Pappalängtan

Hur kan man inte ha en pappa?
Alla har väl en pappa.
Utom vi som inte har det. Vars pappor inte är där.
Vi vet att det är fel.
Deras frånvaro blir till en negativ närvaro, ett svart, lysande hål i hjärtat.

Men hur kan pappor inte ha sina barn?
Hur är det möjligt?

Mitt första, suddiga minne av min pappa är när han räcker fram handen och vill att jag ska följa med. Vi står i dörren, han utanför och jag med min mamma innanför. Jag är fyra år och han ska ta med mig hemifrån.
Var vi skulle vet jag inte. Jag vet inte ens om jag ville gå med honom. Det var första gången vi träffades. För en fyraåring är det inte självklart att följa med en främling, även om det är ens pappa.

Varför dröjde det fyra, nästan fem år tills vi träffades? Han visste ju att jag fanns. Jag frågade, en kväll på Djurgårdsbrunn när jag var fjorton.

”Jag fick inte lov att träffa dig de första åren”, svarade han.
”Fick inte? För vem?”
”För min hustru”.

Så vi sågs inte. Istället skickade han Tommy med presenter. Tommy var min pappas chaufför. Han var stor och snäll, och hade grått skägg och stor rund mage. Eftersom han kom med julklappar varje jul trodde jag länge att han var tomten. Tomten Tommy.

I fyra och ett halvt år skickade min pappa kort och presenter till mig från alla sina resor, och brevväxlade med min mamma. Han skickade Tommy till mig varje födelsedag och varje jul, men han kom aldrig och hälsade på. Han hade sett bilder på mig, men vi hade aldrig träffats, eftersom hans senaste fru inte ville att han skulle umgås med sin yngsta dotter. Sa han.

Jag rynkade pannan när jag hörde hans förklaring, obönhörlig som bara fjortonåringar kan vara. ”Du kunde ha bestämt det själv”, sa jag. ”Man kan inte låta någon annan bestämma något så viktigt om ens liv. Förstod du inte att jag längtade efter dig?”

 

8 reaktioner på ”Pappalängtan

  1. Faderskapsprov
    Jag har känt Anna Toss ända sedan fosterstadiet och jag var med när hon tog sina första stapplande steg. Jag arbetade på Kamratposten, som då, 1963, bestod av Lull, mig och layouten Charlie. Och när Lull var mammaledig hade jag hand om tidningen.
    Lull och jag var inte bara arbetskamrater utan umgicks flitigt utanför Sveavägen 53 och det fanns inte mycket som vi inte visste om varandra. Jag följde alltså passionsdramat med Lucke väldigt nära och även rivaliteten mellan Luckes nya fru Gun och Lull. Och det är nog ingen slump att den ”äkta” sonen och den ”oäkta” dottern är ganska så jämngamla. Anna är dock född först och jag kan bara gissa mig till reaktionen i det Bonnierska hemmet när graviditeten blev ett faktum.

    Vilket leder tanken vidare till orsaken till varför Lull tvingades skaffa fram ett faderskapsbevis. Jag minns hur arg hon var och hur förnedrad hon kände sig när hon beskrev hur lilla Anna gallskrek när man snittade henne i hälen för att ta ett blodprov.

    Jag har min egen gissning om vem som propsade mest på detta bevis. Och som kanske hoppades på ett annat svar på vem som var Annas pappa.

    Britt Reuterwall Hörnstedt
    (en av de 80-åriga damerna i Carmina Burana på Folkoperan)

  2. Jag hade en frånvarande pappa. Vi är fyra systrar som våra tre halvsyskon inte vetat om. Kontakten har varit väldigt sporadisk. Mest telefonsamtal vid födelsedagar (inga presenter). Många tillfällen då man ändå saknat honom: bröllop, när hans barnbarn föddes o s v. Ändå, sorgen jag blivit snuvad på när samtalet om hans död kom. Jag kände ingenting.

    1. Sorgligt. Att bli övergiven av sin förälder präglar så mycket av ens liv, jag tror att det gäller de flesta fast alla kanske inte vill kännas vid det.

  3. Rätt ska vara rätt – Anna är född 1962 och ingenting annat. Hon höll sig snällt kvar i sin mammas mage så att Lull kunde vara med på vårt bröllop den 1 september 1962.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *