En början

Min pappa och jag skrev brev till varandra hela livet. Ett halvår efter hans död drog jag fram lådan med alla breven och läste igenom dem. Det slog mig att det kunde bli en bok av vår brevväxling: om två människor som kände sig lite utanför, som försökte förstå och respektera varandra.

brev_pa_940223_1_1

Jag började skriva på våren 2008, men det gick frustrerande långsamt.  Det fanns liksom aldrig tid, med heltidsjobb, stor familj, sjuk mamma och en massa annat. Månaderna gick, jag skrev en sida då och då. Två år senare dog min mamma. Min gudmor frågade mig på begravningen om jag ville ta del av deras brevväxling som pågått under mer än sextio år. När jag läste deras brev kände jag att min mamma också måste vara med i boken. Men jag hade fortfarande ingen tid att skriva.

I mars 2011 hände nånting märkligt. Jag satt och letade på nätet efter en stuga att hyra billigt någonstans: jag ville ta några veckor av min sommarsemester för att sitta ensam och skriva. En av träffarna var en stiftelse med ett hus på Gotland. Det visade sig vara mina släktingars stiftelse: Elins barn och barnbarn, en av de grenar som inte fick bli delägare eftersom döttrar på den tiden inte fick äga andelar i Bonniers.  Det kändes som ödet blinkade åt mig. Jag ansökte om att få hyra den minsta stugan två veckor i slutet av sommaren, början av hösten.

SAMSUNG

ljugarn2

Det var väldigt skönt att sitta i stugan och skriva, och ganska kusligt när mörkret la sig becksvart på kvällarna. Jag skrev från morgon till kväll, bara med avbrott för att doppa mig i det kalla havet, sitta på stranden och läsa eller cykla till Konsum. Historien gick framåt och var ganska bra, men alldeles för tunn.  Den handlade bara om mig, min mamma och min pappa – vad den behövde var en beskrivning av tiden, kulturen, politiken som den såg ut då, och nu, den behövde analys och bredd och ett djup som jag inte kände att jag kunde ge den själv.

Och den var bara tjugo sidor lång. Det skulle ta ungefär hundra år att skriva färdigt boken, i den takt jag kunde åstadkomma.

Det var då jag skickade iväg ett sms till Björn. Vi kände inte varandra egentligen men hade växlat några mail och träffats en gång. Jag visste att han hade börjat på ett nytt skrivprojekt. Efter ”Jorden de ärvde” och granskningen av adelns metoder att få behålla sina gods och gårdar ville han undersöka hur svenska borgare höll i sin makt och sina rikedomar. ”Kan våra historier passa ihop på något sätt?” skrev jag. ”Min personliga och din politiska?”

Några veckor senare träffades vi på ett fik i Stockholm. Björn var intresserad. Vi bestämde oss för att åtminstone göra ett försök och se hur det kändes. Om det blev verklighet skulle Björn vara den som skrev, jag skulle bidra med minnen, brev, dokument, kontakter. Det kändes oerhört hoppfullt. Det kanske inte skulle behöva ta hundra år!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *