jag ville mest sjunka genom jorden. Tänk om hon skulle ställa till med en scen, ännu mer än hon redan gjort. Man kunde aldrig veta exakt vad hon skulle få för sig att göra. Särskilt inte de där sista åren.

Men hon gjorde inte mer väsen av sig. Efteråt har jag tänkt att jag inte borde ha skämts: jag borde ha stått upp för henne istället. Men jag var osäker och skärrad.

Hur som helst blev det en väldigt fin begravning. Åke höll ett långt tal och flera av mina minnen var med, säkert hade han med något från var och en av oss han pratat med. I slutet påminde han församlingen om att man inte kan ta med sig sina pengar till himlen, och citerade min mammas älsklingspoet, Leonard Cohen:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering /
There is a crack in everything / That’s how the light gets in 

4 reaktioner på ”Begravningen

  1. Vad fint att just det citatet var med, det är verkligen fantastiskt. Och det är faktiskt ofta rätt svårt att, i stunden, stå upp för de en egentligen tycker ska stå upp för en själv. Om du fattar vad jag menar. Jag förstår precis hur du tänkte.

    1. Tack, skönt att höra. Ja det är ofta svårt i stunden. Jag befann mig i något slags fritt fall och reagerade inte med förnuftet. Jag har skämts mycket för det efteråt, att jag inte redan från början insisterade på att hon skulle få sitta med oss.

      Men man ser inte alltid förrän i backspegeln vad som är det rätta.

  2. Den där oron du kände för din mamma i kyrkan känner jag mycket väl igen. För min del handlade det också om en familjemedlems oförutsägbara agerande vid en begravning. Men jag förstår att din mamma förstås ville vara lika nära kistan som du. Och hon förstod nog stundens allvar.

    1. Det kanske har med vår kultur att göra: vi tror att vi måste vara så sammanhållna och starka på en begravning, även fast det vore helt naturligt att vara i upplösningstillstånd.

      Jag minns att jag kände mig arg på min mamma för att jag inte kunde lita på att hon skulle vara stabil. För att det på något sätt skulle vara mitt ansvar om hon gjorde nånting knäppt eller provocerande. Egentligen tror jag inte att någon hade blivit arg på mig alls, vad som än hade hänt. – Men det hände ju inget. Och du har rätt, det är klart att hon insåg allvaret.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *