månadsarkiv: december 2013

Begravningen

Begravningen bestämdes till den 10 mars. Jag och min familj stod med i begravningsannonsen, till min glädje. Jag blev också glad och överraskad när min syssling Åke ringde mig. Han är präst och skulle förrätta Luckes begravning.
– Är det något särskilt du vill berätta om din pappa, frågade han.
Vi pratade länge, det ena minnet framkallade det andra.

Fredagen den 10 mars var en kall och blåsig dag. Vi hade hyrt en bil, köpt begravningskläder och ett vackert hjärta av rosa och vita rosor, jag kunde inte med att köpa en krans, det var för sorgligt. Begravningen skulle vara i Dalarö kyrka. Den är ganska liten och man hade låtit sätta upp en tv-skärm i församlingshuset brevid, så att alla som inte hade en plats reserverad i kyrkan skulle kunna sitta där och se hela begravningen via länk. Min mamma hade åkt ut med Peders mamma i hennes bil. De skulle sitta i församlingshuset, jag hade förklarat det för min mamma innan. Hon blev ganska sur men verkade acceptera faktum.

När vi kom fram till kyrkan var den redan knökfull. Vi blev visade till vår bänk, den fjärde framifrån, Gun och Jonas och hans familj satt längst fram, vi andra syskon och våra familjer därefter, i ingen särskild ordning. Jag, Peder och våra fyra barn satte oss i den smala träbänken. Jag kände mig nedstämd och bortkommen, de få ansikten jag kände igen var också ledsna, blickarna i marken. Men Åke log välkomnande när han såg mig.

Plötsligt hörde jag min mammas röst och såg förvirrat upp. Hon stod bredvid mig.
– Där är du ju! sa hon och gestikulerade att vi skulle maka ihop oss så att hon fick plats. Hennes hår stod på ända som om hon hade sprungit, hon hade sin tjocka, väldigt slitna gamla opossumpäls och såg ganska sjövild ut.

Jag kände hur mitt redan tunga hjärta sjönk som en sten till botten. Varför var hon i kyrkan i stället för att sitta i församlingshuset? Kunde hon inte förstå hur stressad jag blev av att ha henne där, hur rädd jag var för vad Gun och syskonen skulle tänka? Så typiskt henne, att bara tänka på sig själv i en sån situation. Hon satte sig bredvid mig, det blev fruktansvärt trångt i raden som bara hade plats för sex personer. Jag ville mest sjunka genom jorden. Tänk om hon skulle ställa till med en scen, ännu mer än hon redan gjort. Man kunde aldrig veta exakt vad hon skulle få för sig att göra. Särskilt inte de där sista åren.

Men hon gjorde inte mer väsen av sig. Efteråt har jag tänkt att jag inte borde ha skämts: jag borde ha stått upp för henne istället. Men jag var osäker och skärrad.

Hur som helst blev det en väldigt fin begravning. Åke höll ett långt tal och flera av mina minnen var med, säkert hade han med något från var och en av oss han pratat med. I slutet påminde han församlingen om att man inte kan ta med sig sina pengar till himlen, och citerade min mammas älsklingspoet, Leonard Cohen:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering /
There is a crack in everything / That’s how the light gets in 

Gerhards äkta ättlingar

Det blev många dödsrunor i tidningarna när Lucke dog. Det stod om Fantomen, mentholcigaretterna, rosorna, glittret i blicken, lillebrorsigheten. Flera av dem slutade med ”sörjs närmast av hustru och fem barn”.
Fem: inte sex.

Vår 13-åring blev väldigt ledsen när hon såg en sån runa i Expressen. Hon skrev ett argt mail till Expressens familjesida. Nästa morgon var det en ny nekrolog införd, signerad Cecilia Hagen, där det stod att Lucke lämnade sex barn efter sig.

Samma dag ringde Cecilia till mig. Vi hade aldrig träffats eller pratat men jag visste att hon var min syssling, dotterdotter till en av Tors systrar.
– Har du fått ett ex av boken Gerhard Bonniers Ättlingar, frågade hon. – Alla är med, utom du och de andra utomäktenskapliga barnen.

Det verkade konstigt. Nej, jag hade inte boken. Cecilia tipsade om att min kusin Carl-Johan kunde vara rätt person att fråga efter den. Jag skickade en fråga till Carl-Johan som svarade:

Anna,
Beklagar djupt Lukas bortgång.
Det finns flera böcker om Bonniers förutom ”Gerhard Bonniers Ättlingar”, som du kanske har intresse av, t.ex Den förste Bonnier av Svante Hansson, och Litteraturens Örtagårdsmästare av Per I. Gedin.
Om du är snäll och meddelar adress så låter jag buda över böckerna.
Vänligaste hälsningar
Calle

GBÄ_504x788Dagen därpå kom böckerna. Gerhard Bonniers Ättlingar, fint inbunden i någon slags grått linneband. Cecilia hade rätt – varenda en av de nästan 900 ättlingarna fanns med i boken, noggrannt redovisade med personuppgifter och släktband i olika tabeller.

Men inte jag. Inte min utom äktenskapet födda kusin, inte min utom äktenskapet födda farbror.

Jag ringde släktforskaren på Uppsala Universitet som stod som ansvarig för sammanställningen och frågade varför.
– Det var så uppdraget var formulerat när jag fick beställningen av Bonniers familjestiftelse, svarade hon. – De utomäktenskapliga skulle inte vara med.

Det lät helt obegripligt. Jag tog reda på att min kusin Hans-Jacob ”Nisse” Bonnier var chef för stiftelsen och ringde honom.
Han verkade bli störd av frågan.
”Det var ett beslut vi tog”, var allt han ville svara.
Jag gav upp att försöka förstå.

 

Samtalet

En tidig onsdagmorgon i februari 2006 ringde telefonen i hallen hemma hos oss. Jag och Peder satt och åt frukost, barnen hade just gått till skolan. Det var min lillebror, jag blev glad när jag hörde hans röst. Men han sa:
– Anna, Lucke dog i natt. Jag tänkte att du kanske ville komma ut och ta farväl, innan de kommer och hämtar honom.

Det snurrade till, kändes som jag föll handlöst.
– Vad hände, frågade jag.
– Han dog fridfullt i sömnen vid ett-tiden i natt, sa min bror.
– Jag har väntat tills nu med att ringa för jag ville inte väcka dig. Men det är bra om ni kan komma så snart som möjligt.

Jag började gick tillbaka till köket men kom bara till soffan i vardagsrummet där jag la mig och grät. Peder ringde alla barnen och berättade och bad dem skynda sig hem. Vi åkte ut till Dalarö. Det var en lång halvtimmes färd dit, alla satt tysta och försökte fatta vad som hänt. Vi visste ju att han var mycket sjuk i en svår lungsjukdom, men det kändes ändå overkligt. Sista gången jag pratade med honom, någon månad tidigare, verkade han pigg och glad. Men det var typiskt honom att aldrig prata om tråkiga saker.

När vi kom fram gick vi in i sovrummet där min pappa låg kvar i sin säng. Jag satte mig på golvet och la min hand över hans. Den var kall som marmor. Döden är bra på det sättet, självförklarande. Det man inte kan förstå med tanken blir väldigt tydligt för ens sinnen.

Lucke med den sista rosen. Foto Per-Åke Uddman, 12 nov 2005 på Dalarö

Vi satt tysta. Efter kanske en kvart gick barnen och Peder ut därifrån. Jag pratade med min pappa, det kändes som om han fortfarande var närvarande, som att vi fortfarande hade en liten stund på oss att säga det sista.
– Jag är inte alls arg på dig längre, sa jag till honom, men det vet du nog redan. Det var så klart fel det du gjorde. Man ska inte överge sina barn. Men du gjorde ditt bästa för att ställa det till rätta sen, och det är okej.

Det kändes som om han blev nöjd med det. Sen var det över. Jag reste mig, strök honom en sista gång över den vita, kalla pannan och gick ut därifrån.
När vi åkte hem var allt förändrat, för alltid. Jag hade faktiskt inte trott att det skulle kännas så.

Tidshopp

Det finns så mycket att skriva om här. Om hur det var när min mamma och pappa träffades, om Kamratposten och förlaget, om att vara ett ”oäkta” barn. Om arvstvisten. Om hur det var att skriva boken (eller snarare om hur det var att se på medan Björn skrev den), om mina föräldrars fantastiska kärleksbrev (till andra), om mina syskon och resten av min familj. Med mera.

Jag funderade i natt på om jag borde skriva allt kronologiskt, eller bara berätta om olika saker som det faller sig? Björns texter (när han har tid att skriva dem i sitt hektiska liv) bryter ju ändå kronologin (och handlar om historien ur hans perspektiv, vilket är något helt annat).

Just nu har jag väldigt mycket lust att berätta om min pappas begravning. Och om de heta Kilson-breven. Men då hoppar jag väldigt mycket i tiden. Gör det något?

 

En reflektion kring Tomas Franzéns mediekonsumtion

Vad handlar egentligen ”Lucke & Lull” om?
Om ett arvskifte. Om hur Bonnierfamiljen håller ihop aktierna, sin förmögenhet, sin makt.
Men boken försöker också fånga en rörelse inom familjen, ge en bild av en delägarkrets som successivt fjärmar sig från sitt publicistiska arv.
En gång i tiden kallade sig delägarna ”bokförläggare”. Även om vissa av dessa ”bokförläggare” aldrig förlade några böcker i praktiken.
Titeln var en påminnelse om att delägarskap från början hade förutsatt praktiskt arbete i firman. Skulle man vara ägare skulle man också kunna läsa, redigera och publicera manus.
Det är inte längre ett krav.
Å ena sidan kan vi vara glada för det. Om alla 76 delägare i Bonnierkoncernen skulle kräva kontor på Albert Bonniers förlag – skulle det inte nödvändigtvis gagna litteraturen. En del av professionaliseringen av ägandet och styrningen av koncernen var oundviklig. De som äger och leder ett internationellt mediekonglomerat kan inte ha fingrarna i allt som produceras. Det säger sig självt.
Samtidigt tror jag att Bonnierfamiljens rent handgripliga kännedom om böcker och tidningar var en framgångsformel för sin tid. Abbe och Lucke Bonnier – två av huvudpersonerna i min bok – var överklassbarn uppvuxna på Djurgården, men lyckades förvalta och starta några av sin tids mest populära veckotidningstitlar. De växte upp med förläggare, författare, journalister. De var kapitalister som älskade media. De var media.
Är det möjligt i dag att göra både och? Att förena en direktörsroll på Bonnier med äkta kännedom om och kärlek till böcker och tidningar?
När jag läser de första intervjuerna med Bonniers nya vd Tomas Franzén funderar jag över detta. I Expressen i helgen sade han till reportern Karin Sörbring att han inte har tid eller tyckte det var ekonomiskt tillräckligt prioriterat att hålla sig med Dagens Nyheter i veckorna. Bara under helgen. Hans tv-tittande tycks reducerat till morgon-tv och enskilda nyhetsinslag. Han läser romaner på semestern.
Franzéns medieintag – mest nyheter i affärspress och kvällstidning i mobilen – är förmodligen en ganska bra spegel av vad direktörer i hans miljö konsumerar. Och det är väl delvis därför som det går så dåligt för branschen: det är inte längre obligatoriskt för en man med Franzéns ställning i samhället att hålla sig med bred dagstidning i veckorna eller regelbundet köpa skön- och facklitteratur.
Lönlöst att moralisera över de prioriteringarna.
Man inser dock allvaret för affärsmodellen. När inte ens Bonniers tillträdande vd känner sig tvungen att läsa Dagens Nyheter eller Augustprisvinnare, vem behöver då göra det?

Lull & Lucke, del 3: Tillblivelsen

(fortsättning från: Lull & Lucke, del 2: Sveket)

Jag har alltid undrat om det där med löftet till Uvve var riktigt sant. Min pappa var bra på att hitta på intressanta förklaringar och historier. Det kanske är en av de saker jag har ärvt av honom, förutom min romantiska läggning, min ovilja mot skor och min fallenhet för att sitta på fönsterbrädan när alla andra sitter runt konferensbordet.

Egentligen tror jag att det fanns två helt andra orsaker till att han inte ville gifta sig med Lull. Dels var hon för stark för honom. När jag tänker efter var hon inte alls hans typ. Hon var övertygad socialist, maoist och kvinnosakskvinna. Som chefredaktör för Kamratposten vägrade hon att ta in annonser i tidningen och tog gärna strid med både Abbe, Lucke och alla andra chefer på Å&Å.

Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion
Lull och Britt Hörnstedt på KP:s redaktion

Min mamma brann för alla små, fattiga och utsatta. Hon kunde gladeligen plocka upp luffare, fängelsekunder och desertörer för att ge dem mat och husrum. (En dag när jag var tio år kom jag hem från skolan och sprang in i badrummet för att jag var kissnödig. Det satt en främmande naken man i vårt badkar, och jag for lika snabbt ut igen och smällde igen dörren. ”Vem är det som badar i vårt badkar” sa jag upprört till min mamma när jag kom ut i köket. ”Åh, det är en kille som bor i huset på andra sidan gatan”, svarade min mamma. ”Jag träffade honom på posten nyss, och vi började prata och kom på att vi bor mittemot varandra. De har varken badkar eller dusch i hans hus berättade han, så jag sa att han kunde bada här”. Efter det kom han och badade hos oss varje lördag i två års tid, till min stora förtret.)

Den andra anledningen var att han hade träffat en ny kvinna, och blivit kär igen. Kärare än någonsin. Hon var också gift och hade barn, så hon kom inte heller på fråga. Men min mamma hade liksom ramlat ner ett pinnhål. De hade nästan slutat att träffas utanför jobbet, fast de pratade fortfarande i telefon och skickade brev till varandra. Alldeles för komplicerat.

Det fanns en annan person som passade bättre. Gun var också anställd på företaget, de hade känt varandra i flera år. Hon var gift, men de hade kommit varandra väldigt nära under tiden efter Uvves död då hon hade hjälpt honom att ta hand om huset och barnen. Kanske hade de till och med blivit kära i varandra. Hon erbjöd sig i alla fall att skilja sig från sin man och gifta sig med Lucke, bli hans hustru och styvmor till hans barn.
Deras bröllop bestämdes till den 19 februari 1962.

Jag vet inte om Gun var med på företagets julfest i december 1961, eller hur många av Luckes andra kärlekar som var där. Men han var där, och min mamma var där, och det var en ganska vild fest. Det hettade till – igen – mellan Lucke och Lull. Jag blev till den natten, inne på min pappas kontor på 20:e våningen i Bonnierskrapan på Torsgatan.