Samtalet

En tidig onsdagmorgon i februari 2006 ringde telefonen i hallen hemma hos oss. Jag och Peder satt och åt frukost, barnen hade just gått till skolan. Det var min lillebror, jag blev glad när jag hörde hans röst. Men han sa:
– Anna, Lucke dog i natt. Jag tänkte att du kanske ville komma ut och ta farväl, innan de kommer och hämtar honom.

Det snurrade till, kändes som jag föll handlöst.
– Vad hände, frågade jag.
– Han dog fridfullt i sömnen vid ett-tiden i natt, sa min bror.
– Jag har väntat tills nu med att ringa för jag ville inte väcka dig. Men det är bra om ni kan komma så snart som möjligt.

Jag började gick tillbaka till köket men kom bara till soffan i vardagsrummet där jag la mig och grät. Peder ringde alla barnen och berättade och bad dem skynda sig hem. Vi åkte ut till Dalarö. Det var en lång halvtimmes färd dit, alla satt tysta och försökte fatta vad som hänt. Vi visste ju att han var mycket sjuk i en svår lungsjukdom, men det kändes ändå overkligt. Sista gången jag pratade med honom, någon månad tidigare, verkade han pigg och glad. Men det var typiskt honom att aldrig prata om tråkiga saker.

När vi kom fram gick vi in i sovrummet där min pappa låg kvar i sin säng. Jag satte mig på golvet och la min hand över hans. Den var kall som marmor. Döden är bra på det sättet, självförklarande. Det man inte kan förstå med tanken blir väldigt tydligt för ens sinnen.

Lucke med den sista rosen. Foto Per-Åke Uddman, 12 nov 2005 på Dalarö

Vi satt tysta. Efter kanske en kvart gick barnen och Peder ut därifrån. Jag pratade med min pappa, det kändes som om han fortfarande var närvarande, som att vi fortfarande hade en liten stund på oss att säga det sista.
– Jag är inte alls arg på dig längre, sa jag till honom, men det vet du nog redan. Det var så klart fel det du gjorde. Man ska inte överge sina barn. Men du gjorde ditt bästa för att ställa det till rätta sen, och det är okej.

Det kändes som om han blev nöjd med det. Sen var det över. Jag reste mig, strök honom en sista gång över den vita, kalla pannan och gick ut därifrån.
När vi åkte hem var allt förändrat, för alltid. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle kännas så.

En reaktion på ”Samtalet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *