Lull & Lucke, del 2: Sveket

(fortsättning från Lull & Lucke, del 1: Förälskelsen)

Men Lucke var fortfarande gift, så förhållandet måste hållas hemligt. Luckes sekreterare blev min mammas förtrogna och vän och hjälpte dem att träffas i smyg. Så där höll de på, i nästan tio år. Egentligen tror jag inte att de lyckades vara så hemliga. Jag tror att de flesta visste, men höll god min. Uvve visste det säkert också.

1960 fick Uvve cancer. Hon dog alldeles för tidigt, 41 år gammal, när hennes och Luckes barn bara var sexton, tretton och elva. Det måste ha varit helt förödande för dem: deras älskade mamma dog, deras pappa var förtvivlad och arg. När han var hemma var han sträng. Kanske lika bra att han inte var hemma så mycket.

Men Lucke hade en plan. Hans barn saknade en mamma, därför måste han gifta om sig snarast och få en ny kvinna i sitt liv, en som kunde ta hand om barnen.

Min mamma kunde inte komma på fråga. Lucke förklarade varför den där sommarkvällen när jag var 14. ”Jag hade lovat min första hustru att aldrig gifta mig med Lull. Det var hennes sista önskan, hennes sista ord på sin dödsbädd. Jag var tvungen att lova henne det.”

”Det hade varit bättre om du hade tagit hand om min mamma”, sa jag. ”Hon skulle ju fortsätta att leva”.

Min pappa svarade inte på det.

(fortsättning följer)

4 reaktioner på ”Lull & Lucke, del 2: Sveket

  1. Jo, enligt legenden. När min pappa berättade det sa han att det var Lill-Babs goda vän Simon Brehm som hade föreslagit att de skulle träffas, han trodde att de skulle fatta tycke för varandra. Så de åkte ut på en fisketur alla tre, och Lill-Babs hade problem med sin metrev som trasslade sig hela tiden. När de åkte hem igen hade Simon frågat Lucke: ”Nå, vad tyckte du?” och Lucke hade svarat: ”Hon är väldigt söt, men jag har redan fyra barn, jag behöver inte ett femte”.
    Men jag var inte med, så jag vet inte om det är sant :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *