Kartongerna

Min mamma kunde inte slänga någon form av dokument. Därför ärvde jag tio kartonger när hon dog, fyllda med böcker, tidningar, anteckningsböcker, tidningsurklipp, en miljon gamla brev, lappar, mögliga gamla kartor, fotoalbum, utrivna annonser för billiga tandläkare, gamla julkort och så vidare.

Om allt hade varit skräp hade jag kunnat slänga det, det hade varit väldigt skönt. Eller om jag hade vetat att allt var av historiskt intresse, då hade jag kunnat skänka kartongerna med varm hand till ett museum.

Men jag varken slängde eller skänkte bort dem, jag blev helt paralyserad vid tanken på att ens öppna dem så istället knödde jag in dem i vårt redan överfyllda källarförråd. Och där stod de, dammiga och ruskiga, tills Björn övertalade mig att ta fram dem och börja gå igenom dem eftersom han behövde material till boken.

Så jag öppnade den första. Drog en djup suck. Nös, av allt damm jag drog in med sucken. Björn och jag tog varsin kartong till att börja med. Jag slängde det mesta i min, eftersom det var skräp. Björn rynkade pannan och plockade upp det jag slängt igen. Så där höll vi på. Det tog hela sommaren.

bjornisoff2
Björn, överhopad med arbete

Vi la allting som verkade intressant vid första anblicken i olika högar, sen läste vi mer noggrant. Ibland hittade vi nånting särskilt bra eller sorgligt eller spännande, då läste vi upp det högt.  Det var ganska speciellt att ge alla min mammas papper till Björn, som jag ändå inte kände så väldigt nära. En gång hittade han en dagboksanteckning om en romans som inte jag hade känt till, han låg i soffan och läste och sa plötsligt: Vem var M? Nån fransman som hon träffade 94? och jag hade ingen aning om det.

Överhuvudtaget hittade vi väldigt många kärleksbrev, mest till Lull från många olika män. Samt brev till vänner, anteckningar från jobbmöten, reseskildringar, olyckliga tonårsdagböcker, texter om tiden på Kamratposten och tusen andra saker.

Björn släpade hem kasse efter kasse med Lull- och Lucke-material. Men trots det, och trots att vi hade slängt flera sopsäckar med papper, fanns det tre kartonger kvar med blandat jox när vi var klara. Jag ville helst slänga det, men blev tillsagd av familj och vänner att jag måste låta någon expert titta på det först, någon som kunde uppskatta det kulturhistoriska värdet av joxet, om det nu fanns något sånt. (Somliga vänner och familjemedlemmar verkade misstro mig: de påstod att jag hade fått någon slags slängsjuka och inte borde få ha ansvar för kartongernas väl och ve. Det hade de antagligen rätt i.)

sonja_ulla 2012-09-21 14.27.53
Ulla och Sonja begrundar joxet

Som tur var kunde jag be Lulls vänner Sonja Svensson (tidgare chef för Svenska Barnboksinstitutet) och Ulla Rhedin, litteraturforskare och medlem i ALMA-juryn om hjälp. De kom och dök på huvudet i kartongerna en dag och sorterade ut det sista – tyvärr var de ganska påstridiga om att det mesta borde sparas, så det står fortfarande två kartonger kvar i min källare med blandat jox. (Förutom de tre kartongerna med släkthistoria, fotoalbum, inramade bilder, alla min mormor och morfars brev och så vidare.)

4 reaktioner på ”Kartongerna

  1. BRA att du har två + tre kartonger kvar, Anna! Man vet aldrig när innehållet kommer till glädje. Det var en spännande dag där hos dig, då vi också kände att Lull någonstans fanns med oss. Och det gör hon och många andra vänner som s a s gått i förväg egentligen alltid. ♥

    1. Sonja! Jag skulle gärna ha kvar allting, jag har ärvt min mammas samlande. Men man måste ju ha nånstans att ha allting också. Tur att vi har en garderob där kartongerna kan stå! Visserligen får inte skorna plats i garderoben nu, men dem har jag ställt på hatthyllan. Tur att vi inte har så många hattar.

  2. Nej, nej, nej inte slänga! Jag kommer just från en arkivkonferens där någon berättade om ett kvitto som blivit kvar bland någons papper. Det gällde ett par skor som skickats till Kongo. Detta ledde till efterforskningar som i sin tur ledde till Missionsförbundets arkiv och med tiden en ganska bra bild av en spännande persons historia.. Samt ett intresse för dagens Kongo och… ja vart det leder vet vi ju inte. Men ETT ENDASTE LITET KVITTO!

    Man behöver inte sortera, det finns arkivarier som gör sånt. Man behöver inte offentliggöra, det går att lägga tidlås på känsligt material, man behöver inte ha det i källaren, Kvinnohistoriska arkivet i Göteborg skulle säkert bli jätteglada!

    1. Karin, jag ringde till stadsarkivet i Stockholm, de var måttligt intresserade. Men tack för tipset om Kvinnohistoriska, ska kolla det!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *